Sparad dagbok 78. (Fr o m 22-10-10 t o m 22-12-07.)

22-10-10:

Grattis på 3-årsdagen Alva!

Stora resväskan står färdigpackad i hallen. Den väger 16,4 kg (av tillåtna 23).

Nea tycker att packpåsar kan användas på mer än ett sätt. Men nu har jag lagt ut de oanvända i förrådet igen, och Nea har övergått till att leka med hundleksaker.

I dag ska jag förbereda det sista (vattna alla växter, duscha och tvätta håret, ladda mobil- och kamera-batteri mm). I eftermiddag tittar Katarina inom för att få "instruktioner" och nycklarna. Jag tycker om att ha allt klart i god tid. Det blir mindre stressigt så. I morgon bitti går vi hemifrån 05:40, hundarna och jag. Vi tar först bussen från Mölle till Helsingborg via Höganäs. Tåget från Helsingborg C ska avgå 7:10 och vara framme på Kastrup 8:14. Mitt plan ska gå 10:55. Det skulle räcka att jag vore framme på Kastrup 9:00, men jag vill ha marginaler. Jag kan missa tåget pga bussförsening, eller så kan det bli tillfälligt tågstopp. Nu har jag "1 tåg i reserv".

Jag ser fram emot morgondagens resa. Eller rättare sagt: att komma fram! Det ska bli SÅ kul att återse El Campello och alla mina vänner där!

Ni vet att jag inte kommer att kunna blogga under min vistelse i El Campello. Några foton kommer jag att lägga in på Instagram: https://www.instagram.com/christeltango/, och resten får ni se när jag har kommit hem igen.

Vi passade på att gå en promenad nyss, hundarna och jag. Det är soligt men blåsigt. I morgon blir vi tvungna att sitta/ligga stilla många timmar i rad. Alltså får vi passa på att röra oss extra mycket i dag. Kanske vi går till skogen på eftermiddags-promenaden?

Nea och Nellie går nära gräset vid kanten av gatan. Men Nova envisas i alla lägen (av oförklarlig anledning) att alltid gå till höger om oss andra.

Det luktar spännande!

På väg hem igen. Nea fick visst en blåsande svans i ansiktet...

22-11-05:

Det har blivit ett rekordlångt uppehåll här, nu när jag har varit i El Campello och inte haft tillgång till dator.

Vi kom hem sent i går, flera timmar senare än beräknat. Luftrummet över Spanien stängdes av under de timmar som den kinesiska raketen passerade över Spanien. Planet vi skulle flyga med var på väg mot Alicante från Köpenhamn, men fick gå ner i Nice och vänta. Där fick de också fylla på drivmedel, eftersom flygturen blev längre än beräknat. Så just vårt plan blev extra försenat. (Det var verkligen synd om hundarna som fick ligga i sin väska så många timmar!!! Men de skötte sig exemplariskt.)

I dag är jag väldigt trött, och har (förstås) migrän. Men det känns skönt att vara hemma. Fast kallt! Hundarna är jätteglada att vara hemma igen. Här känner de sig trygga och har alla sina saker till hands.

Alla mina växter mår bra! Katarina har skött om dem perfekt!

Jag kommer att berätta om min El Campello-vistelse, och visa många foton. Men det får bli lite i taget. Just nu har jag bara lust att vara hemma och göra ingenting, möjligen kela med hundarna. Men jag måste åka och handla (bl a yoghurt, frukt och grönsaker) eftersom jag inte har några färskvaror hemma. Och så bör jag packa upp och lägga allt på sina rätta platser, och tvätta, och...

22-11-06:

Det har blivit höst här hemma, medan vi har varit i Spanien. I går sken solen så vi passade på att ta en riktigt lång promenad i skogen.

Hundarna tyckte att det var jättekul med alla löven, som prasslade och flyttade på sig när de sprang i dem.

Jag har flyttat över alla El Campello-fotona till datorn. När jag hade tagit bort alla dåliga så blev det 1563 foton kvar. Jag ska inte visa er alla, men många. (Efter hand som jag hinner.) De första kommer nog senare i dag.

I dag lär vi bara komma ut på en kortare runda. Mellan 12 och 15 ska det (kanske) inte regna - så vi får passa på då. Hundarna vill inte ens gå ut på altanen i det här vädret, fast jag går ut och lockar. (Det regnar bara lite.) Det var enklare i El Campello. Inga ytterkläder behövdes, och solen sken nästan hela tiden, så det var bara att gå ut.

Jag hade trott att jag skulle hinna så mycket i dag, men det har jag inte gjort. Jag har i alla fall packat upp resväskan, hängt/lagt kläderna på sina rätta platser (och slängt några i tvättkorgen), samt ställt resväskan i förrådet.

Ett enda foto från El Campello får ni se i dag. (Jag ska bättra mig, och visa fler i morgon!) Detta är taget inne i trapphuset i huset där lägenheten jag fick hyra av Anette och Håkan finns (den som en gång i tiden var Mauds). Som ni ser kliver man rätt ut på El Paseo. Jag kunde inte ha bott mycket bättre!

22-11-07:

Ser ni så fina mina växter är! Katarina är den bästa blomvakt jag någonsin har haft! Alla växterna mår bra, och den ena bougainvillean har t o m börjat blomma igen.

I morse var det grått, så då gick vi bara en liten runda. Men nu på eftermiddagen tittade solen fram, så då passade vi på att gå lite längre.

Nu ska jag lägga in 39 foton från de första dagarna i El Campello. Jag har precis insett att jag inte kommer att kunna lägga in alla El Campello-fotona i en dagbok, utan jag måste snart skapa en "sparad nummer 78"...

Anettes och Håkans lägenhet ligger i det här gula 8-vånings-huset vid El Paseo.

På en av väggarna i lägenheten hänger det kvar en målning som Maud har gjort. Hon målade en hel del innan hon plötsligt inte tålde färglukt längre.

Min 3 veckor gamla rese-dator dog andra dagen efter en automatisk uppdatering och omstart.

Suck och snyft! Det var inte därför jag hade köpt en ny 10" dator. Jag hade tänkt använda den! Nu blev det plötsligt kris när jag inte kunde mejla (det gick dock från en av mina adresser via mobilen), inte kunde överföra foton från kameran, inte kunde redigera några foton, inte läsa tidningen, inte googla - eller någonting av allt jag brukar använda min dator till. Jag försökte med alla de avancerade reparations-alternativen, men inget fungerade. Jag lämnade också in datorn till ComputerSoft i Campello. De höll på med den en hel dag, men de lyckades inte heller - fast de är proffs. Detta kommer förstås att gå på garantin, men ändå. Jag kunde inte använda datorn som planerat.

Nåja. Tur att mobilen fungerade hela tiden. Jag höll kontakten med de mina via Signal, Whatsapp och sms. Och via mobilen kunde jag lägga in oredigerade mobilfoton på Instagram. Några av er följde mig där.

När jag beställde min resa tänkte jag inte på att jag skulle komma ner kvällen före årets största fiesta: Moros y Cristianos. Men det blev jag snart varse.

Dessa fotona är tagna efter striderna, när skådespelet är över. Jag gick inte ner och tittade, utan stannade hemma hos hundarna ifall de skulle bli rädda av allt pangande. Men de skötte sig fint. De märkte ju att jag var lugn, och då blev de också lugna. Men en ryslig massa PANG och BOM var det! Spanjorerna gillar när det låter!

Fiestan är stor och viktig! Årets händelse! Campello-borna går man ur huse, och det verkar som om hälften har traditionella fiesta-dräkter på sig. Fotona nedan på paraderna är tagna vid olika tillfällen.

Soluppgången kunde jag se från porten. Den var lika vacker var morgon!

Det var underbart att komma till sol och värme! Det var ca 23° i havet och 25-27° i luften (i skuggan förstås). Jodå, jag har badat! Vattnet var alldeles klart, och jag kunde se små fiskar som simmade nära mig!

Vi gick betydligt fler promenader än vi gör i Sverige så här års. Det var bara att ta på halsband på hundarna, och flipflops på mig själv - och gå rakt ut på El Paseo. Jag gick själv i vattenbrynet några gånger, men hundarna fick ju inte följa med ner på stranden. (Det finns ett hundbad, men där är det stenigt, ingen fin sand.)

I morgon ska jag hälsa på Maud, så då vet jag inte om jag hinner lägga in några Campello-foton här. Vi får se. Jag har ju många kvar att visa!

Jag ringde Mauds avdelning i går, och pratade med personalen. De sa att de skulle följa med Maud i dag, när hon skulle söka ID-kort på Statens Servicecenter i Helsingborg. De pratade om färdtjänst. Men när jag talade med dem i morse vid 9-tiden, då sa de att de inte skulle följa med Maud. De tyckte att jag "som redan hade ordnat så mycket" kunde fixa detta också. Men jag skulle inte ha hunnit. Om jag skulle ha tagit en buss in till Höganäs för att hämta Maud, och gå med henne till Helsingborgs-bussen, då skulle jag behövt ha åkt hemifrån klockan 8! Så jag blev tvungen att avbeställa Mauds tid.

Maud blev väldigt besviken. Inte på mig, men på personalen. (Hon säger att de lovar och lovar, men inte håller sina löften.) Men utan ID-kort kommer Maud inte åt sin pension. Nu vet jag inte när hon kan få en ny tid, och vem som kan följa henne då. Jag har sagt ifrån att jag är väninna, inte god man eller vårdare. Jag orkar inte ta hela bördan. Maud ska få en god man, det har kommunen ansökt om, men det är inte klart än. 

I morgon kan jag i alla fall hjälpa Maud med mobilen. Hon klarar inte av den. Hon har inte kunnat ringa Cheikh. Vi får repetera "hur man gör" - igen. Och om vädret är hyfsat så kan vi gå en promenad också. Maud behöver omväxling. Hon har det bra där hon bor, på Ljunghaga demensboende. Hon tycker om sitt rum och säger att maten är god. Men hon är väldigt arg över att hon inte får gå ut när hon vill. (Demens-avdelningar är oftast låsta, eftersom de dementa sällan hittar hem igen om de går ut.) Dessutom gillar hon inte luften där... Maud har en korttidsplats, så vi vet ännu inte var hon slutligen hamnar.

22-11-08:

I dag har jag hälsat på Maud på Ljunghaga demensboende. Maud blev jätteglad. Hennes lilla lägenhet är helt OK, fast väggarna är kala - och Maud har inte brytt sig om att hänga in sina kläder i de befintliga garderoberna. Där finns ett litet pentry och ett stort badrum. Nedan foton på huset utifrån, på Mauds lägenhet, och utsikten från hennes fönster. (Det är nära till busshållplats.)

Jag tog 2 foton på Maud också. (Sjalen över huvudet är för att skydda mot lukterna.)

Det finns ett stort dagrum där de äter, tittar på TV och umgås. Där satt Maud när jag kom. De i personalen verkar vara jättetrevliga. Exempel: När golvet i dagrummet måste skuras med rengöringsmedel så går en i personalen ut en promenad med Maud under tiden, för att hon ska slippa känna lukten. Jag pratade länge med personalen och berättade en del om Mauds bakgrund. En god man är på gång.

Maud har blivit vaccinerad mot säsongsinfluensan, men ännu inte mot covid. (Sjuksköterskan är just nu hemma eftersom hon är förkyld.)

Jag tog alla Mauds mått för att lättare kunna köpa kläder åt henne. Hon behöver bl a underkläder, vinterjacka, vinterskor och en halsduk. Varma fingervantar fick hon av mig i dag. Kanske hon behöver en ny mobil också? Den hon har krånglar, och i dag ville den inte ladda. Hon måste ju ha mobil för att kunna hålla kontakten med sin man Cheikh (via Whatsapp).

Senare i veckan ska jag träffa Maud igen. Då ska jag ta henne med till Höganäs centrum. Där ska hon bl a få prova vinterskor. Hittar vi några bra så köper vi dem. Och så kan vi prova jackor i "dyra affären" för att kolla om jag har gissat rätt på Mauds storlek. Men kanske vi beställer en jacka på postorder sen? Vi tittade i en katalog i dag och hittade ett par som var snygga och inte dyra. Jackorna finns i blått, som är Mauds favoritfärg. Vi får väl se hur vi gör. Sådana här saker kan jag hjälpa Maud med, som väninna. Men alla "papper" (och all byråkrati) får någon annan ta hand om.

22-11-09:

Här kommer fler El Campello-foton. (Blandat från mobilen och kameran, fram till ca 16/10.) Det första är taget i soluppgången.

När jag fotograferar mina hundar så försöker jag alltid ta lika många foton av dem alla. Men ibland råkar det bli mest på en, och kanske alla på en annan blev suddiga. Men i genomsnitt bör det bli lika många på Nellie, Nova och Nea. Rättvist ska det ju vara!

I samband med fiestan var det lite mer folk än vanligt på stranden.

Några (få) gånger lämnade jag hundarna ensamma en stund, så jag kunde gå ner på stranden.

Det var klart och fint i vattnet. När jag badade kunde jag se små fiskar som simmade nära mig. (Jag har väl skrivit att det var 23° i havet i stort sett varje dag?)

Huset vi bodde i, sett nerifrån stranden. Här kan man snacka om "strandnära läge" utan att överdriva!

Vi mötte 2 roligt klädda hundar. Men kanske de var lite väl varmt klädda med tanke på att det var 27° i skuggan. Jag hade halsband på mina (inte ens selar) just för att de inte skulle bli för varma. (Men vintertid klär jag gärna på dem. De är ju lika frusna som jag.)

Vi mötte MariPaz och Lluna (nu 16 år gammal). Det var länge sedan!

Fler foton kommer - sen.

Jag hann läsa totalt 10 böcker under min "semester". Jag var ju inte ute och rände om kvällarna, utan satt och läste i stället. Ofta låg hundarna i mitt knä.

Den första boken hade jag med mig hemifrån, och läste på resan ner.

Boken var spännande (och aningen otäck)! Rekommenderas!

Jag lämnade boken vidare till Lena H, som ju också var i El Campello. I gengäld fick jag många böcker av henne, efter hand som hon läste ut dem.

Detta är en riktigt fin bok, som tål att läsas om. (Fast jag gav alla böckerna vidare till Kerstin, så om jag vill läsa om den här om några år så får jag köpa en egen.) Spännande och intressant! Rekommenderas!

Även den här boken var spännande, men inte riktigt lika bra som de ovan.

En spännande bok som jag rekommenderar! Doggerland, där den utspelar sig, finns inte. Men det är så levande beskrivet att jag nästan skulle vilja åka dit på semester.

Den här boken tyckte jag mycket om att läsa. Den var spännande ända till slutet och huvudpersonerna var intressanta. Rekommenderas!

Tja, en bok att läsa om man inte har någon annan till hands. Det är inget fel på den, men den är heller inget särskilt. Fast lite annorlunda.

Del 2 (den rosa till höger) hade jag redan läst. Nu läste jag del 1. En småtrevlig feel-good-bok som man bli på bra humör av.

Den här boken var spännande! Och den slutar inte som jag gissade i början. Rekommenderas!

En tjock, mycket spännande, och tidvis otäck bok. Rekommenderas!

Den här boken läste jag på hemresan. Jag upplevde den som väldigt "pratig" och lite amatörmässig. Den kunde jag ha varit förutan - men jag ville förstås veta vem som var mördaren, så jag läste ut den ändå.

Ovan skriver jag "boken var", vilket syftar på när jag läste den. Men egentligen borde jag ha skrivit "boken är", för den finns ju kvar. Ni förstår vad jag menar, trots tempusfel.

Det ger sig om jag orkar redigera fler Campello-foton i eftermiddag. Jag har många kvar att visa. Kanske det kan bli några? (Jag har flyttat över text och foton härifrån till Sparad dagbok 77 - och avslutat den. När det blir fullt här måste jag alltså skapa en ny - eller sluta blogga.)

22-11-10:

Det blir inga Campello-foton i dag. Jag har ägnat större delen av dagen åt Maud.

I förmiddags ringde de från tingsrätten i Helsingborg. De ska förordna en god man åt Maud. Men de måste ha närmast anhörigs tillstånd först, och det är hennes man Cheikh i Senegal. Jag gav dem hans telefonnummer, och så skrev jag till Cheikh och förklarade - så han visste att han skulle svara ja.

När Maud hade ätit lunch så hämtade jag henne. Vi tog bussen in till Höganäs centrum. Det är bara 1½ km, men för långt för Maud att gå. Där köpte vi ett par rejäla vinterskor (med blixtlås så hon kan ta av och på dem själv), samt en varm dunjacka. Vi köpte också en halsduk, 2 par sockar och 1 par trosor. (Maud behöver fler trosor, men jag vill vara säker på storleken först.) Det Maud behöver ytterligare är en behå och ett par vinterbyxor, men det får vi köpa en annan dag. Mauds goda vänner Helen och Jörgen betalade, för Mauds Visakort kommer vi inte åt.

Vi avslutade med att fika. Maud valde kaffe och vaniljbulle, och jag te och scones. Det var väldigt gott (fast dyrt).

Sedan tog vi bussen tillbaka till Ljunghaga. Där hjälpte jag Maud att hänga in alla hennes kläder i garderoberna (så fåtöljen blev fri). Konstigt att personalen inte har hjälpt Maud. Hon klarar det inte själv.

Maud var mycket nöjd med sin dag. Det är ju roligt att se henne glad. Och inte en enda gång klagade hon på lukter...

(Fast hon frågade expediterna om plaggen luktade. De såg frågande ut. Jag stod bakom Maud och skakade på huvudet, varpå de log vänligt och sa att plaggen inte luktar alls. Och då blev Maud nöjd.)

Själv är jag trött. Jag fick vänta på bussarna 14 + 27 + 17 minuter på hemvägen, och det duggregnade hela tiden. Hundarna blev som vanligt vov-glada när jag kom hem. I morgon ska jag hålla mig hemma. Då kanske jag hinner redigera några Campello-foton.

22-11-12:

Bloggerskan strejkar ett par dagar, pga trötthet och depperi. Återkommer!

22-11-13:

Jag är deppig. Det är den årstidsburna varianten SAD (= Seasonal Affective Disorder). Jag blir alltid så här när jag får för lite dagsljus. I Spanien slapp jag, för där är det betydligt ljusare. (Gränsen för SAD går någonstans i Tyskland. Bara norr om den linjen förekommer årstidsbunden depression.) Just i dag går solen upp vid samma tid (skiljer bara 2 minuter) i Mölle och El Campello. Men medan solen går ner 16:03 här, så går den inte ner förrän 17:49 i El Campello. Det gör skillnad! Dessutom skiner solen för det mesta i Spanien. (Dock inte just nu. Det har regnat rejält några dagar. Mina spanska vänner skickar foton och videor på regnet. De är glada, för där behövs det regn.)

Dagens väder är grått! Det varken regnar eller blåser, men usch så trist det är att knappt kunna se skillnad på himmel och hav. Allt går i samma gråa nyans. I Sverige kallar vi det här dagsljus...

Eftersom det är ovanligt varmt för årstiden har jag fortfarande enstaka blommor i min lilla trädgård.

Alva har nu blivit så stor att hon kissar på toaletten och inte på pottan. Så nu har jag investerat i en ny sittring med "familje-funktion". (Och på golvet till höger om toaletten skymtar hundarnas toalett.)

Jag läste en bok i går, den sista som jag fick av Lena. Boken är riktigt spännande! När jag läser glömmer jag att jag är deppig, för då är jag helt inne i bokens värld.

Mina små sitter som vanligt i mitt knä när jag läser. Här väntar de på mig. Visst är de söta!

Jag glömde att berätta om de böcker jag läste på min läsplatta under min Campello-vistelse. Det var de här:

Detta är en trevlig feel-good-bok, och det var särskilt trevligt att läsa den när jag befann mig i Spanien.

Den här boken ger hopp om förändring, att man kan om man vill. En "mellanbra" bok.

Detta är en spännande bok, där mycket först verkar vara på ett sätt, men som sedan visar sig vara på ett annat sätt. Rekommenderas!

Detta är en klart annorlunda bok. Könsrollerna är ombytta (och ganska överdrivna) varvid mycket blir komiskt. Boken blir en liten tankeställare. (En medelbra bok.)

Är det så här (nedan) som pessimister tänker?

Jag har i alla fall inte ont någonstans i dag, jag är bara deppig. Återstår att se om jag orkar redigera några Campello-foton. (Jag tycker inte om att ligga efter med sådant.) Dagens viktigaste uppgift (utöver att sköta om mina hundar) är att gå till förrådet och hämta min ljusterapi-lampa. Den behöver jag använda om mornarna nu, för att motverka deppigheten.

Nu står ljusterapi-lampan på köksbordet, färdig att använda i morgon bitti. Den tar stor plats, men gör nytta.

Jag har plockat fram en bok som jag ska börja läsa senare i dag. De böcker av Pam Jenoff som jag har läst hittills, har varit mycket bra. Jag räknar med att den här är bra den också.

Vi har nyligen varit ute och tankat dagsljus, hundarna och jag. Det kändes motigt att gå ut i grådasket, men både hundarna och jag behöver röra på oss. Och när vi väl var ute så kändes luften frisk och ren. Det var alldeles tyst. Jag kunde höra några fåglar på nära håll, och någon bil på långt håll. Vi såg bara enstaka människor (och hundar). Jag tycker om tystnad!

Jag läste en artikel om alla Stockholms hundvänliga caféer och restauranger. (Hela 35 stycken!) Vi har i alla fall 1 här i Mölle, och 1 i Höganäs. Att gå på café/restaurang med hundarna är något trevligt att göra så här års. Det har hög mysfaktor! Tyvärr har jag inte råd att gå mer än max 1 gång i månaden, fast jag gärna skulle gå 1 gång i veckan. (När Maud och jag fikade häromdagen så kostade det 158:-! Den summan räcker till flera mål hemma.)

Jag har flera hundra Campello-foton att gå igenom. Jag vill visa er många av dem. Men jag har en känsla av att det inte blir i dag. (Såvida jag inte blir mycket piggare efter att ha druckit te, vilket jag planerar att göra nu.)

Jo minsann. Jag orkade redigera några. (Samtliga kamera-foton, och alltså inte visade på Instagram.) Först några blandade på hundarna. I mitt tycke är de alltid söta!

Resten av fotona är från den 25/10 när jag promenerade (eller rättare sagt skuttade) ut på den långa piren längst norrut. Man måste hoppa mellan de stora stenblocken, och det är en fördel att ha sådana skor på sig som sitter bra på fötterna. Barfota går också, men en del av stenarna är lite vassa.

Det är klart att jag längtar tillbaka till sol och värme. Men jag har det bra här i Mölle. Det är bara solen som inte sköter sitt jobb på den här breddgraden (så här års). Annars stortrivs jag!

22-11-14:

Grattis på 1-årsdagen Nova!

Jag använde ljusterapi-lampan i morse. Jag hade den framför mig när jag åt frukost, och sedan läste jag en stund för att det skulle bli lite längre tid. Minst 30 minuter behövs. I dag satt jag 45. Hoppas att det gör skillnad för mitt mående!

Jag ska försöka att redigera El Campello-fotona så snart jag hinner (= ids), några åt gången. I dag blir det mest mobil-foton. De första är från söndags-marknaden.

Nedan El Paseo och Playa Carrer la Mar, samma söndag. Jag gick förstås ut med hundarna när jag hade kommit hem igen.

Lena, hundarna och jag gick ut och åt tillsammans. Lena tog hand om Nova, och jag hade de andra 2 i knäet. Hundarna tycker att det är så roligt att få följa med, men det är svårare för oss människor att äta. Tallriken får stå långt in på bordet så att ingen liten hund råkar smaka något olämpligt. Lämpliga smakbitar fick de av oss. Nova kanske fick för många? I alla fall så kräktes hon på Lenas blus... Lena tog det med gott mod, hundvän som hon är.

Jag träffade Rolf 3 gånger, men bara en gång fotograferade jag. Då berättade han just om ett av sina bekymmer.

Rolfs roliga installation:

Jakarandaträden blommade om.

En liten vilopaus under en av våra promenader. Nellie satt i mitt knä så henne lyckades jag inte fotografera.

Soluppgången var lika vacker var morgon. Hundarna och jag gick ofta morgonpromenaden då.

Lena och jag gick på onsdags-marknaden. Då fick hundarna stanna hemma. Det är svårt att bära 3 hundar på ett säkert sätt, och de kan inte gå - för då riskerar de att bli nertrampade.

En man hade sin katt med sig. Den satt mestadels på hans axel. Jättesöt katt! Och lugn och fin var den.

Läderskor för 10 €...

Kanske jag ids redigera en omgång foton ytterligare i dag? Det hade varit så mycket enklare att göra det samma dag som jag tog dem. Då hade jag också kommit ihåg fler detaljer som jag kunde ha berättat om. Men med en fullständigt död dator så gick det ju inte...

Nej det blir inga fler Campello-foton i dag. Däremot har jag läst ut Kvinnan med stjärnan (av Pam Jenoff). Det är en väldigt bra bok. Rekommenderas! På slutet grät jag en del...

Och så har vi firat födelsedag! I stället för tårta fick hundarna var sin råhudspinne med torkad kyckling! (Och i kväll ska de få våtfoder, i stället för torrfoder. Är det fest så är det!)

Jag vägde hundarna i dag, jag ville veta vad Nova väger på sin 1-års-dag. Hon väger för lite! Jag har tyckt att hon har börjat bli för smal. Nu fick jag det bekräftat. Hon vägde bara 1205 gram i dag, och bör väga minst 1250, kanske närmare 1300! Jag måste öka på hennes ransoner. (Fast redan nu får hon lite mer än de andra.) Nellie väger 1320 (hon får gärna gå upp till 1350 gram), och Nea väger 1170 (vilket ser lagom ut). Man ska känna på fettlagret över bröstkorgen. Man ska kunna känna revbenen, men inte se dem. Då är det lagom.

Gissar att detsamma gäller för människor. Vad jag väger själv har jag ingen aning om. Jag vet bara att det är på tok för mycket. Jag vägde mig dagen efter jag hade kommit hem från El Campello. Då vägde jag 58,4 kg. (Ca 8 kg mer än önskvärt alltså.) Kanske jag väger ännu mer nu? En dag hoppas jag orka ta itu med överflöds-kilona. Men den här veckan blir det inte.

Maud ringde innan i dag. Hon har äntligen blivit ordentligt läkarundersökt. Hon ska få veta resultatet av proverna när de är klara. Hon lät så glad, och klagade inte på någonting alls. Roligt! Jag kommer troligen att hälsa på henne i slutet på veckan.

22-11-16:

Nej, det är ingen fart på mig om dagarna. Jag får ingenting skött. Jag blir så här när jag får för lite dagsljus. En del av oss är tydligen känsligare för ljusbrist än andra. Jag borde egentligen bo på sydligare breddgrader. Jag mådde bra i El Campello! Men så är det det här med barnen. Jag vill vara nära mina barn och barnbarn! Så jag kompromissar...

I dag sken solen en stund, så vi skyndade oss ut. Ja, sken och sken... Jag kunde se solen om jag tittade noga. Det är i alla fall trevligare än när himlen är alldeles jämngrå.

Vi gick ner till havet.

Vi fick lite motion, och hundarna fick nosa runt en stund.

Det gläder mig att min ena bougainvillea blommar! En pelargon blommar faktiskt också. Trevligt! De andra inomhus-växterna vilar.

På kvällarna tänder jag ljus. Det höjer mysfaktorn. Det här "gråa" i glasbägare är från Lidl och doftar "bränd mandel". Den doften, och vanilj, tycker jag bäst om. De är milda och diskreta. Sådana som doftar blommor irriterar oftast mina luftvägar. Jag har blivit känsligare för parfymer med åren. Ljuslyktan med den passande texten "Mjuka tassar lämnar djupa avtryck i hjärtat" är från Bamses Bollar.

Kan de här två vara av samma ras tro?

Jag har minst 100 saker på att-göra-listan. Det där med Campello-fotona står där också. Men just nu får jag ingenting gjort. Inte ens det nödvändigaste...

Förresten ringde Maud 7 gånger i går, just när hundarna och jag var ute och gick. (Mobilen får stanna hemma.) Sedan ringde jag henne, men då svarade hon inte. Det är inte alltid hon klarar av att svara själv. Jag såg att Maud hade ringt totalt 55 gånger de senaste 2 veckorna. Fast det är inte var gång hon kommer fram. Jag siktar på att hälsa på henne på fredag eller lördag.

22-11-17:

I dag skiner solen! Himlen är inte molnfri, men då och då tittar solen fram. Då blir jag på mycket bättre humör. Vi passade på att går en runda i skogen när solen först visade sig (i förmiddags). Visserligen skuggar träden, men det blåser iskalla vindar i dag - och då blir det för kallt att gå vid havet. (Jag frös ändå.)

Hundarna tycker att det är jättekul att springa i de prasslande löven.

Och det finns mycket intressant att nosa på!

Vägen hem från skogen.

Trappstigen är första gatan till vänster på fotot ovan.

I eftermiddag-kväll ska jag passa Alva, för Linda ska på ett jobb-möte. Det ska bli kul! Vi har alltid roligt, Alva och jag. Men jag brukar vara trött efteråt...

Nu måste jag snart skapa en ny dagbok (nr 78) innan jag lägger in fler foton här. Risken finns att sidan kraschar om jag inte flyttar över det äldsta snart. Och så måste jag redigera de Campello-foton som är kvar (ca hälften), och visa er ett lämpligt antal. Fast i eftermiddag hinner jag förstås inte.

22-11-18:

De tre första fotona tog jag i morse. Det var soligt, men bara +3°. Solen hade ännu inte nått fram till altanen. (Det är höst på altanen också, som ni ser.) Hundarna vägrade att gå ut fast jag kallade. Själv går jag alltid ut på altanen på mornarna för att "kolla läget" och andas frisk luft. Regnar det så står jag kvar under taket. I morse frös jag, och stod bara kvar en stund.

Jag har besökt Maud i dag, vilket jag med facit i hand inte borde ha gjort. Vi talades vid i telefon i går, och hon sa (som hon nästan alltid gör) att hon var dålig. Det reagerade jag inte på, för det är alltid någon lukt som har gjort henne dålig.

I dag när jag kom så stod det på dörren in till avdelningen att några av de boende var testade positiva för covid. Jag tittade i dagrummet för att leta efter Maud, och sa till personalen där att Maud verkligen borde bli vaccinerad mot covid (som jag har tjatat om sedan hon kom till Sverige). De sa att Maud var på sitt rum, och att hon var en av dem som testats positivt. Men de sa att hon nog inte smittar längre, så jag gick in i Mauds rum.

Där höll vi avstånd och hade munskydd på. Maud verkade inte alls vara sjuk, hon bara hostade ett par gånger. (Men det gör jag också. Jag hostar fortfarande några gånger om dagen. Det är dag 49 på min förkylning nu.) Maud fick kläderna jag hade köpt till henne (via postorder). Hon blev glad för både plaggen och pratstunden. Hon har förstås väldigt tråkigt när hon sitter isolerad på sitt rum. Hon ska vara isolerad till (eller t o m) i morgon. Jag stannade inte så länge.

Efteråt slog det mig, att om hon inte smittar längre så borde hon inte ha suttit isolerad. Jag träffade Maud för 8 dagar sedan också. Då hostade hon lite, men inte särskilt mycket. Hon skulle ha kunnat varit smittad redan då. Jag ringde upp avdelningen. Maud hade hostat redan förra veckan, men blev sämre i måndags och blev testad positiv då. Har man covid så ska man vara isolerad 5 dygn efter att det har börjat. Det finns alltså en liten risk att jag skulle kunna vara smittad, eller ha blivit det i dag.

Jag har pratat med min dotter Linda (distriktssköterskan). Hon tror inte att jag är smittad, men eftersom jag har test hemma (jag köpte en 5-pack i våras, och har bara använt ett) så kan jag för säkerhets skull testa mig i morgon. Så vet vi. Vi planerar att fira Lindas födelsedag här hos mig på söndag. Det ser jag verkligen fram emot, men om jag är smittad så är det förstås uteslutet. Suck! Vi får se vad testet visar i morgon. Jag känner inga symtom utöver min kvarvarande hosta. Men man vet aldrig...

Hade jag vetat att Maud har (hade) covid, så hade jag förstås väntat ett par dagar med mitt besök.

I kväll kunde jag delvis se solnedgången, även om molnen var i vägen. Det är vackert ändå!

Har ni lagt märke till att jag lyckades fixa en Sparad dagbok 78? Det tog evigheters evigheter innan programmet svarade - men det gick! Så nu vågar jag lägga in fler foton här. Jag borde gå igenom resten av El Campello-fotona i morgon!

22-11-19:

Den här texten är bra! (Finns att köpa som broderi-set.) Det slog mig, att för dem som inte känner till det ursprungliga ordspråket (Prata inte med mat i munnen) så blir texten inte lika fyndig. Om man nyligen är invandrad till Sverige och inte har hunnit lära sig så mycket svenska än, eller tillhör den yngre generationen, då är det inte säkert att man känner till sådant som är självklart för oss andra. Många ord som jag dagligdags använder - förstås inte av alla ungdomar. (Såvida de inte har läst många böcker förstås. Böcker ger kunskap och allmänbildning, samt ökar förmågan att känna empati.)

I morse var det 1,3°, nu är det 2,5° och blåsigt. Vindarna är iskalla! Vi gick nyss en liten runda i skogen (där inne var det lä), men mina fingrar har knappt tinat än - trots att jag hade tjocka fodrade handskar på mig.

Lägg märke till hur hundarna väljer att gå. Jämför med tidigare foton. De väljer själva, jag styr inte alls, men det tycks nästan alltid bli i ordningen Nea-Nellie-Nova räknat från vänster till höger.

Nu ska jag ägna en stund åt hundvård (tvätta ögon, borsta päls etc). Hundarna tycker att det är ganska onödigt, men det är ju tvärtom! För att blidka dem har jag lagt fram lite torkad lax som de ska få i belöning efteråt. Man ska avsluta positivt, sådant som de inte riktigt gillar. Då sitter de snällt även nästa gång.

Testet är tydligt negativt. Så bra! Då har jag inte blivit smittad!

Nu har jag redigerat ytterligare några El Campello-foton. (Det finns många kvar.) Det tar tid eftersom alla ligger i "oordning" på datorn. Några fanns på mobilen, andra på kameran, och några finns nu bara på Instagram. (Eftersom alla fotona inte fick plats på mobilen så fick jag ta bort många, och när det är så smått såg jag inte vilka som var bra, respektive inte var det. Flera gånger valde jag att spara fel. Det såg jag när jag fick se dem i större format på datorn.) P g a oordningen råkar jag alla gånger lägga in dem i fel datum-ordning här. Det får bli som det blir.

Min vanligaste frukost i El Campello bestod av en empanadilla med lök och tonfisk och så drack jag te (med mjölk) till. Mums!

En tidig morgon. (Sanden var redan "krattad".)

En av våra många förmiddags-promenader.

På väg till restaurang La Cova 26/10. Nedan hamnen.

Lena och jag hade sällskap till La Cova. Annevi och Staffan hade gått i förväg. Vi såg alla fram emot den goda maten, som smakar dubbelt så bra i trevligt sällskap!

Framme vid La Cova.

Vi hade reserverat ett bord för 4.

De andra satt i motljus, så på fotona av dem syns bara svarta siluetter...

Men maten fick jag bra foton på!

Det är inte bara det att maten alltid är god på La Cova, den är billig också. För 4 personer betalade vi totalt 78 € (ca 858:-) och då ingår precis allt - även vinet. (Man får ½ flaska per person. Fast jag valde vatten.) 19,50 per person alltså (ca 214:50).

På hemvägen var vi glada, mätta och belåtna.

Här har ni gänget: Annevi, Lena och Staffan.

Staffan hade fått en tjusig keps av sin son. En sådan skulle jag också kunna ha. Vi är födda samma år, Staffan och jag.

När vi på hemvägen gick förbi kinarestaurangen där Annevi och Staffan äter lunch en gång i veckan, så stannade vi till och tog var sitt glas (med valfritt innehåll).

En annan dag besökte Lena och jag street-food-marknaden. Vi gick dit när de precis hade öppnat. Senare kom det massor av folk. Det var familje-underhållning från scenen (på andra sidan).

Jag hade planerat att äta en våffa. De luktar så gott, och det var länge sedan jag gav bort mitt våffeljärn. Men när jag såg allt som låg ovanpå - då tappade jag aptiten. Det var alldeles på tok för mycket, och för sött!

Jag beställde en crepes i stället. Den som heter Miss Maria, med getost och tomatmarmelad. Den var väldigt god!

Lena hittade inget hon var sugen på. Hon skulle äta en empanadilla när hon kom hem i stället.

Ytterligare en annan dag så åkte Lena och jag till Alicante. Vi började "längst bort" vid det stora El Corte Inglés-varuhuset där de har flera våningar med kläder. Lena var på jakt efter en täckjacka. Det hela slutade med att Lena inte hittade någon lämplig jacka, medan jag (som inte hade tänkt handla alls) köpte både en sweatshirt-tröja och en tunn polojumper. (Jag har redan använt båda, och kommer att använda dem mycket i vinter. Annars har jag redan för många kläder.)

På väg till Tram-stationen Luceros.

Jag gillar den regnbågs-randiga trappan på stationen.

Hemma i El Campello så tittade vi inom leksaksaffären. (Jag har ju barnbarn!) Jag har aldrig sett en leksaksaffär som har så stort sortiment med dock-skor! De var sorterade efter storlek (dockans längd) och såg väldigt välgjorda ut.

Jag köpte ett set dock-kläder som en försenad fördelsedags-present till Alva. Jag missade ju hennes födelsedagskalas. Ett mycket välgjort set (tillverkat i Spanien), för knappt 20 €.

Om några dagar kommer här förhoppningsvis fler El Campello-foton.

22-11-20:

Grattis på 38-årsdagen min kära dotter Linda!

22-11-21:

Linda firade sin födelsedag här hos mig i går. Alva var naturligtvis med. Vi hade jättetrevligt tillsammans! Eftersom jag ändå inte får visa några foton på Linda och Alva (jag tog 92!), så visar jag bara några foton som jag tog innan de kom - på mina förberedelser.

Dukningen:

Och så hade jag plockat fram favoritleksakerna. Hund-dockorna leker Alva och jag mest med. Hon vill alltid ha chihuahuan, och då får jag ha pudeln.

Gårdagens väder, som visade sig bli en stor kontrast till dagens (se längre ner).

Nova och Nea lekte jaga-leken och hade kul.

Dagens väder (det var -0,7° i morse):

Nellie och Nea var skeptiska till snön, men Nova tyckte den var kul. Så efter ett tag hade hon lockat ut de andra också. Snödjupet var (och är) ca 2 cm.

Jenni och jag har varit på Väla i dag. (Vi hade bestämt träff där innan vi visste att det skulle bli snöslask, men vi klädde oss båda efter vädret.) Jag lämnade in min lilla rese-dator på Elgiganten. När jag hade kommit hem fick jag meddelande om att den redan är reparerad, och klar för avhämtning. Fast nu dröjer det innan jag reser till Väla igen.

22-11-23:

Solnedgångs-fotona är från Lindas födelsedag. Sedan dess har det varit grått ute.

I går protesterade hundarna när vi gick ner till havet - på snö och is. Nea vägrade gå, och ville bli buren. Nova pep ganska snart och ville hem igen. När vi nästan var nere vid havet så ville inte Nellie gå längre. Så vi vände och gick hem. I dag har det varit blött (snön har smält bort helt), men bara +4°. I sådant här väder är vi ute alldeles för lite!

Hundarna, i synnerhet Nova och Nea, får motion ändå. De leker jaga-leken i kök och vardagsrum. Men själv rör jag mig inte mycket. Jag kommer att bli stel, och få urusel kondition, om jag inte skärper mig. Jag önskar att bussen hade varit gratis, för då skulle jag ha gått på gymmet i Höganäs åtminstone 2 gånger i veckan. Nu har jag inte råd... (En 30-dagars-biljett kostar 869:-.)

I går och i dag har jag läst en bok. En riktigt trevlig bok (som bitvis är sorglig), som handlar om vänskapens betydelse. Rekommenderas!

Nedan 2 av mina 3 sötnosar. När jag läste låg förstås alla i mitt knä.

Livet vore mycket tristare utan böcker och hundar! Nu är jag förstås lite halvdeppig ändå, alla de dagar då solen inte tittar fram. Och inget vettigt alls får jag skött...

Maud ringde i dag. Hon klagade på alla hemska lukter, och sa att hon håller på att bli mentalt sjuk av omgivningen. Jag försökte muntra upp henne genom att lova att jag snart kommer och hälsar på henne, troligen på fredag. Jag kan förstå att hon tycker att det är trist att det inte händer så mycket. Nu är hon i alla fall friskförklarad, och slipper sitta isolerad längre.

Livet är som det är, och inte alltid som man önskar.

22-11-24:

Jag ska försöka komma ikapp med alla El Campello-fotona. Här kommer en omgång (från slutet av oktober).

En dag mötte vi Salva och hennes dotter, samt dotterns 2 hundar på El Paseo. (Salva och jag håller kontakten via Whatsapp.) Salva har alltid varit förtjust i Nellie, och skulle vilja ha en precis likadan hund. (Storlek, färg och hårlag.) Någon sådan har hon ännu inte hittat, men dotterns chihuahua är ju lite lika. Dottern har dessutom en liten yorkshireterrier.

Yorkshireterriern och Nova höll sig i bakgrunden. Nea skällde för säkerhets skull på de andra hundarna, mest i början.

Det är nyttigt för hundar att möta andra hundar.

Den 31/10 hade jag bestämt träff med Miracle, som köpte min lägenhet. Kaisa skulle också möta upp. Jag gick sick-sack-vägen upp mot Los Olivos. Den som har en så fin berättelse om den lilla fisken Nadarin.

Nedan ser ni röd-rosa Los Olivos, och det senapsgula huset som byggdes bredvid.

Jo, jag saknar Los Olivos! Det var ett så bra hus att bo i. Lugnt och skönt, nära till allt, och trevliga grannar! Jag hade gärna haft kvar min lägenhet där! Fast jag skulle ha velat ha lägenheten jag bor i nu också! Och bott i El Campello på vinterhalvåret, och i Mölle på sommarhalvåret. (Sådant som är möjligt för mångmiljonärer, men inte för oss med liten - normal inkomst.)

Precis när Kaisa (t h) och jag skulle gå in, så mötte vi Carmen (min f d granne som jag också har kontakt med via Whatsapp). Vi pratade en stund.

Sedan visade Miracle hur fin lägenheten har blivit nu. Bl a flyttade hon varmvatten-beredaren till hallen, och fick på så sätt ytterligare ett köksskåp. Hon har också installerat säkerhetsgaller för ytterdörren, så man kan ha "öppet men låst" sommartid. Och så har hon målat garderobsdörrarna vita och satt in en fin inredning.

Hon har målat om, bytt ut köket och flyttat badrumsdörren (för att kunna få större kök).

Och så har hon glasat in balkongen. Mycket sådant som jag hade önskat göra, men aldrig fick råd till.

Miracle bjöd på kaffe/te och hembakad mjuk kaka. Vi satt länge och pratade. Hon är väldigt trevlig. (Henne håller jag förstås också kontakt med via Whatsapp - spanjorernas favorit-app.)

Det är bra synd att man så sällan kan få "både och" här i livet. För visst skulle jag vilja ha både El Campello OCH Mölle! Det är i alla fall trevligt att jag kan hålla kontakten med så många av mina vänner i El Campello. Vi skickar ofta foton till varandra. (Lola brukar även skicka små videor.)

Kanske, kanske att jag ids redigera fler Campello-foton i dag? Jag kan i alla fall börja på en omgång till.

Oj så flitig jag känner mig. Här kommer ytterligare 42 foton! Först en av alla promenader med hundarna.

Den 22/10 träffades Kerstin och jag, och åt lunch tillsammans på La Toscana.

Den 23/10 gick Lena, hundarna och jag en promenad bort till Playa Muchavista. Jag ville återse huset där jag bodde allra först.

Det känns nostalgiskt att se mitt första boende i Spanien, La Ensenada vid Rincón de la Zofra-viken. (Ensenada betyder vik.) Det var så spännande och roligt att för första gången bo utomlands! Året var 2006...

Framme vid Ensenada så satte vi oss på muren en stund och vilade. Hundarna var ganska så trötta i tassarna, sa de.

På väg tillbaka.

När vi kom hem så upptäckte jag, att den fina rosa rosetten med strass som hade suttit på Neas halsband - hade trillat av. Den var tydligen dåligt fäst. Rosetterna på Nellies och Novas halsband verkar sitta bra.

Jag köpte en del i El Campello, som är mycket billigare än motsvarande i Sverige. Bl a ett par sköna Skechers-skor. (Jag ska byta skosnörena mot färggladare så småningom.)

På kvällarna läste jag:

En morgonpromenad:

Jodå, det finns fler El Campello-foton, från de sista dagarna i oktober, och de första i november.

Redan i kväll kommer det 21 foton till. Alla från morgonen den 25/10. Då gick jag nämligen ensam tillbaka till La Ensenada för att leta efter Neas borttappade rosett. Jag trodde inte att den skulle ligga kvar, men bara för säkerhets skull så gick jag och skannade av trottoarerna där vi hade gått.

Jag hittade förstås ingen rosett. Lena och jag hoppas att ett barn har hittat den, för ett barn förstår att uppskatta en cerisrosa rosett med strass på. I så fall har någon blivit glad åt fyndet.

Eftersom jag inte hade hundarna med så ville jag passa på att gå längs havet. I början är gångvägen superfin!

Här tittar jag bakåt mot La Ensenada.

Sedan övergår den till att bli grusväg, men det är inte det sämsta att gå på.

Nära Rio Seco slutar vägen tvärt (den svänger av upp mot bron). Då får man fortsätta på den steniga stranden.

Jag visste att jag skulle bli tvungen att ta mig över Rio Seco, men hade inte sett utloppet på ca 1½ år. Det var smalare än jag minns det. Bara bra, tänkte jag, för då blir det lättare att ta sig över.

Det gamla "vadstället" såg inte särskilt säkert ut.

Jag valde att vada över lite längre ner, där vattnet bara räckte en bit över anklarna. Men stenarna var hala (de var övervuxna med något grönt), så det var inte lätt. Jag hade aldrig kunnat bära 3 hundar samtidigt, för armarna använde jag som "balanshjälp".

Eftersom jag hade planerat att ta vägen över Rio Seco tillbaka, så hade jag valt mina Crocs-sandaler som är gjorda för att gå i vatten med (och har hälrem så de sitter bra på fötterna).

Väl över på andra sidan så upptäckte jag att Rio Seco numera har ytterligare 2 utlopp (3 totalt alltså). Det mellersta var något lättare att vada över.

Här är jag över på andra sidan, och tittar bakåt.

Nedan syns hundbadets steniga strand. Ett stenigt hundbad är förstås bättre än inget. Men både hundarna och jag skulle ha föredragit sandstrand...

Bara människor får bada vid sandstranden. Orättvist!

Hemma igen så gick jag förstås ut en runda med hundarna.

Resten av El Campello-fotona får ni se en annan dag.

Nej minsann. Några till blir det. Jag har redigerat ytterligare 45 foton. Så nu har jag hunnit med alla i oktober. Det är bara de första dagarna i november kvar. Alltså är jag snart i kapp. Skönt! Det blir sammanlagt 130 foton i dag, men så har jag inte gjort någonting annat (utom att äta och gå ut med hundarna förstås).

Soluppgången 25/10 var väldigt vacker, så jag tog många foton! (Vill ni bara se 3-4 stycken så får ni skrolla ner en bit... Jag har lagt in 10!)

Sedan var det dags för en hundpromenad.

Kerstin ville gärna visa mig sin och Tords nya lägenhet, som de efter 1 års försening äntligen har flyttat in i. De är så nöjda och trivs så bra. Lägenheten ligger nära Alicante. Den 28/10 tog jag Tram-tåget dit.

Jag fick byta från linje 3 till linje 4 på station Lucentum:

Nedan klev jag av. Där mötte Kerstin mig. Nu har jag glömt vad stationen heter. (Sergio Cardell?)

Gatan är bred totalt sett, men har en stor grön "mittremsa" mellan filerna. (2 åt vardera hållet.) Stor som en hel park, med många träd.

Kerstin och jag fotograferade varandra framför en stor fikus.

Här syns huset där Kerstin och Tord bor numera. De bor så de har nära till precis allt - affärer, apotek, bagerier, restauranger mm. Jag trivs bättre i lugnare El Campello, men de är mer "stadsmänniskor".

På väg över gården, mot Kerstins och Tords port. Man kan komma in direkt från gatan (från andra hållet) också, men Kerstin ville visa gården.

Nedan utsikten från deras balkong.

Den 30/10 hade Alicia och jag bestämt träff utanför Valor. (Men vi åt inget där.)

Vi hade bestämt att vi skulle promenera. Så det gjorde vi, och pratade förstås. (Även med Alicia har jag viss kontakt via Whatsapp, men inte så mycket.)

Samma dag ville Lola att vi skulle träffas på kvällen. Hon är en kvällsmänniska, till skillnad från mig. Det blåste, så jag fick gå in efter en långärmad tröja. Vi var ute och gick flera timmar! Hundarna var helt slut när vi kom hem. Men vi hade mycket trevligt!

Lola är supertrevlig, och alltid glad. Hon talar bra engelska (hon har jobbat några år i London), men vi talar alltid spanska. Lola, som är från Madrid, talar tydlig castillano (riksspanska). Hon brukar rätta mina grammatiska fel. Bra, för då lär jag mig. (Fast jag glömmer igen förstås. Jag borde prata med Lola flera gånger i veckan. Nu skriver vi via Whatsapp.)

Den 31/10 gick hundarna och jag en lång skön promenad runt om hamnen och La Cova, och hem igen.

Minstingen stoppar gärna in allt hon hittar i munnen. Nedan en ofarlig fröskida från ett träd, men jag är alltid nervös att hon ska råka stoppa i sig något giftigt. När hundarna blir äldre brukar de i viss mån ha lärt sig vad som går att äta, och vad som inte gör det. Nea provar med stenar också...

Lila lyktstoplar? Tja det är ju originellt. Fast jag tycker att vita, beigea, gråa eller svarta är snyggare...

Nedan övar sig hundarna på att man inte ska skälla, när man möter en annan hund. Det går inte så bra för Nea...

Men nu blir det definitivt inte fler foton i kväll. Det är snart läggdags för sådana som jag.

22-11-25:

I dag har jag varit hos Maud. Hon ringde i går och frågade om jag kunde komma redan klockan 08 på morgonen, för då skulle en läkare och en sjuksköterska komma till henne. Jag tog 07-bussen och var på plats i tid. Det var nog bra, för jag kunde berätta lite om Mauds bakgrund, och läkaren lovade mig att skriva remiss till minnesutredning. Bra! En utredning behövs så man vet var på skalan Maud befinner sig.

De hade tagit en massa prover förra veckan, och allt var bra. Däremot har Maud högt blodtryck, och fick medicin mot det. Hon fick också något "stämningshöjande".

Jag fick sedan (med hjälp av en fullmakt som sköterskan ordnade) åka till Apoteket för att hämta Mauds mediciner. Maud hade också bett mig att köpa parfymfritt: schampo, duschtvål och hudkräm. Dessutom passade jag på att köpa ett par vinterbyxor åt Maud (det är ju "svarta fredagen" i dag, så det var 25% rabatt). I dag betalade Maud allt själv, via sitt Visa-kort (som nu har kommit tillrätta efter att ha varit försvunnet). Nu är kortet inlåst i värdeskåpet på Mauds rum.

Så när som på att det luktar hemskt på boendet, så verkade Maud vara ganska nöjd med dagen. Hon vill dock helst att jag ska besöka henne 2 gånger i veckan, fast själv känner jag att det räcker med en... Det kostar mig dessutom 106:- för bussbiljetten var gång. (Jag måste alltid passa på att handla samma dag, för jag har inte råd med 2 biljetter i veckan.) Hundarna fick vara ensamma hemma 5 timmar på förmiddagen (när jag var hos Maud) och 1 timme på eftermiddagen (när jag handlade i Nyhamnsläge), inte roligt för dem.

Är det inte fantastiskt att mina rosor överlevde snön och frosten! Det var bara -0,8° som kallast, men ändå. Kanske snön skyddade? Jag har blommor på flera av de blommande buskarna också. Lite uppmuntran i mörkret!

Mindre roligt är det att se hur mitt ute-bord rostar, och värre lär det bli i vinter. Jag kan omöjligt få plats med det i förrådet. Men det får väl bli som det blir. Jag får försöka måla över den värsta rosten framåt försommaren. Jag gillar bordet, både modellen och färgnyansen.

22-11-27:

Dagens väder:

Ingen sol i sikte, men det är i alla fall plusgrader.

I går hämtade jag in min julstjärna från förrådet. Eftersom det är den 1:a advent i dag så tände jag den. Det ser mysigt ut i mörkret.

Fast jag borde ha en annan gardinkappa på vinterhalvåret. Pastellfärgade sommarblommor gör sig inte lika bra så här års. Kanske något enfärgat i beige? Det är lätt att hitta gardinkappor, men inte lika lätt att hitta kappmetervara. Jag behöver nästan 7 meter.

I dagens HD stod följande rubrik:

Jag tänkte på saken redan när jag hängde upp stjärnan. Det kommer att gå åt lite el i onödan. Dels bör vi alla spara på el, eftersom vi inte har obegränsat av varan. Dels är elen dyr! Samtidigt behöver vi väl alla små extra ljuspunkter i mörkret. Till jul ska jag ha min lilla julgran tänd hela dagarna. (I alla fall alla de dagar när solen inte skiner.) Rätt eller fel?

I Ukraina har de inget att välja på. Där saknar de el, värme och vatten. Så hemskt! Stackars människor! Som vanligt är det den oskyldiga enskilda människan som kommer i kläm, och får ta smällarna. Alla former av krig borde vara helt förbjudna! Och då menar jag att ALLA i hela världen måste följa förbudet. Även galna män med storhetsvansinne!

Maud ringde i går kväll (och en ur personalen sufflerade i bakgrunden). Mauds blodtryck var då 190/80 och pulsen 92! Så klart jag blir orolig! Men nu håller de koll på henne, och hon har börjat ta sin blodtrycks-sänkande medicin. När Maud nyss hade kommit till Sverige, och bodde hos mig, så tog jag hennes blodtryck. (Det är den enda hälsokontroll jag kan utföra.) Då hade hon 145/70, och pulsen var normal. När läkaren kontrollerade i fredags var trycket 160/70. Så varför har trycket stigit så nu? Jag hoppas att medicinen får trycket att sjunka. Maud har nog med bekymmer ändå. Och jag har nog att oroa mig för... (Jag låg vaken någon timme i natt och tänkte på Maud.)

Hur som helst är det tur att Maud är här nu, och kan få bra vård. Om hon hade bott kvar i Senegal hade hon knappast fått någon hjälp. Högt blodtryck känner man ju inte av, så hon hade knappast fått komma till läkare förrän det hade hänt något (stroke eller infarkt?). Maud har inte haft det lätt i livet, så nu önskar jag henne flera riktigt bra år framöver!

Vi var ute och gick nyss, hundarna och jag. Jag hade kameran med men hittade inget att fotografera. Jag tog en (suddig) bild i hissen när vi åkte 1 våning ner till vår lägenhet. När hundarna är med tar vi alltid hissen. De är för små för att klara att gå i trappan. Nerför är det farligt, för det frestar för mycket på axelpartiet. Och det är svårt att bära 3 hundar på ett säkert sätt.

Nu har jag redigerat de sista fotona jag tog under min El Campello-vistelse. Återstår bara hemresan, och de fotona kommer senare i dag.

På kvällen den 1/11 hade jag bestämt träff med Erik (min låtsas-lillebror) och hans dotter Irina.

Vi åt var sin våffla på ett café, och pratade ett bra tag. Det var roligt att träffas!

Sedan gick vi till lägenheten så de kunde hälsa på mina hundar. Nellie kände igen Erik.

Irina favoriserade Nea, för att hon är minst.

Fotona nedan är från dagen efter, den 2/11 alltså. Då vandrade Lena och jag El Paseo fram och tillbaka för att hitta bästa stället att äta lunch på. Vi hade funderat på Riccardo, men där skulle de öppna först framåt kvällen, och Brel var stängt.

Till slut hamnade vi på ett 3:e-hands-alternativ, där maten var ok men inte mer. Men vi hade förstås trevligt tillsammans, och det är ju huvudsaken. Den här gången var inte hundarna med, så vi kunde äta i lugn och ro.

Den 3/11, dagen före hemresan.

På eftermiddagen träffade vi Ana, hon som brukade passa hundarna när jag åkte till Sverige. Världens bästa hundvakt är hon, och 10 € per hund och dygn är överkomligt. Nellie blev stormförtjust när hon fick träffa Ana igen!

Vi fikade tillsammans, och pratade ganska länge. Sedan fick jag skynda mig hem för att packa. Vi skulle påbörja resan hem tidigt nästa morgon!

De här citaten hittade jag i M-magasin:

Vi gick upp tidigt på morgonen den 4/11. (Alldeles i onödan, skulle det visa sig. Men det visste vi inte då.) Jag hade beställt taxi till flygplatsen. En resväska på 25 kg (jodå, 2 kilos övervikt) + en väska med hundarna + min axelremsväska skulle ha varit för jobbigt att släpa upp till stationen, på Tram-tåget och sedan på buss C6. Vi var i god tid på flygplatsen, som sig bör, och checkade in den stora resväskan. (Jag fick betala 30 € extra för övervikten, men det var det värt. Jag kunde ha lagt över 2 kilo i axelremsväskan, men den var tung som den var. Bekvämare att betala.)

Vi hade otur. Just när vårt plan var på väg från Danmark, söderut mot Alicante, så stängdes delar av det spanska luftrummet. Detta pga att den kinesiska rymdraketen passerade och delar av den riskerade att störta i Spanien. Vårt plan fick gå ner i Nice och vänta där.

Vänta fick alla som skulle norrut göra. Timme efter timme. De flesta planen blev mycket försenade.

Det var synd om hundarna. Den största delen av tiden satt de i sin flygtransport-väska. De kan alla ligga bekvämt - men det blir förstås väldigt tråkigt i längden. Dessutom fick de varken äta eller dricka, för att slippa bli kiss- och bajsnödiga.

Men ibland fick de vara utanför väskan. Då skaffade de sig snabbt nya kompisar, som den här söta flickan som ivrigt fotograferade dem.

Tre timmar efter att vi skulle ha lyft, var vi äntligen ombord på planet.

Där fick vi vänta ett tag till, tills startbanan blev ledig.

Tyvärr startade vi inåt landet, så jag kunde inte fotografera El Campello från luften.

Så annorlunda det spanska landskapet är mot det svenska...

Kapten styrde sedan ut över havet, så jag kunde fotografera Benidorm och Calpe.

Alperna var sig lika. Dit längtar jag aldrig. Snö och kyla är inte min melodi, även om jag gillar skidåkning. (Gillade är nog mer korrekt, nu utsätter jag mig inte för kylan längre.)

Solen höll på att gå ned när vi var på väg in för landning. Som vanligt gjorde planet en sväng över Skåne, innan det landade på Kastrup.

Jag behövde inte vänta så rysligt länge på resväskan, och inte heller på tåget mot Sverige. Vi åkte med till Helsingborg. Därifrån tog vi bussen till Höganäs. Sedan var det stopp. Eftersom vi kom fram mycket senare än vad det var tänkt, så gick det ingen buss till Mölle. Vi tog en taxi från Höganäs och hem!

Hundarna blev så glada när vi hade kommit hem. De sprang omkring och nosade överallt, och kollade så allt var som det skulle. Och sedan fick de mat och vatten!

Nu har jag visat alla fotona från min resa. Skönt att vara ikapp. Hädanefter får det bli Mölle-foton.

Ett foto från i kväll (tidig kväll, men becksvart ute). Det är trevligt med adventsstjärnan! Och med hyacinten... I år ska jag julpynta ordentligt! (Sen när det är dags.)

22-11-28:

I morse kunde jag se antydan till soluppgång. Men någon sol blev det inte här, bara en nyans ljusare grått än i går. Man får vara glad för allt som liknar dagsljus...

På vår mitt-på-dagen-promenad la jag märke till att det verkligen inte är lätt att se gatuskyltarna i korsningen ovanför Trappstigen. Om det kommer lite snö så kommer de inte att synas alls. Det bör vara husägarens plikt att klippa sina växter så de inte skymmer. Det kan bli problem om någon ska hitta hit för första gången. Alla har inte GPS.

Jag har börjat läsa en för mig ny bok (från 2008). Jag har hunnit hälften. Grishams böcker är alltid spännande, och slutet brukar delvis vara oväntat. Den här handlar mycket om juridik, politik och pengars makt. Jag hoppas att rätt sida vinner! Men det är inte givet, för det är ingen feel-good-bok.

Nu ska jag läsa vidare. Som vanligt ligger hundarna i mitt knä.

22-11-29:

Boken läste jag ut i går. Spännande, men inte Grishams bästa.

I dag har jag varit på synundersökning på Väla i Helsingborg. (Smarteyes "svarta-veckan-erbjudande" med gratis synundersökning och 30% rabatt på glasen gällde.) Det är min astigmatism som har blivit värre, synstyrkan har bara förändrats lite. Jag ska kunna se tydligare, och läsa lättare, med de nya - som också blir närprogressiva. (På långt håll ser jag bra, men allt närmare än 2 meter är suddigt.) Den nya bågen har nästan precis samma form som min nuvarande, men är blå. Om 2 veckor ska jag hämta dem, och då ska ni få se foto.

Jag passade också på att hämta ut min lagade resedator. De hade fått ladda ner all mjukvara på nytt. Hoppas nu att datorn kommer att fungera hädanefter. (Skulle samma fel uppstå igen så blev jag lovad en ny dator.)

Hundarna blev väldigt glada när jag kom hem igen. Svansarna gick som små propellrar. Det är onekligen roligt att komma hem, när jag får så fint bemötande! Jag hade hunnit längta efter dem, så det var ömsesidigt.

Jenni har stickat julklappar till Alva och Tuva. Molly modellar här nedan. Visst är hon söt! Och plaggen är fina! Det röd-rosa setet är till Tuva, och det blå till Alva.

Jenni stickade ett set till Alvas docka också...

22-12-02:

Jag har haft fullt upp! Men i dag ska jag skriva lite här. Det första fotot jag visar är från den 21/11, då när det hade snöat. Jag tog det med mobilen på väg hem från bussen, och har glömt visa det. Det ser ju stämningsfullt ut, men jag gillar inte snö och kyla.

I torsdags åkte jag till Vida Världens Vaccin i Helsingborg och blev vaccinerad mot pneumokocker. Sprutan kostade 850:- men jag ser det som en livförsäkring. Vaccinationen skyddar inte mot alla varianter av lunginflammation och blodförgiftning, men många. Apexxnar är ett nytt vaccin och skyddet varar livet ut. (Vida Världens Vaccin, som ligger på Drottninggatan 62,  vaccinerar billigast. På andra ställen tar de upp till 1020:-.)

När jag skulle byta buss i Höganäs så missade jag Mölle-bussen med bara 1 minut. (Jag såg den åka.) Då gick jag inom Loppan och tittade. Jag köpte de söta handbroderade dukarna nedan, för bara 10:- per styck. De är små och lättplacerade.

På kvällen var jag bjuden till Gunilla tillsammans med 2 andra kvinnor (bl a Katarina som jag kunde åka med). Gunilla bjöd bl a på grönsaksgryta med älgkött i. Vi åt gott och pratade mycket. Det var jättetrevligt! Fast jag kom senare i säng än normalt...

I dag besökte jag Maud, jag hade lovat att komma. (Annars var det inte riktigt rättvist mot hundarna, att lämna dem ensamma flera timmar i dag igen.) Men Maud blev glad! När hon hade ätit lunch så kom det en kvinnlig clown till avdelningen (en som besöker äldreboenden mm i kommunen). Hon visade oss en buktalardocka (som hälsade på Maud), och spelade musik. Men det bästa var att hon frågade Maud var hon kom ifrån, vad hon hade jobbat med, och en massa annat. Sedan lyssnade hon intresserat när Maud berättade, och ställde följdfrågor. Maud såg så lycklig ut när hon fick så mycket uppmärksamhet. Hon hoppas att kvinnan kommer tillbaka.

Sedan gick Maud och jag en promenad. Väl påbyltade gick vi ner till havet. Maud tyckte det var skönt att få komma ut. Det är sällan som personalen har tid att följa med henne.

Ovan skymtar Danmark vid horisonten, och nedan (t v) syns Höganäs hamn för lastfartyg på håll.

Sedan orkade Maud inte gå mer, och jag frös jättemycket, så vi vände hemåt. I dag hade Maud så trevligt, att hon inte tänkte på "de där lukterna" alls! Bra!

Mauds man Cheikh har i dag satt in ett nytt foto på sin Whatsapp-profil. Så om ni har glömt hur han ser ut så ser ni honom här:

I förrgår började jag på en ny bok, en historisk deckare som utspelar sig i ett fiktivt land. Jag har ännu läst för lite för att ha fått någon uppfattning om den.

En stund i går låg alla hundarna i samma säng, dessutom en av de mindre. Det gör de inte så ofta, men jag tycker att det ser så rart ut.

I går eftermiddag upptäckte jag till min förtvivlan, att jag inte alls har lyckats utrota ullössen som några av mina växter har haft - och har.

Jag fick duscha växterna, plocka bort angripna blad, och sedan ställa dem på avstånd från andra. Ullöss-honorna, som bygger de ulliga bona som skydd för äggen, kan inte flyga. (Det kan hanarna, men de parar bara honor, de förstör inte växter.) Står växterna med stort avstånd kan honorna inte krypa över till någon annan kruka. En benjaminfikus ställde jag på en pall i vardagsrummet. Då kan de andra i sovrummet stå glesare.

När jag trodde jag var klar så hittade jag en angripen växt till! Min största fönsterfikus. (T v platsen där den stod, t h ute för behandling.) Men som tur var hade den bara löss på det nedersta bladet. Nu står fikusen på det runda soffbordet där jag har tänkt ha min lilla julgran. En tillfällig lösning alltså. Hade det varit sommar så hade jag kunnat ställa ut växterna, och bett tvestjärtarna att äta upp alla lössen...

När jag läser på om att bekämpa ullöss, så står det ofta "Släng växten". Men jag vill förstås försöka rädda mina växter! De är stora och fina! Dessutom skulle det kosta en bra slant att köpa nya stora. Ni håller väl tummarna för att växterna ska överleva! Och för att ullössen ska döden dö... (Honorna blir ända bara ca 20 dagar gamla.)

22-12-03:

Jag har precis läst ut Suckarnas bro. På plus-sidan står att den var spännande. På minussidan står att jag inte gillade någon av huvudpersonerna (mest män). Männen var råbarkade typer som söp, slogs och betedde sig illa i största allmänhet. Kvinnorna beskrevs som mödrar, gamla gummor, åtråvärda sexobjekt eller horor. Det var mycket "öststat" över boken. Ingen bok att rekommendera, inte till kvinnor i alla fall.

Nästa gång vill jag läsa något lättsamt, kanske en feel-good-bok. Jag får leta bland mina olästa böcker och se om jag hittar något sådant. Jag vet att jag har minst 2 som utspelar sig vid juletid, men dem vill jag spara till julhelgen.

Annars har jag tagit det lugnt i dag, och pysslat mycket med mina kära hundar. (Kel, promenad, päls- och ögonvård, samt mera kel.)

Ute har det varit grått och bara 3°. På förekommen anledning har jag i dag beställt ett par "dam-långkalsonger" i merionoull (de billigaste jag hittade på webben). Nu måste jag hitta ett par supervarma vantar också. Sedan kan vi kanske gå lite längre rundor, hundarna och jag. De verkar hålla värmen eftersom de springer och skuttar nästan hela tiden. Men jag fryser, trots att jag byltar på mig!

22-12-04:

I dag är det +2° och grått! Inte mitt favoritväder precis. Jag byltade på mig inför vår tidiga eftermiddags-promenad. Men vi hade inte hunnit långt innan mina fingrar kändes som is.

Hundarna invigde sina fodrade selar. Den rosa som Nea använder hade jag innan, men den blå och den röda är nya. Jag beställde från Urban Pup, de enda som har fodrade selar i storlek XS. (Puppia har fodrade i alla storlekar utom XS. Hur tänker de?) Selarna ser ut att sitta bra. Och de värmer bättre än de ofodrade. När det blir ännu kallare får de ha sina täckjackor.

Jag har säkert 7-8 fodrade selar i storlek S. Nellie kan möjligen ha en sådan. De är för stora åt henne också, men hon går fint i koppel - så de kan funka. Nova och Nea kan omöjligt ha en för stor. Då trasslar de in en tass i halsringningen, eller så slinker de ur selen. Jag borde ge bort de som är för stora för mina, men alla hundar jag känner har storlek M eller större... Kanske jag borde ge dem till Loppan?

Vi gick en runda i skogen, för där är det vindstilla. Där finns också mycket att nosa på.

Dagens hundfoton blev alla mer eller mindre suddiga. (Det är mindre marginaler när det är mörkare ute.)

Nea blev allra suddigast, för hon stod inte stilla en endaste sekund.

När vi kom hem var jag så kall och stel om fingrarna, att jag nästan inte kunde knäppa upp plast-spännet i selarna. Det tog ett tag innan jag lyckades, fast jag försökte allt vad jag kunde. Man ska klämma ihop spännet (hårt) på 2 ställen samtidigt för att det ska öppna sig. Det känns frustrerande att inte kunna. Nova blev otålig på slutet, men till slut vara alla selar av.

Jag hittade 3 feel-good-böcker med jul&vinter-tema i min bokhylla. Dem ska jag läsa i mellandagarna.

22-12-06:

I går åkte hundarna och jag in till Höganäs. De skulle få klippt klorna. Vi tog 11-bussen och var framme i Höganäs 11:20. Vi hade tid hos veterinären (som ligger 5 minuters promenad från busstorget) 11:30. Vi kom in bums, och klippningen gick fint. Ingen av hundarna protesterar om de får sitta i mitt knä. (Själv sitter jag på undersökningsbordet så djurskötaren som klipper får bra arbetshöjd.)

När vi var klara var det lite drygt 40 minuter tills bussen skulle gå hem. Vi gick en liten runda, men frös alla 4. Då satte vi oss i busskuren i stället (tillsammans med 3 A-lagare, och 2 personer som väntade på bussen). Där var det lika kallt, men blåste åtminstone inte. Fast jag hade hundarna i knäet, och höll om dem, så frös både Nova och Nea så de skakade. Nellie verkade klara sig bättre. Själv frös jag mycket, värst om fingrarna. Och ännu är det plusgrader ute! Vi blev glada när bussen äntligen kom!

Vädret varierar mellan "kallt med aningen dagsljus, och kallt utan dagsljus":

I dag när vi skulle ut så gömde Nova sig längst in i en av hundkojorna. Hon kom inte när jag kallade. Jag fick dra fram henne med händerna. Hon ville inte följa med ut. Väl ute så pep hon hela tiden, och ville in igen. De andra nosar, och kissar, men Nova bara traskar på - och vill hem. Jag tror ändå att det är bra för henne att komma ut en liten stund. Eftersom jag fryser så mycket själv så blir det inga långa promenader.

Jag fick reklam från Smile-butiken (https://www.smilebutiken.se/) i dag. De verkar ha en vante/handske som passar mig. I alla fall står det att den ska vara varm. Kanske jag borde beställa ett par?

Jag tror att jag har nämnt att min skrivare har vägrat att skriva ut. Den har krånglat sedan i våras. Och till och från ända sedan innan garanti-tiden gick ut. Det har haft med anslutningen att göra. Jag har fått massor av länkar från supporten, med anvisningar om hur man ska göra. Inget har fungerat. "Skrivaren hittas inte" stod det ofta, eller "Ett oväntat fel uppstod". I dag fick jag telefon-support där teknikern (en mycket trevlig man, som förklarade vad han gjorde) gick in och fjärrstyrde min dator. Som ni ser höll han på över 1 timme, så felet var inte lätt att avhjälpa. Men han löste det. Så nu kan jag skriva ut! (Det är liksom det skrivare är till för!)

Det första jag skrev ut var blanketten "Flyttanmälan" till Maud, så vi kan ändra hennes folkbokföring till Ljunghaga där hon bor. Då kan Pensionsmyndigheten sedan skicka sin blankett dit (de skickar bara till folkbokföringsadressen), så vi kan fylla i den för att Maud framöver ska få sin pension till sitt svenska bankkonto. I nuläget skickas pensionen fortfarande till Senegal. Ingetdera kan jag anmäla via mejl eller telefon. Och Maud saknar fortfarande svensk legitimation.

De ringde mig i morse från Ljunghaga. Maud har akut behov av fotvård. Tånaglarna är för långa och har vuxit fel. Hon kan inte klippa sina naglar själv, och personalen får inte. Men det kan komma en "fotvårdare" till hemmet. De undrade om de kan skicka räkningen till mig. Jag sa förstås nej. Det får Maud betala med sin egen pension. Så nu måste jag komma till Ljunghaga och hämta Mauds Visa-kort, åka tillbaka till centrum och hämta kontanter i bankomaten, och sedan åka till boendet med pengar och kort. (De låser sedan in kort och pengar i Mauds värdeskåp.)

Detta är sådant som den gode mannen skulle göra, men de har tydligen inte hittat någon än. Jag känner mig stressad av allt jag borde hjälpa Maud med. Jag är inte hennes gode man, inte hennes vårdare, inte heller hennes mamma eller dotter. Jag är bara en vän. Det är inte min uppgift att fixa allt.

På tal om "hennes dotter", så har det hänt vid 3 olika tillfällen hittills (första gången på Swedbank), när jag har hjälpt Maud med något, att någon har frågat mig: "Är du Mauds dotter?" Det skiljer faktiskt bara 8 år mellan oss. Utseendemässigt ser det nog inte ut att skilja mer än 8 år heller. Men eftersom Maud är så passiv, går sämre, inte kommer ihåg - så gör hon intryck av att vara äldre än hon är.

Om Maud blir folkbokförd på Ljunghaga, då kan hon få tandvård där. Det låter bra, för det behöver hon. Så nu är det min uppgift att åka till Ljunghaga och be Maud skriva under blanketten för flyttanmälan. (Resten får jag fylla i.) Jag borde beställa en ny tid på Statens Servicecenter i Helsingborg, så att Maud kan ansöka om ID-kort. Det är lätt att beställa tid på webben. Men då måste jag följa med till Helsingborg, för ingen annan kan. (Kanske gode mannen, om någon sådan hittas.) Jag vill överlåta hela ansvaret för Maud på kommunen, men hittills har det inte fungerat.

Nu ska jag snart sätta mig och läsa. Jag började på den här boken i går:

Boken är bra! Huvudpersonerna är intressanta, handlingen likaså. Jag kommer att läsa ut den i kväll. Jag sitter i läsfåtöljen, och har dubbla "strålkastare" tända - för att kunna se i mörkret.

Så här såg det ut i går:

Mysigt!

Nu är boken utläst! Jag rekommenderar den!

22-12-07:

Jag tyckte att det var lika bra att ha det gjort - så jag tog bussen in till Höganäs för att hjälpa Maud. Jag får byta buss vid busstorget för att åka vidare till Ljunghaga. Vid dagens alla bussbyten så hann jag precis med bussen en gång. Två gånger såg såg den åka och fick vänta 20 minuter på nästa, och den var försenad 2 gånger (troligen för att det snöade).

När jag kom fram till Ljunghaga så blev Maud som vanligt glad. Vi pratade lite, sedan blev det lunchdags. Då tänkte jag åka tillbaka till centrum för att hämta kontanter till Maud. Tyvärr hade personalens kassaskåp, där de förvarar nycklarna till värdeskåpen, gått i baklås. Vaktmästaren fick tillkallas, och han kom först efter en timme. Jag fick sitta och titta på medan Maud åt. (Det luktade gott, och jag var hungrig, men lunch får personalen inte bjuda på - bara fika.)

Till slut kunde personalen låsa upp Mauds värdeskåp så jag kunde ta hennes Visa-kort. Jag åkte till centrum och tog ut kontanter. Sedan passade jag på att köpa en snygg och skön mössa till Maud. I sådant här väder klarar hon sig inte med sidensjal. (Och så köpte jag en liten bit choklad som jag åt på stående fot - som lunchersättning. Nej, jag mådde inte bra av den måltiden.)

Maud blev glad för mössan. Hon hade precis insett att hon behöver en.

En sak som är rolig är att Maud har fått en väninna på boendet. En till synes jämnårig kvinna, som är trevlig. De satt tillsammans när de åt. Personalen säger att de blir glada när de ser varandra på mornarna. Jättefint. Med vänner blir allting roligare!

På eftermiddagen gick Maud och väninnan till en annan avdelning, där var det konsert (med barn). Maud berättade i telefon efteråt, att de hade fått choklad också. Hon var nöjd.

Och inte en enda gång klagade Maud på lukter. Jo, hon berättade när jag kom att hon var så dålig pga någon lukt. Fast då sa jag att hon inte kunde låta lukterna bestämma, och förstöra för henne. Jag sa att hon ska acceptera att hon luktar dem - men sen ska hon säga stopp och nej, och vägra att låta lukterna påverka henne. Metoden fungerade i dag.

Maud skrev också under sin flyttanmälan, som jag sen postade i Höganäs. Hoppas att Skatteverket godkänner hennes nya folkbokföringsadress! Det skulle underlätta!

När Maud gick på konserten så sa jag hej, och åkte in till centrum för att vänta på bussen till Mölle. I Nyhamnsläge gick jag av. Jag hade 30 minuter på mig tills nästa buss skulle gå därifrån till Mölle. Jag hann handla på Ica och så hämtade jag ett paket (med mina nya långkalsonger i merinoull). Bussen var sedan 7 minuter försenad, så när jag kom hem hade hundarna varit ensamma hemma drygt 5 timmar. Stackarna! Jag gav dem bums mat, som de raskt slukade.

Själv var jag också hungrig. Jag hade ju bara ätit frukost + 50 gr choklad. Och klockan var drygt 16. Jag orkade inte laga mat så det blev en stor kopp te och 1½ skiva grovt rågbröd med brieost och paprika på. Inte mycket till lunch det heller... Jag får bättra mig i morgon!

Nu har vi hunnit kela också, hundarna och jag. Jag bara sätter mig ner på golvet, så kommer alla springande och försöker klättra upp i famnen på mig. Svansarna går, och jag klappar så rättvist jag kan. En och annan slick på munnen får jag, fast dem avstår jag gärna från...

I morgon ska jag troligen vara barnbarns-vakt. Alva har börjat bli förkyld, och då får de inte vara på förskolan. Och det är inte bra om Linda måste vara hemma från jobbet. Dels förlorar hon pengar, och dels kan det bli kaos på avdelningen. (Det finns nästan aldrig vikarier. Det är ont om sjuksköterskor i hela Skåne.)