Sparad dagbok 24

Vov, alltså! Vet ni vad? Jo, nu har jag listat ut hur det går till. Ja, när mina barn försvinner, det ena efter det andra. Det är såna som hälsar på oss som tar dom. Jodå! Först är människorna vov-trevliga. Dom klappar både mig och mina barn. Men sen, när dom ska gå, då tar dom ett av mina barn med sig. Utan att fråga mig. Vov, så dumt alltså!

Dom som kom i går. Dom var vov-trevliga. Och dom fick klappa mig. Men sen när dom började samla ihop en massa saker. Då började jag ana oråd. Och då försökte jag bita mannen i hälarna. Ja, jag försökte i alla fall skrämma honom. Men det fick jag inte för matte. Hon sa att jag skulle lugna mig.

Men sen, när dom hade gått, då var Bamse försvunnen. Ja, det är det jag alltid har sagt - man kan inte lita på människor. Ena stunden är dom vov-snälla, men nästa stund så gör dom nåt dumt. Som veterinärer. Först klappas dom, och sen sticks dom. Vov-vov-voff alltså!

Fast jag har i alla fall Stella kvar. Och matte säger att henne får ingen ta ifrån oss. Henne ska vi behålla. Och det är förstås vov-bra!

I dag satt Stella och jag på balkongen och tittade. Och vov! Då fick jag syn på min bästis Smulan.

Så då sa jag till matte att vi skulle skynda oss ut. Och det gjorde vi. Och där var hon, min bästis Smulan! Vov så roligt det var att träffas igen! Vi började genast prata. Och leka.

Och jag rullade mig i gräset. Fast man kan inte leka så bra när man är kopplad. Koppel är vov-dumt tycker jag. Och det tycker Smulan också. Vi tycker lika om nästan allting. T ex så tycker vi mycket om mat och kaninlortar båda två.

Men, rätt som det var när vi stod där och tittade, Smulan och Stella och jag.

Då kom Mimmi! Vov så kul! Mimmi är också en kompis till mig. Så vi pratade lite och så. Men sen skulle hon promenera mera med sin matte.

Och sen! Sen kom mina kompisar Ludde och Albin också! Vov alltså vilken tur jag hade - som fick träffa så många kompisar på en gång!

Och sen! Det var det bästa av alltihop. Sen fick vi vara lösa! Vov så kul alltså! Som vi sprang! Vi lekte jaga-leken. Och jag var snabbast som vanligt. Det är kul att vara snabbast.

En annan sak som är bra, det är att min och Smulans matte kommer bra överens. Dom pratar vov-mycket med varandra. Och det är ju bra. För då kan vi hundar leka i lugn och ro, utan att behöva passa dom hela tiden.

Ibland, då fick Stella vara med och leka en stund. Fast bara en liten stund. Ja, för hon är egentligen för liten. Jaga-leken, den är ju bara för vuxna hundar. Så när Stella var med så lekte vi mest lukta-leken.

Det bästa med Sverige - det är nog faktiskt gräset. Ja, för det luktar så gott, och spännande - och mycket! Och så är det skönt för tassarna också.

Stella tycker också om gräs. Ja, fast först så satt hon bara stilla mellan mattes ben. Eller låg nära mattes fötter.

Men sen. Sen vågade hon sitta på gräset själv. Och springa lite. I alla fall nära matte.

Fast nu har vi kommit in igen. Och så har vi ätit. Så nu är det dags att sova. Vi hundar behöver sova mycket! Ja, för annars orkar vi inte leka så bra. Vov på er då!

I går promenerade jag med Bonnie och Stella, uträttade några små ärenden i Vällingby, samt försökte få lite ordning i mitt rum. Jag tog bl a upp ett vitt rullbord i plast (avsett för utomhusbruk) från källaren och monterade det. Så nu kan jag ha skrivaren på det i mitt rum. (Jag har fått Ulfs gamla skanner/skrivare/kopiator.) Jag ska i sommar försöka skanna in samtliga gamla foton som ligger här i lådorna. Om jag verkligen hinner skanna alla återstår att se, för jag ska inte påbörja jobbet förrän jag kommer tillbaka från Skåne. F ö är jag förkyld, men det kunde varit värre. Jag hostar bara lite emellanåt. Jag hoppas dock att det ska vara överståndet före resan ner till Skåne på torsdag, för jag vill inte smitta de mina.

I eftermiddags lyckades jag locka med Ulf på en promenad med hundarna. Jag tog kameran med mig. Det här fotot hade jag inte alls tänkt ta, det blev till av misstag, men det illustrerar fint hur man håller två koppel i en hand.

Senare under promenaden tog Ulf över Bonnies koppel, för då gick det lättare för mig att fotografera. I dag fotograferade jag fler blommor än hundar. Det blommar så vackert här i närområdet. Men en nyfiken Stella har fastnat på flera foton.

På fotona nedan försöker Stella ta en humla (inringad på andra fotot), men jag hindrar henne förstås. Varken Stellas lilla mun, eller humlan, skulle må särskilt väl av en närkonfrontation.

Jag missade de underbara dofterna av hägg och syren, men jag kom i tid för att njuta av schersminerna!

De lite oansenligare Smultronschersminerna (fotot ovan t h) doftar nästan allra godast - både milt och intensivt på samma gång. Fast de olika sorternas "vildros" (nedan) doftar också härligt, om än inte lika påtagligt.

Vi passerade stället där Bonnie brukar dricka vatten. (Gångvägen går alldeles intill.) Solen har gott i moln på fotot nedan - så mycket gråare allt blir då.

Sen gick vi fram till hundbadplatsen, men doppade bara tassarna i dag. (Det var för kallt för ett dopp.)

När hundarna kommit en bit ifrån varandra så blir de så glada när de ses igen. Här nedan väntar Stella på Bonnie.

Nej, jag tycker inte om allt regnande i Sverige, och jag tycker att här är för kyligt, och inte tycker jag om myggen om kvällarna heller - men grönskan och blommorna, dem tycker jag om.

Jag föredrar på nästan alla sätt mitt kära El Campello, men någon sällsynt enstaka gång - då saknar jag de gröna svenska skogarna. Visst finns det gröna skogar och blommor i Spanien också - men mest i de trakter där det regnar mer, och är kallare. I El Campello är nästan alla rabatter, gräsmattor, träd och buskar konstbevattnade. Annars skulle troligen bara succulenter, kaktusar, vissa örter, samt palmer överleva. (Fast trots all den vackra grönskan här, så har jag redan börjat längta hem lite grann...)

Teddys nya husse berättar att Teddy sköter sig fint, charmar alla han möter, och numera kalls Nemo. Här nedan ligger han i sin säng och leker med sitt pipdjur.

Jag hade stora problem att överföra dessa foton, samt texten, till webben. Anslutningen bröts hela tiden. Jag vet inte var felet låg, men är glad att det lyckades till slut.

Det verkar vara anslutningen mellan min dator och vårt trådlösa nätverk här i Hässelby strand som krånglar. Anslutningen bryts, och sen är signalstyrkan för svag för att jag ska kunna återansluta. I Ulfs rum (vägg i vägg med mitt) fungerar allt som det ska...

I morgon tar Bonnie, Stella och jag tåget ner till Skåne. Vi kommer att vara på resande fot från strax före 08 på morgonen till drygt kl 15 på eftermiddagen. Ulf följer med oss till Stockholms C och vinkar av oss där.

På tåget tar jag med en liten hopfällbar kattlåda som Stella kan kissa i. Bonnie kan förhoppningsvis hålla sig. (Vi byter tåg i Hässleholm så hon kan kissa där.) Vatten och mat kommer vi förstås också att ha med oss. Och hundarna har packat ner var sin gnagpinne...

Vi kommer att bo hos Jenni i Ängelholm den 9-11 och hos Linda i Helsingborg de övriga dagarna/nätterna. Jag har redan bestämt träff med några goda vänner, och planerar förstås att hälsa på min mamma och mina syskon. Det ska bli mycket trevligt att återse Skåne - men framför allt mina nära och kära! Åtta hela dar får jag tillbringa i Skåne (resdagarna oräknade). Men den 15/7 tar vi tåget norrut för att åka hem till Ulf igen.

Jag har talat med både Linda och Jenni i telefon i dag, och planerat lite. Nu håller jag på att packa resväskan. Det behövs mer än man först tror, när man ska vara borta 10 dar och ha 2 hundar med sig. Jag kommer att ta med mig datorn, men räkna inte med att jag hinner skriva något här i morgon. Under morgondagen nås jag bara via min lilla mobil som har nummer: 070-622 27 27. Datorn stänger jag strax av eftersom den bör hinna svalna innan jag packar ner den.

Kortfattat: Resan gick bra även om tåget jag skulle bytt till i Hässleholm var inställt, och jag fick byta till först buss och sedan tåg igen. Det var 10 hundar i kupén (samt lika många trevliga hundägare att prata med). Bonnie och Stella skötte sig utmärkt. Stella kissade och bajsade vid ett 10-minutersstopp i Alvesta, Bonnie väntade till i Hässleholm. Det var många timmars resa för hundarna. Vi kom fram till Linda först 15:45.

Vov och vov, alltså! Som jag kan resa! Nu har jag rest till Skåne också. Ända till min storasyster Linda i Helsingborg.

Matte och Stella följde också med. Det är bra att matte följer med - för då kan hon bära alla dom tunga väskorna. Ja, för jag hade aldrig orkat.

Först så åkte vi tunnelbana från Hässelby strand. Då följde husse med. Sen kom vi fram till en jättestor tågstation som heter Stockholm C. Och där klev vi på ett vov-stort tåg. Husse hittade nog inte dörren där man skulle gå in - för han stod kvar utanför och vinkade.

Sen startade tåget. Vi åkte i en särskilt fin vagn med en speciell kupé för hundar. Vi var faktiskt 10 hundar i vår kupé. Jodå! Matte hjälpte mig att räkna. Stella och jag var minst. Fast dom stora hundarna var vov-snälla, så jag behövde inte skälla på dom. Stella och jag satt mest i vår väska som matte hade i sitt knä.

Jag tittade ut en hel del. Vid stationerna var det ganska spännande. Men när tåget bara körde fort, så brydde jag mig inte om att titta ut. Nä, för man kunde ändå bara se en massa träd och sånt.

Och ibland sov jag. Stella, hon kan bara titta över kanten på väskan om hon står upp. Så hon tittade mest ut genom nätet.

Vid en station stannade tåget en stund. Då passade alla vi hundar på att gå av för att kissa. Ja, i alla fall var det många som kissade. Och Stella både kissade och bajsade. Fast jag tycker inte om när det är en massa stora hundar nära, när jag ska kissa. Så jag höll mig.

Och sen, när vi hade åkt tåg länge. Då gick vi av. Vid Hässleholms station gick vi av. Matte visade mig skylten så jag kunde läsa vad stationen hette. Egentligen skulle vi ha åkt med ett annat tåg sen. Men det var inställt sa matte. Jag vet inte riktigt vad inställt betyder. Men i alla fall så kom det inget tåg. Och då sa dom som jobbar på stationen att vi skulle åka buss i stället.

Vi fick gå ganska långt, över en lång glasbro som hängde i luften. Och sen kom vi fram till en busshållplats.

Där fanns bussen som vi skulle åka med. Fast han som skulle köra bussen fanns inte där. Så vi fick vänta och vänta. Och vänta. Då passade jag på att kissa. Ja, för jag kom på att jag var ganska nödig. Två gånger kissade jag.

Men sen kom han som skulle köra bussen. Och då fick vi gå in i bussen. Vi satte oss längst fram så att Stella och jag skulle kunna se bra. Sen körde bussen. Vi åkte ganska länge.

Men sen kom vi fram till en annan station. En liten station som det stod Åstorp på. Och där gick vi av bussen. Och sen fick vi gå till ett annat tåg. Ett alldeles lila tåg. Vi åkte med det tåget en stund. Fast inte så länge.

För sen kom vi fram till en annan station. En stor station. Och vov! Det var stationen i Helsingborg! Det var ju dit vi skulle. Så vi gick förstås av tåget. Och när vi kom ut från stationen. Vet ni vad som hände då? Jo, där kom Linda! Vov så glad jag blev! Jag viftade vov-mycket på svansen. Stella och matte blev också glada. Och Stella viftade också på svansen. Fast matte, hon har ju ingen svans. Så hon kan bara vifta på rumpan. Fast det gjorde hon inte. Hon bara kramade Linda.

Ja, och sen så åkte vi buss en gång till. Hem till Linda. Jag kände igen mig bums! Ja, för jag har hälsat på hos Linda förut.

Och nu är vi hos Linda. Vi ska stanna här ganska många dar, säger matte. Fast vi ska resa lite mer. Men bara korta resor. Ja, för vi ska hälsa på mina andra storasyster Jenni, och min mormor, och en massa andra människor som vi känner.

Vov alltså! Tänk så mycket jag kan egentligen! Jag är vov-bra på att resa! Ja, vov på er då!

Det känns så bra att vara i Skåne, men oj så fort dagarna går. Hur ska jag hinna träffa alla jag vill träffa, och göra allt jag vill göra?

I går träffade jag Jörgen. (Vi hade inte setts på 5½ år.) Vi fikade på en uteservering i Norra hamnen och pratade bl a tango och gamla minnen. Hundarna var förstås med, och skötte sig utmärkt som vanligt.

I dag har Linda och jag dels promenerat med hundarna i Pålsjö skog och dels gjort en snabbvisit till Väla centrum (utan hundar).

I morgon är vi bjudna hem till Uno med familj i Farhult, på onsdag eftermiddag ska Linda, Jenni, hundarna, och jag hälsa på hos min mamma Birgit i Munka Ljungby, och på torsdag kväll är jag och hundarna hembjudna till Lena. Sen vill jag förstås hinna träffa Dan och Gun med familjer. (På måndag förmiddag åker hundarna och jag hem till Jenni för att bo hos henne till onsdag eftermiddag.)

Ja, ni hör - jag hade behövt ytterligare en vecka i Skåne! Kanske jag kan stanna längre nästa år?

I går hälsade Linda, hundarna och jag på hemma hos Uno, Anita och Ted. De bor i ett vackert hus alldeles vid havet vid Farhults strand. Gun, Magnus och Sara, samt mamma Birgit, kom också. Vi hade en jättetrevlig dag tillsammans! Dessutom sken solen hela dagen! Jag har en del att berätta, och många foton att visa, men ni får vänta ett tag. Snart ska hundarna och jag sätta oss på tåget mot Ängelholm för att hälsa på hos Jenni.

Vov på er! Nu har jag rest ännu mer. I går reste jag till Farhult och i dag reste jag till Ängelhom. Vov, så mycket jag reser alltså!

Först ska jag berätta om i går. Då åkte jag och Stella och matte och Linda buss till Farhult. Där bor Uno och Anita och Ted. Här ser ni Stella och mig och Uno och Linda.

Vov alltså vilken stor gräsmatta dom har! Vov-stor. Och vet ni? Jo, vi fick springa lösa Stella och jag. Vov så vi sprang! Vov-fort sprang vi! Särskilt jag! Så här såg vi ut när vi sprang:

Sen, när vi hade sprungit vov-länge, och vov-fort. Då blev vi törstiga. Så då drack vi vatten, Stella och jag. Och vov, alltså! En så fin hund-vattenskål dom hade i Farhult. Titta:

Sen vilade Stella, men inte jag. Jag gick på upptäcktsfärd. Och vet ni vad jag hittade?

Jo, vov alltså! Igelkott-bajs! Massor av igelkott-bajs. Min favorit-parfym! Och Uno hade kletat ut det med gräsklipparen. Vov så bra! Så jag rullade mig bums i igelkott-bajset förstås.

Jag lyckades kleta bajset vov-fint under hakan. Ser ni så snyggt? Och gott luktade det må ni tro!

Men det är tråkigt med matte. Hon har så dålig smak. Hon tycker inte om igelkott-bajs-lukt. Hon tycker inte ens om att det är så härligt kletigt. Ja, vov alltså. Hon är vov-tråkig min matte. Hon ville att jag skulle tvätta av det igen.

Så då gick vi och badade i havet. Det som är vov-bra i Farhult - det är att hundar får bada i havet, och vara på stranden. På halva stranden får vi hundar vara. Bra va!

Först fick vi gå genom gräset som växte på stranden. Där mötte jag en trevlig hundkille. Vi sa vov till varandra.

Sen kom vi fram till havet. Havet är faktiskt vov-stort. Fast Farhults-havet är inte riktigt lika stort som El Campello-havet. Men bättre att bada i. Ted och Uno och Anita visade att man kan gå långt ut i vattnet. Så då vågade jag och Stella också gå ut i vattnet. Det var ganska vått. Fast varmt och skönt.

Och så var det chihuahua-långgrunt. Bra va! Vi gick ganska länge i vattnet. Och långt! Det var vov-skönt om tassarna.

Fast sen pep Stella. Ja, för hon ville att matte skulle bära henne. Så då gjorde matte det. I alla fall en stund.

Men sen, då kom det två andra hundar gående i vattnet. Dom hade simmat - så dom var vov-blöta. Vi hälsade på varandra, och pratade en stund. Dom var vov-trevliga båda två.

Sen gick vi tillbaka till stranden, och sen gick vi hem till Uno. Och, tänk! Jag hade sån tur så nästan allt igelkott-bajset satt kvar. Men matte var dum - hon sa att jag måste tvätta av det. Så då fick jag duscha. Och så schamponerade matte mig. Men det gjorde ingenting. Nä, för jag tycker om att duscha.

Vov, vad sa du matte? Vill du också skriva på datorn? Men jag är ju inte klar. Jag skulle ju berätta om hur snåla ni var när ni åt. Ni bjöd ju inte alls på mig och Stella. Vi fick ju bara hundmat och... Ja, vov.

Oj, jag måste sluta skriva nu! Först måste jag bara berätta att vi är hemma hos Jenni nu. Och det är vov-kul att vara med Jenni! Ja, vov-vov då!

Ja, vi var hos Uno i går och hade mycket trevligt - både två- och fyrbenta. När vi kom fram till Uno så fick vi veta att även Gun, Magnus, Sara och Birgit skulle komma. Kul! (Dan kunde tyvärr inte komma eftersom han jobbade. Men vi pratade i telefon och hoppas kunna träffas på fredag kväll eller lördag eftermiddag.) Här ser ni Linda och Birgit när de satt och småpratade i hammocken.

Som vanligt hos Uno och Anita, så blev vi bjudna på en massa gott! Anitas rabarberpaj med vaniljvisp till var supergod! Man kunde också få jordgubbar och vispgrädde eller glass. (Jodå, vi fick lagad mat också - men ni som känner mig vet att jag favoriserar efterätterna vid såna här tillfällen. Det gäller att passa på...)

Stella gick laget runt. En stund satt hon hos Linda, och en stund hos Gun. (Fast Gun är egentligen allergisk för hundar, så hon vågade bara hålla Stella några minuter.)

Ja det var verkligen roligt att träffa alla, och det var ju tursamt att vädret var så fint hela dagen. Vi var hos Uno i drygt nio timmar, men sen var vi tvungna att bege oss tillbaka till Helsingborg. Både Linda och Uno skulle upp tidigt för att jobba i morse.

I dag på förmiddagen åkte hundarna och jag till Jenni. Det var så roligt att få krama om henne igen. Det var alltför länge sen senast. Anna kom hit på lunch och det var förstås roligt att få träffa henne också. Sen gick Jenni och jag en promenad med hundarna och tittade runt lite i Ängelholm. Jag tycker om Ängelholm! Det var min hemstad i många år.

Tyvärr regnar det i Ängelholm i dag. Även om det inte har kommit många millimeter så är det ändå grått och trist ute. Det är synd, för Ängelholm är en vacker stad! Vi har förstås promenerat en del ändå, men fått klä både oss själva och småflickorna i regnjackor. (Stella fick ha tröja under sin regnjacka för annars frös hon så hon skakade.)

Här kommer några foton från vår mitt-på-dagen-promenad. Först tre foton på Rönne å som ringlar genom staden, och sedan ett på stadshuset.

Och här kommer några foton från Smedjegatan och Tingstorget, och på det sista skymtar kyrkan i bakgrunden.

Jaha, inte hann jag skriva många rader förrän Bonnie säger att det är hennes tur...

Vov igen! I dag har matte och Jenni tvingat mig och Stella att gå ut - fast det regnade. Ja, det regnade bara vov-lite, men jag är i princip motståndare till att gå ut i regn. Fast vi hade våra regnjackor på oss, så vi blev bara blöta om tassarna.

Och det finns för all del ganska mycket intressant att lukta på här i Ängelholm. Fast jag fick varken äta av and-bajset utanför stadshuset, eller rulla mig i det.

Det är därför som jag ser så vov-ledsen ut på fotot här nedanför. Annars fanns det många änder i dammen. Och dom bajsade på gräset. Så det fanns gott om and-bajs.

Men sen gick vi till Stortorget. Där finns det en vov-liten damm. I den simmade bara en enda and. Men det som är bra, det är att vattnet rinner ner för en trappa så att vi hundar kan dricka vatten där. Så det gjorde Stella och jag.

Mitt program är ganska hektiskt. Det är så mycket jag vill göra, och så många jag vill träffa. Jag önskar att jag hade kunnat stanna ytterligare en vecka i Skåne.

Jag har haft det mycket trevligt hos Jenni! Det var bara otur med vädret. Det regnade mer eller mindre hela tiden. Jenni hade planerat att vi skulle ha picknick i Hembygdsparken. Men vi fick ställa in p g a ösregn, vilket vi berättade för Linda.

Men Jenni dukade upp på matbordet i stället. Det var lika gott som det ser ut!

I går eftermiddag besökte vi mamma i Munka Ljungby. Vi fikade, satt länge och pratade, men hann också gå runt i mammas vackra trädgård. Jag fotograferade några regnvåta blommor. (Hon har tak över uteplatsen, så vi kunde sitta ute en stund.)

Vit storklocka (ovan t h) är väl vacker! De vanliga schersminerna luktade underbart gott - men varianten Philadelphus Belle Ètolie (fotona nedan) luktar om möjligt ännu ljuvligare. Den har aningen mildare doft och nästan en liten ton av apelsinblom. Om jag någonsin får en trädgård igen, där schersminer kan växa, så ska jag ha en sådan. (Denna har varit min en gång. Mamma fick många växter av mig i samband med att jag flyttade från stor till liten trädgård för sisådär 15 år sedan.)

När Stella låg på soffan och vilade landade en slö husfluga framför henne. Jättespännande tyckte hon. Men när hon försökte ta den så flög den förstås i väg.

Nu är jag tillbaka hos Linda i Helsingborg. Solen sken i morse, men nu har det börjat regna igen. Jag ska träffa Jörgen en stund nu vid lunchtid, och sedan är jag bjuden till Lena i kväll. Det ska bli spännande att se Lenas nya lägenhet, som hon nyligen har flyttat in i. Och så ska det naturligtvis bli jättekul att träffa Lena igen!

I dag har jag tagit det lugnt. (Linda jobbar.) Jag har promenerat runt lite i Helsingborg. De två första fotona nedan tog jag längs Hälsobacken i dag, de två kommande tog jag i går i Norra hamnen.

Även i går satt Jörgen och jag och pratade vid ett fik i Norra hamnen. Tyvärr regnade det den mesta tiden, och det blev lite för kallt att sitta still ganska snart. Men vi satt under ett stort parasoll, så vi slapp bli våta i alla fall. Jörgen tog ett par foton av mig. Inget blev bra. Jag såg väldigt trött ut på alla. Ett får ni se ändå. De små flickorna blir däremot bra på alla foton, men så är de ju söta i sig själva. En äldre dam som passerade sa att de var de sötaste hundarna som hon hade sett någon gång.

På kvällen, när jag besökte Lena, så glömde jag alldeles bort att fotografera. Vi hade så trevligt, och som vanligt mycket att prata om. Lena bjöd dessutom på väldigt god mat! Hennes nya lägenhet är ljus, trevlig och har en bra planlösning. Och eftersom hon har inrett lägenheten både praktiskt och vackert - så borde jag förstås ha tagit åtminstone några foton.

Lena och jag ska ses i morgon förmiddag igen för att åka till Höganäs Outlet, där de säljer produkter från Iittala och Höganäs keramik. Vi har dock inte lång stund på oss, för klockan 13 ska jag ta tåg och buss för att ta mig till Tyringe. Där hämtar Dan mig. Dan och jag hinner sedan umgås ynka tre timmar innan det är dags för mig att återvända till Helsingborg. Alldeles för kort tid, men bättre än inget. Jag kommer tillbaka till Linda först klockan 20, och då måste jag packa (nästan) klart. (Utom nattlinne, toalettartiklar och hundarnas mat.) Jag ska packa det jag kan redan i dag, för tidigt på måndag morgon måste jag ju åka tillbaka till Stockholm igen. Tåget går 9:21 från Knutpunkten, men jag ska ensam ta mig dit härifrån, med hundarna och alla väskorna - vilket tar drygt en halvtimme (om bussarna passar). (Linda jobbar, annars hade hon förstås hjälpt mig.)

(De foton som jag eventuellt tar under morgondagen, får ni vänta med att se till på måndag.)

Jag har inte hunnit sätta på min dator sedan i fredags kväll (förrän nu). Dagarna har varit alltför intensiva, och inte räckt till trots att jag har sovit för lite.

Jag kom tillbaka till Hässelby strand för en dryg timme sedan - mycket trött. Resväskan vägde 27 kg, så det var skönt att Ulf mötte mig på Stockholms C. (Så tung resväska + 2 hundar + 2 axelremsväskor, är egentligen lite i mesta laget vid buss- och tågbyten...) Men både Bonnie och Stella skötte sig perfekt under hela den långa resan. Nu är Bonnie och jag trötta och sömniga (särskilt jag) - men Stella och Ulf är pigga. Jag siktar dock på att lägga mig mycket tidigt i kväll, helst redan klockan 20.

I dag har jag tagit det lugnt. Jag har packat upp allt jag hade i resväskan och tvättat 3 maskiner smutstvätt samt hängt/lagt allt på sina platser igen. Så nu känns det som om jag har kommit ikapp igen. Jag har bara lite sömn att ta igen. Men jag har också latat mig en del i dag, och bl a läst en del av de heminredningstidningar som kommit under de 41 dagar som jag inte hade posten eftersänd till Spanien (p g a att det var omöjligt att kontakta Adressändring).

I lördags på förmiddagen åkte Lena och jag till Höganäs Outlet. Vi hade bara en timme på oss men hann göra några fynd var. Jag köpte bl a två Iittala Marimekko-skålar för 99:- per styck (normalpris 279:-).

Därefter skjutsade Lena mig tillbaka till Linda. Jag ställde mina fynd i lägenheten och tog sedan bussen till Knutpunkten, tåg till Åstorp och buss till Tyringe. Där hämtade Dan mig, för den sista milen till Myrarp saknas allmänna kommunikationer.

Dan håller på att renovera sitt hus. Just nu håller han på att byta fasad. Huset är gammalt men fick på 70-talet en ful vit plastfasad. Dan plockar ner denna, och sätter i stället upp en klassisk träpanel med locklist som han sedan målar med linoljefärg. Han målar huset ockragult precis som det ursprungliga var målat. Det är ett jättejobb han har gett sig in på, men han är mycket händig min bror. Och visst blir huset mycket vackrare!

Verandan som syns på fotona ovan har han nyligen byggt. Vi fikade och pratade några timmar innan det var dags för mig att åka tillbaka till Helsingborg igen. Gun, Lucas och en kompis till honom var också med. Och så hundarna förstås.

Jag lyckades inte ta några bra foton av dem, annars är de ju stiliga karlar både Lucas och Dan.

Ja, det var synd att jag bara kunde besöka Dan en så kort stund, för jag hade velat prata mycket mer med honom. Det är ju inte så ofta vi ses numera. Jag hoppas kunna stanna lite längre i Skåne nästa år - så jag hinner med allt jag vill utan att stressa.

Vov på er! I lördags så hälsade matte och Stella och jag på hemma hos min morbror Dan. Och vov så stor gräsmatta Dan har alltså! Och vet ni vad? Jo, det finns höns-bajs på gräsmattan. Ja, för Dan har hönor. Stora hönor. Och dom går på gräsmattan. Och så bajsar dom på gräsmattan.

Ganska gott bajs faktiskt. Jag smakade en hel del. Ni ser väl att jag slickar mig om munnen på fotot här nedanför. Fast Stella åt inget höns-bajs. Hon bara luktade på det.

Förresten så skällde jag på hönsen också. Ja, och när dom började springa så jagade jag dom en bit. Fast dom var väldigt stora.

Dan har katter också. Väldigt STORA katter. Jag tycker inte om dom. Dom är alldeles för stora, och så begriper jag mig inte på katter alls. Jag skällde på flera av dom - fast dom brydde sig inte om det. Ändå skällde jag med min allra ilsknaste röst.

Men vet ni vad som hände? Jo, en av dom STORA katterna vände sig om och började gå mot mig. Vov-vov, alltså! Och matte var inne i Dans hus, Jag skrek i högan sky, och sprang bort och ställde mig bakom Gun. Om jag var rädd? Nä, det är klart att jag inte var rädd. Jag skrek förstås bara för att jag ville varna Gun. Ja, så hon skulle vara beredd om katten gick åt hennes håll.

I alla fall kom matte utspringande när hon hörde mig. Fast hon var dum. Ja, för både hon och Gun skrattade åt mig. Fast sen stannade matte ute hos mig. Och det var ju bra. För då kunde hon hålla koll på katterna. Vov alltså! Katter borde faktiskt inte få finnas. I alla fall inte stora katter.

Men sen så åkte vi hem till Linda igen. Och så sov vi där på natten. Nästa dag gick vi upp tidigt. Ja, för då skulle vi åka hem till husse igen.

Först åkte vi buss. Och sen åkte vi med ett lila tåg. Stella och jag åkte som vanligt i vår vov-bekväma rosa väska. Det är skönt att ha en trygg sovplats med sig.

Till Lund åkte vi. Där gick vi av tåget. Och så fick vi vänta på stationen. Här väntar vi:

Men sen kom ett annat tåg. Ett större tåg. Och sen reste vi med det tåget väldigt länge. Bredvid oss satt en människo-bebis som drack mjölk från sin mammas bröst. Det var ganska intressant att titta på. Fast både Stella och jag sov en del också.

Men nu är vi hemma hos husse igen. I dag har jag vilat mig hela dagen. Stella och jag har solat lite på balkongen.

Men allra mest har vi legat på sängen och sovit. Ja, för man blir trött av att resa mycket.

Förresten känner jag mig vov-trött nu. Jag ska säga till matte, att det är dags för oss att gå och lägga oss nu. Ja, vov på er då!

Här har det varit ömsom lättare regnskurar och ömsom kraftigare regnskurar, allt uppblandat med lite åska... Så jag har inte ett dugg roligt att berätta om.

Men Ulf hittade i dag ett alternativ till Googles Earth: http://www.liveatc.net/feedmap/feedmap.html Om man klickar på ett land, och sedan fortsätter att klicka tills man kommer ner på gatunivå, och därefter klickar på Bird's Eye, så kan man få se sitt hus så här nära och från olika håll:

Att den röda pilen pekar på våra balkonger gissar ni säkert, precis som ni kan se skillnad på El Campello ovan och Hässelby strand nedan.

I dag har vi faktiskt solsken här! Jippie! Det står "växlande molnighet och risk för regnskurar" i prognosen, men hittills (kl 16:00) har det inte kommit en droppe. Alltså har jag kunnat promenera med hundarna utan att släpa på regnjacka och/eller paraply, och jag har t o m suttit i solstolen på balkongen och läst en stund.

Det är intressant att studera samspelet hundarna emellan. Ibland verkar Bonnie vara lite irriterad på sin dotter som bara vill leka hela tiden. Stella klättrar upp på Bonnie, skäller lite uppmuntrande, och drar henne i svansen. Men då morrar Bonnie argt tills Stella lägger sig ner undergivet. Men när det gäller - då försvarar Bonnie sin avkomma. Om vi är ute och går och möter en stor hund, då ställer sig Bonnie på tvären framför Stella och skäller på den stora hunden. (Även om den stora hunden inte säger ett knyst utan glatt viftar på svansen.) Jag har mycket roligt tillsammans med mina små.

Har jag berättat att jag har planerat att skanna in alla gamla pappersfoton i sommar? Jag har foton liggande ända sedan barnen var små. De ligger i kuvert tillsammans med en liten papperslapp där jag skrivit upp när jag tog fotot, samt i vilket sammanhang. Tyvärr har jag inte alltid skrivit upp vilket år det var - för det var meningen att fotona skulle sättas in i album ganska snart, och att jag då skulle skriva trevliga texter till. Jo,jo... Men sen kom livet emellan... Jag har fina album med innehållsrika texter ända fram tills Jenni fyllde 1 år. Sen hann jag inte med sådana detaljer längre. Jag hade fullt upp med att vara mamma, och så jobbade jag ju heltid dessutom (och hade hus och trädgård).

Jag inser förstås att jag inte kommer att hinna skanna alla fotona i sommar - men jag ska påbörja arbetet i alla fall. (Jag har inte tagit ner dessa foton till Spanien eftersom jag tänker ge dem till mina barn sedan.) Det är bra tur att papperskopior håller så länge, fast några har tyvärr klibbat fast i varandra en smula.

För att kunna inleda detta gigantiska arbete måste jag först ordna någon form av avställningsyta i mitt rum. (De flesta möblerna flyttade jag ju ner till Campello.) Jag ska gå inom några närliggande second-hand-butiker och se om jag kan hitta antingen ett bord, en låg hylla, eller en byrå. Eller så får jag väl åka till Ikea och se vad de har på fynd-avdelningen. Jag har inte råd att köpa några dyrare möbler just nu. Men tyvärr har jag redan fullt med saker staplade på de få avställningsytor jag har här. (Bl a saker som ska ner till Campello, samt hundarnas mat och tillbehör.) Har man hundar så kan man ju inte ställa något direkt på golvet...

I dag blir Stella och hennes syskon 5 månader gamla. Jag försökte väga Stella på hushållsvågen i dag, men det gick inget vidare. Hon har blivit för stor för att få plats med alla fyra tassarna på den. Hon såg ut att väga 1250 gram, men det verkar vara för lite. Det vägde hon för en månad sedan. Och visserligen är hon väldigt smal, men lite bör hon ju ha ökat i vikt. Jag får gå till veterinären nästa vecka och väga både henne och Bonnie på veterinärens tillförlitliga våg. Bonnie skulle helst ha gått ner lite. Hon vägde senast 3000 gram, men borde inte väga mer än 2700 gram. (Och själv har jag gått upp 2 kg sedan jag kom till Sverige, så nu måste jag snart övergå till salladsblad igen...)

I dag skiner inte solen på oss. Det känns lite deppigt när himlen är grå nästan varenda dag. Men klockan 16 är vi alla fyra hembjudna till Bosse L, och det blir säkert trevligt.

Vov-vov! Det är faktiskt vov-stor skillnad på Spanien och Sverige. Hela dagen i går tänkte jag vov-mycket på skillnaderna. Här kommer en sammanställning av vad jag har kommit jag fram till:

Det som är bäst med Sverige är: Att i Sverige finns det mycket mera gräs. Vov-mycket mera gräs. Och gräset är grönare, och så luktar det så vov-bra. Och så kan man rulla sig på gräset, bara för att det är mjukt och skönt. Och gräset är vov-skönt för tassarna att gå på - och så är det bra att kissa på. Och om man har riktigt mycket tur - då kan man hitta harlortar eller igelkotts-bajs i gräset också.

Det som är sämst med Sverige är: Att det är så vått här. Det regnar vov-ofta, och vov-mycket - och det tycker jag verkligen inte om. Man blir ju blöt ju! Och dom dagar när det inte regnar - då är det vått i gräset i alla fall, ja särskilt på mornarna. Matte säger att det våta på mornarna heter dagg. Fast det känns precis som regn på tassarna. Och jag blir blöt ända upp på magen. Och då känns det kallt.

Förresten är det för kallt i Sverige - nu på sommaren också. Stella fryser vov-mycket. På mornarna och kvällarna fryser hon så hon skakar. Fast hon får ha sin tröja på sig. Stella tycker att det är vov-kallt i Sverige på sommaren. Fast jag skakar inte. Jag är ju vuxen. Men lite för kallt är det. Och på vintern är det alldeles för vov-kallt här. Då kan man inte gå ut alls. Nä, för då riskerar man att förfrysa tassarna. Men på vintern är vi ju inte här i Sverige. På vintern är vi ju i Spanien. Så jag slipper förfrysa mina tassar.

Det som är bäst med Spanien är: Att man aldrig behöver frysa. Ja, vov-lite på vintern kanske - om det blåser och regnar. Men det är inte så många dagar. Nästan alltid är det varmt och skönt i Spanien. Och så regnar det nästan aldrig där. Och det är vov-bra, för jag tycker inte alls om regn. Jag tycker mycket mer om att sola. Och det kan man i Spanien - nästan varje dag, nästan hela året. Det är bra att solen nästan alltid skiner. För det är vov-skönt att vara i solen! Fast mitt på sommaren är det skönt att vara i skuggan. För i Spanien är det vov-varmt i skuggan också - på sommaren.

Sen luktar allting liksom lite mera när det är varmt. Det är också vov-bra. Ja, för det är väldigt intressant att lukta på olika saker.

Det som är sämst med Spanien är: Att det finns så lite gräs. Och att gräset är torrt och vasst. Det är inte alls skönt att gå på. Tassarna tycker inte om det. Men det går förstås bra att kissa på det ändå.

Och sen är det ont om träd också. I alla fall i El Campello, där vi bor. Träd är väldigt bra för hundar att kissa på. Särskilt hundpojkar tycker vov-mycket om att kissa på stammarna. Och på sommaren är det bra att det är skugga under träden.

Visst är det vov-konstigt egentligen - att i Sverige, där det inte behövs mer skugga, där växer det vov-många träd. Men i Spanien, där det behövs skugga, där växer det inte många träd alls. Och mest palmer. Och under palmer blir det inte så mycket skugga. Ja, det är mycket som är konstigt här i världen - det är det.

Men vov alltså! Nu är jag vov-trött i huvudet. Jag har nog tänkt alldeles för mycket. Det kan aldrig vara bra att tänka så här mycket. Nu måste jag genast lägga mig och vila. Vov-vov på er!

I går hälsade vi på hemma hos Bosse L i hans trevliga lägenhet på Kungsholmen. Vi blev bjudna på god mat och så pratade vi och hade det trevligt. Nu vill Bonnie berätta:

Vov på er! I går var Stella och jag bjudna hem till husses kompis Bosse. Ja, matte och husse fick också följa med. Jag och Stella klädde oss fina. Vi bad matte sätta på oss våra finaste rosett-halsband och våra vov-fina pärlkoppel. Man kan gott vara lite extra fin när man är bortbjuden.

Först så åkte vi tunnelbana, men sen gick vi en bit. Här går vi till Bosse:

Och sen kom vi fram. Jag kände igen Bosse. Jag kom ihåg att han är vov-bra på att klappa mig. Så jag hoppade upp i soffan och satte mig bredvid honom. Och då klappade han mig. Vov-skönt klappade han mig.

Bosse tycker att Stella och jag är fina hundar. Och det är vi ju. Vov-fina! Särskilt jag. Titta så söt och fin jag är i mitt rosett-halsband:

Ja, Stella är förstås vov-söt hon också. Hon är ju lik mig! Ja, för hon är ju min dotter ju.

Stella satt nästan hela tiden i mattes knä, men ibland satt hon hos husse. Stella är tvungen att sitta i någons knä hela tiden. När vi är borta hos andra. Bara för att hon inte är riktigt rumsren än.

Men jag är ju vuxen, så jag kunde bestämma själv var jag ville vara. Jag låg mest i sofforna. Ibland så låg jag i soffan bredvid matte och husse, men ibland så låg jag i soffan bredvid Bosse.

Och sen åt vi mat. Bosse bjöd matte och husse på människo-mat, men vi hundar hade matsäck med oss. Och sen så pratade Bosse och husse och matte ganska länge. Sen gick, och åkte, och gick, vi hem till oss igen.

I dag har jag lekt lite med Stella. Hon vill leka med mig nästan jämt - men det är inte alltid jag har lust. Vi vuxna leker inte lika mycket som barnen gör.

Fast vov! Det borde vi ju! Ja, jag brukar ju säga till matte att det är vov-viktigt att leka. Och det är det ju! Så vov! Nu bestämmer jag mig! Jag ska leka mycket mer med Stella. Det ska jag. Nu med en gång! Så nu har jag inte tid att skriva mer. Ja, vov på er då!

Ja, det är sant som Bonnie säger. Det är viktigt att leka! Även för vuxna! I alla fall bör vi röra på oss mycket mer än de flesta av oss gör...

Själv har jag motionerat för lite ända sedan valparna föddes. Det är fem månader sedan nu - så jag borde verkligen på allvar sätta fart med både konditions- och styrketräning igen. (Fast kanske det inte blir av förrän jag återvänder till El Campello.) För att peppa mig har jag köpt boken 10 år yngre på 10 veckor av Thornbjörg Hafsteinsdottir. Underrubriken är Anti-age på naturligt sätt, och boken handlar naturligtvis om vad vi ska äta för att må allra bäst, samt om hur viktigt det är att vi rör på oss! Författarinnan är näringsterapeut och undersköterska och undervisar i anti-age-livsstil i Danmark och på Island. Det jag har läst hittills verkar vettigt och väl underbyggt. Och även om jag vet det mesta redan så behöver jag ofta påminnas (helst i positiva ordalag). Det räcker inte att veta teoretiskt hur man ska göra - man måste göra det i praktiken!

Jag har beställt ett par tapetprov från Inreda.com. Jag funderar på att tapetsera baksidan i det ena av de två vitrinskåp som Europaspecialisten förstörde i flytten. (Det var ju bara det ena som jag köpte nytt bakstycke till. Det finns inte lösa bakstycken att köpa, och jag har inte råd att köpa ett helt nytt stort vitrinskåp förrän jag får ersättning från Europaspecialisten. Och än så länge har jag tyvärr bara fått en liten del av beloppet de är skyldiga mig. Det är en mycket tråkig historia, det här med Europaspecialisten...)

Men en lösning på problemet vore ju att tapetsera skåpet invändigt. (Jag är medveten om att inte alla prydnadssaker gör sig bra mot en så brokig bakgrund, men mina andra vitrinskåp har neutral bakgrund.)

Den nedersta, som har vit botten, ligger bäst till än så länge. Jag tycker mycket om sådana här lite "flickaktiga" tapeter, men jag tycker ändå att de gör sig bäst på mindre ytor (i det här fallet ca 1,6 m²).

Jag behöver väl inte påpeka att Ulf rynkar på näsan åt tapeterna - i synnerhet åt den med rosa botten... "Måste du ha rosa överallt?", frågar han. Men det måste jag inte alls - inte överallt. Blått är trots allt min älsklingsfärg nummer ett. Däremot behöver jag ha en stor dos pastellrosa omkring mig. Jag mår bra av rosa. (Just pastellrosa har bevisligen en lugnande verkan på människor, så det är väl därför.) Nåja, om jag tapetserar ryggen i mitt vitrinskåp med en rosablommig tapet, så överlever nog Ulf. Det vore värre om jag ville tapetsera om hela vardagsrummet med en sådan...

I dag följde Ulf med oss på eftermiddagspromenaden. Det uppskattade vi andra tre! Vi gick längs Strandliden som vanligt. Jag tycker alltid mest om att gå nära vatten. I dag har vi växlande molnighet, så solen kommer och går, men det är hela 21-22º varmt. Ganska skönt med andra ord. (Fast jag behöver tröja utanpå sollinnet.)

Jag uppskattar alla de blommor som de boende i husen längs Strandliden har sått och planterat - till glädje för både dem själva och oss som passerar.

Stella går gärna ner till vattnet där hon kan, men Bonnie är lite försiktigare. (Hon vet ju att det skvätter ibland...)

Hundarna och jag springer ofta uppför de små bergsknallar som vi passerar. Det är bra motion för oss alla. (Även här är Bonnie motvilligast.)

Och tack vare att Ulf följde med oss i dag, så kom även jag med på några av fotona.

Kanske jag lämnar in min dator för lagning redan i morgon. (Ni vet: skärmen svartnar i ett kör.) Jag har mailat med en datorfirma. De tror att det är själva skärmen som behöver bytas. Först måste jag lämna in datorn för undersökning (ca 1 dygn), sedan ska de beställa en reservdel. När delen har kommit så måste jag lämna in datorn en gång till, men då bara några timmar.

Den tid jag har datorn inlämnad kan jag förstås varken uppdatera här, eller läsa och svara på mail. Men något dygn ska jag väl klara mig utan dator. Annars erkänner jag att jag har svårt att klara mig utan dator och internet numera. Det gäller bara att inte sitta still framför datorn för länge. Det är inte stillasittande våra kroppar är skapade för.

Den här sidan har ni väl alla läst? Annars är det hög tid att läsa den: http://www.slutet.se/

Vädret är tristare än trist i dag. I eftermiddag åker Ulf och jag in till stan för att lämna in min dator. Jag hoppas att de kan hitta felet, kan åtgärda det, och att det inte kostar alltför mycket. (Så nu vet ni att jag blir "datorlös" ett tag framöver.)

12-07-24:

Jag åkte in till stan och hämtade tillfälligt tillbaka min dator i dag. Den ska kosta 1800:- att laga, men reservdelen (ny skärm) kommer inte in förrän om 3-4 dar. När skärmen har kommit så får jag lämna in datorn igen, men då bara över dagen. Förhoppningsvis ska datorn sedan fungera ytterligare några år. (Den är nu precis 3 år gammal.)

Jag skulle ändå in till stan i dag för att besöka Stockholm Heart Center. Jag har fått elektroder fastsatta för att kunna ta ett långtids-EKG. Det fick jag gjort för ett par år sedan också. Det är för att kontrollera mina prematura supraventrikulära komplex, alltså extraslag. Även som ung hade jag enstaka extraslag, men nu kommer det ett strax före vart tredje pulsslag. När extraslagen kommer från förmaket, som i mitt fall, så brukar det nästan aldrig vara något att oroa sig för. Dessutom har jag låg puls (knappt 60), och lågt blodtryck (105/60) vilket är bra i sammanhanget. Men det skadar ändå inte att kontrollera hjärtat nån gång emellanåt.

Visst skulle ni ha lett lika fånigt mot kameran som jag, om ni blev fotograferade med en sådan här sladdhärva hängande på magen? (Jag har förstås fler elektroder på mig än de två som syns utanför linnet.)

I morgon ska jag själv koppla loss sladdarna och sen åka in och lämna dosan så de kan läsa av resultatet. Det blir tredje dagen i rad som jag åker in till stan. Det tar bara 30 minuter med tunnelbanan, men jag tycker att det är jobbigt med allt väsen och all trafik i innerstan - så jag blir trött.

I dag köpte jag en liten chokladbit, fast jag egentligen har slutat med onyttigheter (igen, suck). Men 10 gram, och mörk choklad - då går det väl an? Jag är glad att choklad inte bara finns i 200-grams-kakor, för sådana är ju rena fördärvet att köpa. (Minns ni på den gamla goda tiden då 100-grams-chokladkakor var den allra största storleken, och beräknade för en hel familj?)

I går, när Ulf var med, så passade han på att köpa en ny gardin till köksfönstret. Den här kostade bara 34:- på rea (hos Hemtex)! Vi tycker båda att det blev fint.

Nej, jag har inte helt lagt av att fotografera mina kära hundar. Så i dag får ni se ett foto på Stella som undrar varför jag väckte henne när hon sov så gott:

Nej, vi har inget vidare väder i dag heller (mest gråa moln, få solglimtar)...

12-07-25:

Äntligen sommarväder! För första gången sedan jag kom upp till Stockholm så har vi riktigt fint sommarväder. Himlen är visserligen inte klarblå, men solen skiner och vi har 26º varmt! Så här borde det vara varje dag under sommarhalvåret...

Fast jag var förstås tvungen att åka in till stan för att lämna mätutrustningen i förmiddags, så där gick flera timmar... När jag kom hem igen gick jag en promenad med hundarna. Stella passade på att bada tassarna i Mälaren, men Bonnie ville inte.

PS:

Nu är det molnigt igen... Men innan dess hann jag och hundarna gå en lång promenad ända bort till veterinären. Men det vill Bonnie berätta om.

Vov-vov! I dag gick matte och Stella och jag till veterinären. Ja, det var mattes påhitt som vanligt. Men i dag behövde jag inte ens träffa veterinären. Jag behövde bara väga mig på veterinärens våg. Sitt, sa matte. Och då satt jag stilla mitt på vågen. 2,7 kilo vägde jag. Det är precis lagom! Vov-lagom!

Så nu behöver jag inte banta mer. Bra va! Ja, det var förstås mattes påhitt det där med bantandet också. Hon hittar på så mycket dumt. Jag tycker inte alls om att banta. Nä, jag tycker om att äta god mat, jag.

Stella fick också väga sig. Men hon har inte lärt sig att sitta still än. Så matte fick försöka läsa siffrorna på vågen många gånger. Men till slut lyckades hon. Stella vägde 1,3 kilo. Det är lagom för en liten 5-månaders flicka. Ja, för Stella är ju liten. Hon kommer nog inte att bli lika stor som jag - inte när hon är vuxen heller.

Och sen, när vi hade vägt oss, så skyndade vi oss ut från veterinärens hus - innan veterinären hann sticka nån av oss. Bra va!

Nä, nu måste jag be matte om lite mer mat. Vi åt nyss, det gjorde vi. Men nu när jag inte bantar mer, så tycker jag gott att jag kan få äta lite oftare. Vov då!

PS2:

Ungefär 19:30 började det regna! Så jag tar tillbaka det där jag så optimistiskt skrev vid lunchtid, det där om att vi hade fint sommarväder - och att det alltid borde vara så här på sommaren. Nej, jag vill ha vädret som i El Campello! Det trivs jag betydligt bättre med...

Även i dag har vi växlande molnighet, och jag känner mig lite håglös. Jag längtar hem till El Campello, och efter att få bada i Medelhavet. Jag skulle göra så mycket här, men får så lite gjort. Jag har inte ens börjat med att skanna foton. Jag blir oftast lite halvdeppig här i Hässelby strand.

De ringde nyss från datorfirman och sa att den nya skärmen har kommit nu. Så i morgon ska jag åka in och lämna datorn. Förhoppningsvis kan jag hämta den redan några timmar senare. Jag får väl passa på att uträtta några ärenden på stan under tiden, för det är för långt att åka fram och tillbaka.

Vov alltså! En sån fest vi har haft i dag, Stella och jag. Vi har fått märgben! Vov så smaskigt alltså! Matte hade dukat upp var sitt märgben, på var sin vaxduks-bit. Visst ser det fint ut! Och smaskigt!

Det var vov-länge sen som jag fick märgben senast. Och Stella, hon har ju inte ens fått lukta på ett märgben nån gång. Så jag fick visa Stella hur man ska äta dom.

Först så ska man slicka ut all den goda märgen som sitter i mitten. Märgen är allra vov-smaskigast!

Och sen, sen så ska man gnaga bort det goda köttet som sitter utanpå. Köttet är också vov-smaskigt må ni tro! Nu slickar ni er om munnarna väl? När ni ser på fotona så smaskigt det ser ut.

Men det är svårt att slita bort köttet från benet. Så man får hålla på länge. Men det gör förstås ingenting. Nä, för det är ju gott hela tiden. Jag höll på vov-länge - flera timmar, så jag kunde äta upp nästan allt kött. Men Stella klarade det inte. Hon har väl för liten mun. Så på hennes märgben sitter det ganska mycket kött kvar.

Nu har matte lagt undan våra märgben. I kylskåpet ligger dom. Vi ska få dom i morgon igen, säger matte. Då - i morgon, då ska jag försöka byta ben med Stella. Ja, i smyg för matte. Så att jag får benet med mest kött på. Bara för att det är så vov-gott, alltså. Ja, för nu behöver jag ju inte banta mer. Och då vill jag förstås äta mycket nu. Vov-mycket - och vov-gott! Som i dag. Ja, vov på er då!

12-07-27:

Wow så bra man kan se på en datorskärm som är belyst hela tiden! Jag lämnade in min dator i förmiddags och hämtade den ett par timmar senare. Det känns jättebra att den nu fungerar som den ska igen. Jag fick också några klisterlappar att klistra på de tangenter där jag har slitit ut markeringen totalt.

Men nu känns det ovant att skriva när vissa av bokstäverna syns så tydligt, och de andra betydligt svagare. Jag vill inte klistra lappar där de små bokstäverna till höger om de ordinarie fortfarande syns (de som används om man samtidigt trycker på en annan tangent, t ex Alt Gr).

Ni minns kanske att jag föredrar ett ljust tangentbord? Om jag hade haft ett sådant så skulle jag redan tidigare kunnat ha fyllt i de slitna bokstäverna med en vattenfast svart tuschpenna. Men tuschpennor som syns på svart finns inte... (Och hade jag skrivit med riktig fingersättning så hade jag förstås inte behövt några markeringar alls. Och om jag inte hade skrivit nästan som man gör på en skrivmaskin - så hade jag kanske inte slitit ut bokstäverna...)

Nu hoppas jag att datorn ska fungera åtminstone några år till. Vid inköpet för tre år sedan kostade den 6845:-, och nu har den kostat ytterligare först 100 € och sen 1800:- i reparationskostnad. Jag känner inget tvång att använda min dator varje dag, men det gör jag för det mesta ändå - bl a för att kolla mina mail. Jag är nästan helt beroende av min dator för att hålla kontakten med mina nära och kära. Att skicka sms, eller att ringa, som vore alternativen - skulle bli alldeles för dyrt.

Även i dag har vi växlande molnighet. I morgon kväll ska Bosse L hälsa på oss, och på söndag eftermiddag kommer Eva H och Larzan på besök. Det ska bli kul!

12-07-29:

Vi har haft fullt upp. I går hälsade Bosse på oss. Då bjöd Ulf på champinjongratinerad oxfilé och potatisgratäng. Det var gott! Sen satt vi flera timmar och pratade och hade det trevligt tillsammans. Jag tänkte tyvärr inte på att ta fram kameran.

Inte heller i dag tänkte jag på att fotografera våra gäster: Eva och Larzan. Det var väldigt trevligt att träffa dem igen. Vi har inte setts sedan förra sommaren. Eftersom de kom på eftermiddagen blev de bara bjudna på fika. Först bjöd vi på bröd med olika sorters pålägg - men sedan fick de faktiskt hembakad kaka också. Och eftersom jag numera ytterst sällan är huslig (= bakar och lagar mat), så fotograferade jag kakan som bevis:

I tidningen där jag hittade receptet såg den betydligt tjusigare ut:

Jag använde djupfrysta hallon istället för färska, och så skar jag melonen i mindre bitar, vilket bidrog till ett något tristare utseende. Min kaka blev god i alla fall, och jag serverade den med lösvispad osötad vispgrädde. Eftersom gästerna tog mer än en bit var, så gissar jag att de också tyckte om den. Kakan var lättgjord, så här får ni receptet:

Eftersom jag också tog två bitar (med mycket vispgrädde), så lär jag väl ha gått upp ytterligare ett kilo vid det här laget. Och så går jag väl upp ett halvt till i morgon. Då ska vi nämligen också ha gäster (och efterrätt). (Jag får banta ner mig igen när jag kommer hem till El Campello...)

I morgon kväll kommer Johan med sin sambo Linda och hennes föräldrar på middag. Det ska bli jättekul! I morgon ska jag både laga varmrätten (hemlig än så länge) samt efterrätten. Visst är jag huslig!!!

Till efterrätt tänkte jag göra hjortronparfait. Jag har ett så bra recept, och det brukar bli gott. Men - jag får inte tag i hjortronsylt! Och utan hjortronsylt kan jag inte göra hjortronparfait... Jag har varit i fem olika affärer, tillhörande tre olika affärskedjor, på två olika orter - men ingen hjortronsylt. Det är tomt på hyllorna där sylten ska stå, och ingen har hittills kunna berätta varför. Slut hos grossisten? Är det inget hjortronår i år? Eller? Så än så länge är efterrätten också hemlig (även för mig)...

På förmiddagen i morgon ska jag först besöka en läkare på Stockholm Heart Center för att få reda på vad han anser om mina hjärtslag. Först därefter kan jag börja förbereda maten. Och helst borde jag hinna städa också... Lite extra jobb blir det ju, men det jobbet gör jag så gärna - för det är ROLIGT att ha gäster!

12-07-31:

Ja, det var verkligen roligt att ha Johan, Linda, Janita och Lennart på besök i går! Min käre son ser jag alldeles för sällan numera. Och Linda och hennes föräldrar är ovanligt trevliga att umgås med. Vi tillbringade några trevliga timmar tillsammans. Och som ni ser så hittade Stella och Bonnie var sin favorit.

Det blev förresten hjortronparfait till efterrätt. Jag hittade på förmiddagen (i sista stund alltså) hjortronsylt i en delikatessaffär i saluhallen vid Hötorget. (Och till varmrätt serverade jag en gryta med grönsaker och oxkött + råris + sallad.)

Vov alltså! Nu måste jag berätta. Min storebror Johan har hälsat på oss. Och hans Linda. Och vov alltså! Så bra dom är på att klappa hundar! Ser ni så vov-skönt Johan klappar mig? Ser ni att jag njuter vov-mycket?

Fast Stella hon somnade i Lindas knä. Jag tycker gott att dom kunde hälsa på oss lite oftare. Och så kunde dom klappa mig hela tiden. Ja, vov så skönt det skulle vara.

I dag har jag och Stella och Lina och våra mattar varit ute och gått. Lina är min nya hundkompis. Hon bor alldels nära oss. Vi gick genom skogen tills vi kom till en strand. En strand där vi hundar får bada. Fast jag och matte och Lina, vi ville bara bada tassarna. Ja, för vi tyckte att vattnet var för kallt. Men Linas matte - hon badade hela hon. Och det gjorde Stella också.

Fast det var nog inte meningen att Stella skulle bada hela hon. Nä, för Stella visste inte att vatten kan vara djupt. Så hon sprang bara rakt ut. Och sen sa det plopp. Och då blev Stella alldeles våt. Fast då skyndade hon sig att springa upp på stranden igen.

Och som vi sprang sen Stella och jag. Ja, för vi fick vara lösa. Så vi sprang fram och tillbaka på stranden. Vov-fort sprang vi. Ibland sprang Lina tillsammans med oss. Men annars vaktade hon sin mattes kläder.

Men sen så började det plötsligt regna. Och då skyndade vi oss hem. Ja, för regn - det tycker jag INTE om! Jag blev blöt fast vi skyndade oss - och fast jag inte hade badat. Men när vi hade kommit hem så torkade matte både mig och Stella med en handduk. Så nu är vi alldeles torra igen. Vov då!

Ja, som Bonnie berättade så gick vi en promenad i dag tillsammans med vår granne Margareta och hennes papillon Lina. Det var väldigt trevligt ända tills regnet kom. (Jodå, vi har ostadigt väder - som vanligt...) Men det var bra synd att jag inte hade kameran med! Hundarna var så söta, och de såg så glada ut när de fick springa fritt.

I går förmiddag besökte jag alltså en hjärtspecialist. Hon berättade att man ännu inte vet varför vissa människor får extraslag, men att de flesta människor har enstaka (utan att märka av dem), medan några har många. Man vet heller inte varför de kan bli mer frekventa med åren. Men man vet att saker som kan påverka bl a är natrium-kalium-balansen (jag hade natriumbrist ett år), anemi (har jag aldrig haft), sjukdomar i sköldkörteln (jag har hypotyreos). Hon ville att jag skulle göra ett arbetsprov, vilket jag gjorde i dag på förmiddagen.

Så i dag fick jag åka in till stan - igen. På hjärtmottagningen fick jag cykla på en motionscykel. Jag fick flera elektroder fästa på överkroppen, vars sladdar gick till en maskin som registrerade mina hjärtslag. På armen fick jag ha en blodtrycksmanschett, för att trycket regelbundet skulle kunna kollas.

Jag skulle cykla i en bestämd takt. I början var det lätt, men sedan ökade motståndet mer och mer. På slutet blev det riktigt jobbigt. Jag blev rejält trött i lårmusklerna och så blev jag torr i halsen av allt flåsande. Men jag orkade cykla längre, och med högre motstånd, än vad som förväntades av mig. (Ni vet - jag räknas ju som gammal nu...)

Resultatet visade att mina extraslag är godartade eftersom de försvinner vid ansträngning. Jag fick också veta att jag har bra kondition för min ålder, att mitt blodtryck (det systoliska värdet) kom upp i max 160, samt att min maxpuls är 174. Det senare värdet sa mig ingenting förrän jag hade googlat lite. I min ålder är det normalt att ha ca 153 (se nedan). Och tydligen är det bättre att ha lite högre än lite lägre maxpuls. (Yngre och vältränade personer har betydligt högre maxpuls.)

Det här med att veta sin maxpuls är ett modernt påfund. Sen ska man träna så att man ligger på 60-70% av denna. (I mitt fall ca 113.) För att veta att man tränar på rätt puls så måste man köpa en dyr pulsklocka för att kunna läsa av sin puls i farten. (Annars kan man ju också göra på det gamla sättet: man tränar på en sådan nivå att man blir lagom flåsig...)

Maxpulsen är det maximala antal slag som ditt hjärta kan slå per minut. Maxpulsen används som en referens när du pulstränar. Din maxpuls beror på arvsanlag men avtar i takt med att du blir äldre. Det är svårt att räkna ut den exakta maxpulsen men en bra estimering är 220 minus ålder. Man har dock kommit fram till att denna traditionella formel är mer exakt för män, medan den generellt ger kvinnor en för hög maxpuls. Ny metod (för kvinnor): Maxpuls = 206 – (88 % av din ålder).

Vov på er! I dag har jag haft gäster. Ja, min bästis Smulan hälsade på. Det var vov-kul att Smulan kom och hälsade på hemma hos mig! Hon hade sin matte med sig. (Våra mattar kommer också bra överens.)

Stella var lite blyg för Smulan i början - fast Smulan alltid är väldigt snäll, och viftar vov-mycket på svansen och så. Jag visade Smulan hur vi bor, och särskilt mitt och Stellas och mattes rum. Och Smulan fick lukta lite på mitt gnagben, men hon fick förstås inte smaka på det. Nå, nån måtta får det ju vara på gästfriheten...

Men sen, när vi hade varit här hos oss en stund - då gick vi ut. Vi gick till den stora gröna gräsmattan. Och vov alltså! Vi fick vara lösa! Bra va! Så först sprang vi runt och lekte vov-mycket. Stella fick också vara med.

Och det var vov-härligt att få springa lös. Men i dag kom jag varje gång som matte ropade på mig. Det brukar jag inte göra annars. Men i dag hade matte hundgodis med sig. Och då lönar det sig ju att komma bums. Ja, för hundgodis är ju vov-gott!

Tänk så vov-trevligt man kan ha med sin egen bästis! Smulan och jag satt och pratade vov-mycket, och så tittade vi på andra hundar som gick förbi.

Men! Rätt som det var kom Frasse gående med sin husse. Frasse är en vov-trevlig hundpojke. Så då gick förstås alla vi flickor fram och hälsade på honom. Stella vågade också hälsa.

Stella vågade till och med leka med Frasse. Ja, Frasse är inte riktigt vuxen än - så han är bra på att leka såna barnsliga lekar som Stella tycker om.

Men vet ni vad Smulan säger? Jo, hon säger att när Frasse blir lite större, och vuxen - då ska hon fråga om han vill bli hennes pojkvän. Ja, för Smulan tycker att Frasse är vov-söt.

Och för mig som är hennes bästis - så berättade hon, att hon skulle vilja para sig med Frasse sen. Och få en massa små söta valpar. (Fast det är hemligt - så säg inte att jag skvallrade.)

Och då sa jag till Smulan - att jag tycker att det är en bra idé. Ja, för jag valde ju också en söt hundpojke att para mig med. Ni vet - Voxer. Och så fick jag ju fyra små söta valpar. Och Voxer, han är ju en chihuahua - som jag. Och Frasse, han är ju en yorkie - precis som Smulan. Så dom passar vov-bra ihop tycker jag. Och Frasse är ju söt, det är han. Ja, titta själva så ser ni:

Fast riktigt lika söt som Voxer är han ju inte. Nä, för själv så föredrar jag chihuahua-pojkar!

Vi hade vov-trevligt tillsammans - Smulan och Frasse och Stella och jag. Men sen så sa matte att vi måste gå hem. Så då gjorde vi det, fast jag egentligen ville vara ute lite till. Jag hoppas att jag får träffa Smulan fler gånger - innan vi åker hem till El Campello igen. Och så hoppas jag att Smulan kommer och hälsar på mig i El Campello också! Det skulle vara vov-kul alltså! Vov-voff!

Jag har i dag hört från en tillförlitlig källa att Europaspecialisten samarbetar med firman Fru Flytt. Se: http://www.fruflytt.com/sv/index.html Enligt webbsidan är Fru Flytt en seriös flyttfirma med lång erfarenhet där kunden sätts i centrum och målet är nöjda kunder. Firman är spanskregistrerad och har norska ägare. Nästan precis så stod det på Europaspecialistens första webbsida. Det konstiga är att det inte står någonstans VEM som är ansvarig ägare eller firmans juridiska namn. Motsvarande uppgifter saknas också på Europaspecialistens webbsidor. Jag vet ingenting om firman Fru Flytt, men om man inte vågar skriva ut vem som är ansvarig - då är det ofta någonting som är skumt... Och som ni vet så har jag mycket dåliga erfarenheter av Europaspecialisten! De har ännu inte ersatt mig för möblerna som de förstörde!

Just nu skiner solen här och det ska vara "varierad molnighet och mest uppehåll". I Sverige brukar detta innebära att man för säkerhets skull bör släpa med både paraply och solglasögon på promenaderna... Jag längtar hem till soliga Spanien! Om drygt nio dygn är jag där!

Jag mailade ett par frågor till Fru Flytt och fick faktiskt tillfredställande svar! Så här svarade hon;
"Undertegnede, Inger Lill Lauritzen, driver Fru Flytt. Det er riktig at jeg har hatt noe med Europaspesialisten å gjøre for veldig mange år siden. Men på grunn av nettopp det du sier i din mail, det er mye dårlig erfaring med mange flyttfirmor, gikk jeg ut av Europaspesialisten og startet Fru Flytt. Jeg kan ikke jobbe med noe som er useriøst, og derfor gikk jeg ut."

Ja, för mig låter det som om det är en seriös flyttfirma. Priserna är hyfsade. Kanske jag vågar prova dem när jag nästa gång behöver flytta ner några saker till El Campello. Kanske jag flyttar ner alla de där fotona som jag ska skanna in. Och om jag i framtiden har råd att köpa en mjuk säng i det svenska standardmåttet 90 x 200 cm, så måste jag köpa den här och frakta ner den till Campello. Inte ens Ikea säljer mjuka sängar i Spanien. (Spanjorerna verkar vilja ligga hårt.)

I dag däremot, så regnar det... I morse åkte jag till postens företagscenter i Vinsta, för att ordna med den definitiva eftersändningen av min post. Jag har i flera månader försökt få tag på Adressändring via deras webbsida - men de har hittills inte svarat (trots att det står att de ska svara inom två dagar). Jag har heller inte kunnat fylla i deras internet-formulär, trots att jag har loggat in med e-legitimation. Antingen godkänns inte mitt personnummer (eftersom jag redan är utskriven ur Sverige) eller så godkänns inte min e-postadress! Min e-postadress må vara ovanlig, men det är den enda jag har - så vilken skulle jag annars uppge?

Nåja, via postens företagscenter gick det hela att ordna. Fr o m den 8 augusti har jag all post definitivt eftersänd till El Campello. Posten kommer att eftersändas en gång per vecka i ett halvår. Detta kostade 1200:-. Ett års eftersändning skulle ha kostat precis dubbelt så mycket, och det har jag inte råd till. Så fr o m 8 februari 2013 kommer all post som adresseras till Hässelby strand att återsändas till avsändaren. (Eller felaktigt delas ut här...) Om ni vill skriva brev till mig så använd redan nu min hemadress:

På kontakta-mig-sidan hittar ni lätt adressen igen, tillsammans med mina spanska telefonnummer. Men som vanligt håller vi väl mest kontakt med varandra via mail. Det är ju både enklast och billigast!

Jag kan inte låta bli att lägga in två färska foton på Stella. Barn och valpar ska fotograferas ofta - för de växer så fort...

Jag har mailväxlat lite till med "Fru Flytt", och mitt intryck av att detta är en seriös firma stärks! Jag har i dag staplat upp allt det som jag tänker ta med mig ner på flyget. Det räcker inte om jag checkar in en extra resväska - det måste bli två (utöver den som ingår i priset)! Jag måste snart börja packa, så jag vet exakt vad som går ner i väskorna - och vad som inte ryms. De två plastmattorna jag har köpt (för att ha i hallen och köket i Campello) är både tunga och tar stor plats. (Men man kan inte köpa sådana plastmattor i Spanien.) Jag inser att alla fotona, som jag också skulle vilja ta ner, inte alls kommer att få plats. Så jag blir nog tvungen att leja en flyttfirma nästa sommar, även om det bara blir enstaka flyttlådor + en säng. Kanske Fru Flytt?

I morgon eftermiddag kommer Lena K och hälsar på. Det ser jag fram emot! För övrigt borde jag göra SÅ mycket, men orkar så litet. Jag sover för lite var natt, och är mycket trött. Det tröttar mig också detta att bo på två ställen, och inte helt säkert veta vad som finns var... Det vore en lisa för själen att bara ha en bostad! Så mycket enklare! Allt på ett ställe! Det hindrar ju inte att man periodvis vistas på annan ort...

Det gäller att ha mod att vara den man är, och att inte tappa modet för att man är den man är.

I går var det "solchanser" och i dag "framåt eftermiddagen mulnande och regn"... Ulf och jag gick till Vällingby i dag för att köpa en mörk klänning åt mig. Vi ska på begravning på fredag. Ulfs kusin Peter har oväntat dött i hjärtinfarkt, bara 59 år gammal. Tragiskt! I min garderob här har jag bara kläder i ljusa och skrikiga färger - eller svarta vinterkläder, och även om det står "valfri klädsel" i annonsen, så måste jag ju inte ha cerisrosa och kortkort. Vi hittade en knälång marinblå klänning med trekvartsärm på H&M för 149:-. Den blir bra. Johan och hans Linda har lovat att passa Bonnie och Stella under tiden, för hundar brukar sällan vara välkomna in i kyrkan.

Lena besökte mig några timmar i går eftermiddag. Det var jättekul att träffa henne! Men vi hade behövt fler timmar tillsammans - nu hann vi bara berätta hälften för varandra av allt det vi skulle... Vi får ta resten via mail - men det är roligare att prata IRL (=In Real Life, alltså i verkligheten.) Märkte ni så modernt ordförråd jag har?

IRL har min son lärt mig...

Jag har tittat igenom vad jag egentligen har här i alla lådor och skåp. Man kan sammanfatta det med ett ord: Minnen. Utöver väldigt många foton finns här gamla teckningar (som både jag och mina barn har gjort som små), anteckningar om när mina barn fick sin första tand, vilket som var deras första ord etc. Och jag hittade också några små humor-skyltar som jag hade i mitt rum som tonåring. Massor av nostalgi alltså! När jag så småningom har skannat in alla fotona, så får jag väl skanna in delar av resten också. Därefter får mina barn ta vad de vill ha, och så slänger jag förmodligen resten (fast gissningsvis inte riktigt allt). Jag får väl sikta på att ta ner allt till El Campello först, och så får jag gå igenom det där. Men detta kan ske tidigast nästa sommar.

I dag vill jag säga GRATTIS till min dotter Linda! Hon fick nämligen i dag det glada beskedet om att hon har kommit in på disktriktssköterske-utbildningen i Lund, som startar nu i september! Jättekul! Nu kommer hon att tillbringa de kommande 2½ terminerna med att vidareutbilda sig. Hon trivs visserligen bra med att jobba som barnsjuksköterska, men det sliter att jobba treskift. (På barnakuten håller de förstås alltid öppet - dygnet runt.) När hon så småningom kan få en tjänst som distriktssjuksköterska så kan hon jobba kontorstid.

Jag glömde att visa er hur många fiskmåsar som bor här. De här fotona tog jag i går när Lena och jag var ute och gick med hundarna. Plötsligt kom en jättestor flock flygande över hustaket vid promenadstigen längs stranden. (Kanske hade de mellanlandat på taken och vilat en stund?) Jag hade kameran i bakfickan men hann ta några foton. Det syns dåligt hur oerhört många fåglarna är, men däremot kan ni tydligt se att himlen är klarblå. Eftersom det sistnämnda inte har inträffat så ofta i sommar - så är det ju bra att jag råkade dokumentera tillfället...

Fast jag inte är sportintresserad så har jag inte kunnat undgå att det är OS i år. Jag har inte tittat på TV, men skumläst det som stått i tidningarna. Ulf visade mig ett foto av löparen Oscar "Blad Runner" Pistorius. Ni som har sett honom vet att han som barn tvingades amputera båda underbenen och nu springer med proteser. Det är starkt av honom att inte låta handikappet styra vad han vill göra. Jag citerar nedan (översatt till svenska) först vad hans mamma skrev i ett brev till sin son, och därefter hans eget motto. Båda är mycket tänkvärda!

Den store förloraren är inte den som kommer sist över mållinjen.
Den store förloraren är den som sitter bredvid.
Den som inte ens försöker.

Man är inte handikappad av sitt handikapp, utan har möjligheter utifrån sina förutsättningar.

Vov och voff, alltså! I går funderade jag allvarligt på att byta matte. Ja, jag vill ha en som förstår sig bättre på sådana hundar som jag. För vet ni vad min matte gjorde i går? Jo, voff alltså! Hon tvingade ut mig sent på kvällen i går. När det både regnade och var mörkt! Det borde vara förbjudet att plåga sina hundar så.

Ja, det regnade bara lite, lite. Men det hade regnat mycket, så marken var vov-blöt! Kall och blöt! Och så var det nästan alldeles mörkt ute. Så här mörkt var det:

Nu ska ni inte tro att jag är mörkrädd. Jag är aldrig rädd. Nä, för jag är en jättemodig hund jag. Men jag tycker liksom bäst om att gå där det är ljust. Det gör jag. Får då har jag liksom bättre koll. Då ser jag bättre om det står någon stor hund och gömmer sig nånstans. Men i går ville matte att vi skulle gå på en så här mörk väg:

När det regnade också! Så jag vägrade förstås! Och stretade emot av alla krafter. Fast det dumma är, att fast jag är så vov-stark - så är matte ännu starkare.

Så hon tvingade mig att gå! Vov-dumt va! Och Stella - hon samarbetade med matte. Så hon gick frivilligt.

Sen lyste matte lite med blixten på sin kamera. Så då kunde jag i alla fall se lite bättre var jag gick. Men usch så vått det var! Vov-vått alltså! Ser ni alla vattendropparna?

Vi hade förstås våra regnkappor på oss, Stella och jag. När matte blixtrade med sin kamera så lyste våra reflexer vov-bra!

Ja, och när jag ändå var ute så passade jag på att kissa och bajsa. Och sen, sen gick vi äntligen hem igen.

Och när vi kom hem så torkade matte oss, och sen fick vi lite god hundmat. Och i dag har matte faktiskt varit riktigt snäll mot mig. Ja, hon har klappat mig på magen, och så har hon gett mig god frukost. Så hon får väl en chans till. Ja för egentligen, så tycker jag vov-mycket om min matte. Jag bara önskar ibland att hon skulle vara lite mer lätt-fostrad. Ja, vov på er då!

Vov så kul jag hade i går! Ja, vi hade hundkompis-träff på gröna ängen! Det var så här:

Smulan, och Stella, och jag, och våra mattar hade bestämt träff på gröna ängen. Ja, den som man kan se från vår balkong. Men när vi var på väg dit, Stella och matte och jag - då kom Laban och hans matte! Vov alltså - min svenske pojkvän!

Jag blev vov-glad när jag såg honom - så jag sprang bums fram och hälsade. Och Laban blev så glad när jag kom! Vi är allt lite kära i varandra, det är vi.

Och jag visade Laban att jag fortfarande kan stå på händer när jag kissar. Jo minsann, så vov-starka kan vi tjejer vara! Laban blev väldigt imponerad!

Men sen, då började vi leka. Vi sprang, och vi skuttade, och vi lekte jaga-leken. Vov, så kul vi hade!

Men, efter en stund - då tyckte Laban att vi andra var lite för vilda. Så han ville att hans matte skulle bära honom en stund.

Men då - då kom Mattis! Mattis är en stilig hundkille må ni tro. Fast han är ganska stor. Men snäll!

Det är vov-kul att vara så många hundar tillsammans! En riktig stor hundflock var vi!

Och My, hon blev så glad när hon fick vara lös - så först bara sprang hon! Vov-fort sprang hon!

Stella och My blev riktigt bra kompisar. Dom pratade lite med varandra och sen lekte dom jaga-leken tillsammans.

Smulan och jag - vi brottades på skoj. Ibland var Smulan överst - och ibland var jag överst. Det var roligast när jag var överst.

Men sen blev vi trötta, i alla fall jag och Stella. Fast Smulan sprang ett varv till. Långt bort sprang hon.

Och jag la mig bredvid och vaktade henne. Ja, för hon är ju mitt lilla barn. Och jag är hennes mamma. En vov-bra mamma är jag som tar hand om mitt barn.

Men sen blev jag också sömnig. Så då sov jag en stund. Ja, för då vaktade matte oss båda två. Och Smulans matte vaktade henne - för hon sov också en stund.

Och sen så lekte vi lite till, och sen så gick vi hem. Men vov alltså! En så rolig eftermiddag det var! Vov-vov-vov-kul alltså!

Jag har fullt upp om dagarna. I går var jag på provtagningen på morgonen för att kolla att jag står på rätt dos Levaxin. (Jag har inte fått resultatet än.) Och i morse var jag hos gynekologen för "årlig kontrollbesiktning". Allt var OK, men jag fick lite starkare östrogentabletter. (Mot mina klimakterie-värmevallningar - suck...) Sen ringde hjärtspecialisten och talade om att de kommit fram till att mina extraslag är helt ofarliga. Skönt att höra!

I eftermiddags kom Johan och hans Linda och hälsade på oss några timmar. Det var väldigt trevligt! Jag blir glad av att träffa min son, och hans Linda är så rar! Vi fikade och pratade. Ulf tog ett par foton av oss:

Resten av dagen har jag ägnat åt att packa två av de tre resväskor som jag ska ha med mig. Det är ingen konst att packa väskorna så att allt får plats, eller så allt ligger packat på ett förnuftigt sätt. Men vikten! Den är svår att hålla! Väskorna får ändå väga 23 kg per styck. Det är ganska mycket. Men när jag först hade packat dem (och då var de inte överfulla, det skulle ha gått i mer) så vägde de 24½ respektive 27 kg! Så jag fick lyfta ur en del saker, tills vikten blev rimlig. Nu väger väskorna 22½ kg per styck på vår badrumsvåg. Då har jag några gram i felmarginal. Men jag fick över en del saker som jag skulle ha velat ha med mig. Det är tråkigt att behöva vänta ända till nästa sommar på att få ner dem till El Campello. En del skulle jag behöva innan dess. Men jag kan ju inte gärna checka in en 4:e väska. Man får ha max 4 väskor, men jag äger bara 3 och har inte råd att köpa någon ny, och så kostar det dessutom 300:- extra per incheckad väska.

Den tredje väskan ska jag ha kläder, skor, toalettartiklar och lite av hundarnas saker i. De sista kläderna kan jag inte packa ner förrän på fredag kväll. Jag kan bara hoppas att detta sammanlagt inte väger mer än max 23 kg! Väskan väger redan nu 7,7 kg - och då har jag bara stoppat i den nu hopfällda hundtransportburen som valparna flög upp i. Men väskan är gammal och väger mer i sig själv än modernare varianter. (Det är bra synd att jag inte kan ha ett 10-kilos handbagage också, som man normalt får - men nu har jag ju hundarna med i kabinen i stället.) Jag får i värsta fall ha dubbla lager ytterkläder - och stoppa alla fickorna fulla... (Tur att jag har den praktiska rese-västen med 18 fickor som jag fick av Bernadette!)

I morgon ska jag på röntgen på morgonen, och på eftermiddagen ska jag träffa en väninna i stan. På kvällen bör jag tvätta. (En del av de kläder som jag ska ha med mig ner ligger just nu i tvättunnan.)

I dag har jag träffat Anneli. (Hon som bl a har bloggarna: http://chitassar.blogg.se/ + http://hundisthlm.blogg.se/.) Vi promenerade på Långholmen, samt fikade på Lasse i Parken som är ett café där hundar är välkomna både ute och inne. Vi pratade förstås mest om chihuahuor! Hennes senaste valpkull är nu 4 veckor. Vi ses bara en gång om året Anneli och jag, men däremellan håller vi kontakt via mail.

Vov på er! I dag har jag varit i stan och träffat en hundkille. Ja, en chihuahua-kille förstås. Han heter Yoda och är väldigt snygg. Vov-snygg, alltså! Han hade med sig sin matte, och jag hade med mig både Stella och min matte.

Först så gick vi en liten luktrunda. Sen så fikade vi. Nä, där ljög jag nästan. Våra mattar fikade. Dom åt en stor pajbit var - utan att bjuda på oss. Vi hundar fick bara vatten - och några ynka små bitar hundgodis.

Och sen, sen gick vi en längre luktrunda. Det hette Långholmen, där vi gick. Gräset luktade faktiskt intressant där. Jag luktade att ganska många hundar hade kissat där i dag. Så vi kissade också - Yoda, och Stella, och jag. Vi turades om att kissa överst.

Men efter en stund så sa Yoda att han tyckte att det luktade som om jag ska börja löpa snart. Tja, det är ju dags. Jag brukar löpa i juni, men eftersom jag har fött valpar så börjar det ju senare.

Men sen, sen ville han bara nosa mig där ni vet - hela tiden. Jag sa ifrån förstås, men han fortsatte ändå. Ganska fräckt faktiskt! Ja se killar! Dom kan vara ganska hopplösa ibland.

Sen, när vi hade promenerat färdigt. Då åkte vi tunnelbanan hem igen - matte och Stella och jag. Och Stella och jag, vi uppförde oss lika vov-fint som vanligt på tåget! Vi är så duktiga båda två! Vov-då!

Och nu har jag satt igång med att tvätta. Tre maskiner måste jag hinna innan läggdags. Den första centrifugerar nu. Jag tvättar de kläder som jag ska ha med mig ner (och allt annat som låg i tvättunnan förstås). Det är betydligt roligare att packa ner rena kläder - än smutsiga.

Nu har Ulf och jag kommit hem från begravningen. Vi fick skjuts hem av Mette och Reinhold, så vi kom hem tidigare än förväntat. Skönt - för nu ska jag strax ge mig i kast med att packa väska nummer tre! Det kommer att bli mycket pusslande för att få i allt...

Begravningar är aldrig roliga. Och särskilt sorgligt är det förstås när någon har dött i förtid. Peter blev bara 59 år. Hans fyra söner såg för unga ut för att behöva mista sin far. Begravningsakten hölls i en liten kyrka i Trångsund, söder om Stockholm. Mycket var kyrkligt traditionellt, men vad som var mycket ovanligt var att Peter spelade på sin egen begravning. Han var duktig på att spela orgel, och vi fick lyssna på ett inspelat musikstycke. Man spelade också låten Some Die Young, och texten berörde mig djupt.

Det enda roliga var att jag fick träffa flera av Ulfs släktingar. Bl a pratade jag en del med Ulfs kusin Margareta och hennes man Bengt. Det var trevligt!

Nej, nu kan jag inte skjuta upp väsk-packandet längre. Det gäller att ta tjuren vid hornen...

Tänk på - att om ett par timmar kommer jag att packa ner min dator också! Sen kan jag inte längre nås via mail. (Inte förrän tidigast på lördag kväll, några timmar efter jag har kommit hem.) I kväll kan ni nå mig på min lilla mobil (fram till läggdags), och i morgon fram tills planet lyfter. Då stänger jag av min svenska mobil och låter den vara avstängd ända till nästa sommar... (Man måste ju inte vara nåbar via telefon jämt! Men maila mig gärna! Det uppskattar jag alltid.)

Äntligen! Klockan har hunnit bli 22 - men nu är väskan färdigpackad. Det såg lite kärvt ut ett tag (se fotot nedan), men sedan satte jag mig på locket... Jodå, allt fick plats. Vikten är det inga problem med, väskan väger bara 19½ kg.

Nu ska jag stänga av datorn och packa allt som ska ner i den lilla datorväskan. (Utöver datorn bl a kamera, resehandlingar, pass, glasögon, nycklar, telefoner, bankdosor etc.) Jag ska också fylla fickorna i resevästen. Sen får jag klä mig i flera lager (T-shirt+tröja+väst+jacka), och ta av mig 2/3 när jag kommit ombord. Jag stoppar en tygkasse i fickan på jackan, så kan jag stoppa jackan, västen och tröjan där sen. Jag reser i knälånga shorts. När jag kommer hem kommer det att vara uppåt 30º varmt, och då räcker T-shirt, shorts och sandaler mer än väl...

I morgon kväll då kommer Stella inte att frysa på sena kvällspromenaden (som hon gjorde i kväll).

Nästa uppdatering här skriver jag från El Campello (troligen tidigast på söndag eftermiddag).

Bonnie, Stella och jag är hemma i El Campello nu. Resan har gått bra. Jag berättar i morgon. Jag är trött, men så glad att vara hemma igen. (Det var +31º när vi landade.)

Så skönt det är att vakna hemma i sitt eget rum! Fast eftersom jag sov gott så hade jag gärna sovit ytterligare några timmar - men se det tyckte varken Bonnie eller Stella att vi skulle. Klockan 07 tyckte de att det var lagom att gå upp...

I dag är jag trött och har huvudvärk. Det är nog en lättare migrän - om det inte går över så tar jag medicin senare. (Har ni förresten märkt att jag inte hade migrän en enda gång under de sju veckorna i Sverige? Fantastiskt!) Det är tröttsamt i sig att resa, men det jag egentligen blir trött av är förstås av alla förberedelserna.

Resan gick utmärkt. Ulf följde med i taxin till Arlanda och hjälpte mig fram till incheckningsdisken med alla väskorna. Jag fick betala 500:- för hundarna och 2 x 300:- för de extra väskorna. (Själva flygbiljetten, 628:-, hade jag betalt tidigare.) I gaten fick jag utan problem ta med mig min stora tygkasse fylld med extra kläder (inkl resevästen) utöver datorväskan och hundarna. Och sen flöt det på. Jag hade en bra fönsterplats i planet, och ett ungt trevligt par vid sidan om mig. Det är väldigt smidigt att åka med SAS!

Själva flygresan tog 3 timmar och 27 minuter, och vi landade 18:22 på ett varmt El Altet (flygplatsen i Alicante). Efter sju kalla och regniga veckor i Sverige kändes det nästan för varmt med +31º. (Jag hade förstås alldeles för varma kläder på mig.) När jag hade hämtat mina incheckade väskor så tog vi en taxi hem till El Campello. (Med den bagagemängden åker jag inte gärna kollektivt...)

Lägenheten var kvav och instängd, men Cynthia hade städat fint så allt var i ordning annars. Bara på balkongen såg det sorgligt ut. Sju växter (varav två av de nya dyra pelargonsticklingarna) hade dött, och majoriteten av de övriga behöver akutvård. Det syns att många har fått torka ut för mycket - men i går var flera dränkta i vatten (det stod upp till kanten på krukan), så jag fick akut hälla av flera liter. (Det här med växter är tydligen inte Cynthias starka sida... Antingen får jag stanna hemma nästa sommar - eller skaffa en annan krukväxt-vakt.)

Växterna på de här fotona lever - men behöver, som ni ser, en hel del omsorg för att återhämta sig:

På minimaxi-termometern, som sitter på balkongen mot havet, kunde jag se att det under mina sju veckor i Sverige varit max 33,6º och min 18,2º här.

Just nu (klockan är 10:30) är det +29,8º och soldis. Det fläktar skönt från havet. Det är förstås fullt med folk på stranden.

I går när vi kom hem så ställde jag bara väskorna i hallen och gick sen en promenad med hundarna. De behövde både kissa och röra på sig. Bonnie viftade på svansen åt alla bekanta dofter och gick glatt en ganska lång promenad. Sen skyndade jag mig till Mercadona innan de stängde och köpte bl a yoghurt, tomater, ost, keso och några färdiga bocadillas. Så var kvällsmaten och frukosten räddad. (Vatten, mjölk, te, müsli, knäckebröd etc hade jag redan hemma, samt lite fisk och grönsaker i frysen.)

Därefter gjorde jag klart sängen, gick en promenad till med de små, och stupade sen i säng. Eftersom det var +30º i mitt ovädrade rum när vi lade oss, så hade jag inget alls ovanpå mig i natt, men däremot en liten tyst oscillerande pelarfläkt i gång på lägsta hastigheten (15 W) - och balkongdörren öppen (men persiennen för). Jag sov jättebra och var lagom sval hela natten.

Ni ska få se några foton från resan senare, men jag måste börja packa upp. Jag vet inte om jag orkar packa upp alla väskorna i dag - allt ska ju läggas på sina rätta platser också, men jag ska börja.

Vov alltså! Nu är jag hemma i El Campello igen. Jag kände igen mig bums. Och vov så många spännande lukter det finns ute. Jag gick en lång luktrunda i går tillsammans med Stella och matte, och sen en till. Och jag letade efter min kompis Kiko, men han var inte där dom brukar vara. Och så kissade jag överst på vov-många ställen - så nu kan mina spanska hundkompisar lukta att jag har kommit hem igen.

Jag har vov-mycket att berätta om när vi åkte flygplan i går. Och matte tog många foton som jag kan visa. Men jag hinner inte just nu. Nä, för nu bara måste jag ut och lukta! Och leta efter Kiko och Lluna. Vov så länge!

Nu (16:30) har jag packat upp allting! Men jag har inte lagt någonting på sin rätta plats - än. Just nu ligger det fullt med saker och kläder på Ulfs säng, samt på soffan och soffbordet. Men nu har jag översikt (och vet var jag har presenterna till mina spanska vänner). Sen får jag ta rätt på lite i taget. I dag orkar jag inte mer. Jag har inte hunnit vänja mig vid värmen än (stor omställning på få timmar), och så är jag trött och har fortfarande (trots medicin) lite huvudvärk. Men jag känner mig harmonisk och avslappnad. Här känner jag mig hemma. Jag kommer snart i kapp med allt.

Vov igen! Nä, jag har inte hittat Kiko än - och inte Lluna heller. Men jag såg en annan hundkompis - och vi hälsade på varandra. Han hade varit kvar här i El Campello med sin matte hela sommaren, sa han.

Först så höll matte på att packa en massa. I flera dar packade hon. Själv tog jag det lugnt. Man ska vara utvilad när man ska ut och resa, tycker jag. Och det var jag.

Först åkte vi taxi till flygplatsen. (Ja, taxi det är en sorts bil som man inte kör själv.) Då var husse också med. Men sen slarvade vi bort honom på flygplatsen. Eller om han slarvade bort sig själv. Husse brukar ofta försvinna på flygplatser. I alla fall så var det bara matte och Stella och jag sen när vi kom in i flygplatshuset. Där lämnade matte alla våra stora väskor till en kvinna som såg ganska snäll ut. Hon lovade att vi skulle få tillbaka väskorna sen.

Vi fick åka i vår fina rosa väska, Stella och jag. Det är vov-bekvämt! Matte bär oss - eller så ställer hon väskan på en vagn. Man ser bra därifrån. Man kan se både människor och affärer (inne) och flygplan (ute).

Fast Stella, hon tittade mest ut genom nätet i väskan. Ja, hon är ju lite blyg av sig.

Sen, när vi hade gått ganska långt. Vov! Där ljög jag ju nästan. Det var ju inte vi hundar som gick. Det var ju matte. I alla fall så hittade vi den platsen - där vi skulle vara medan vi väntade på vårt flygplan. Vi kom fram alldeles för tidigt till platsen - så vi fick vänta länge, länge. Vov-länge alltså!

Stella och jag satt i vår väska nästan hela tiden. Och alla människorna som såg oss - dom sa att vi var så söta och så duktiga. Och det är vi ju! Vov-söta och vov-duktiga. Särskilt jag!

Och då trodde jag förstås att vi skulle få gå ombord bums. Men det fick vi inte. Vi fick vänta ännu längre. Då passade Stella och jag på att sova en stund. Man håller sig sötare om man sover mycket.

Till slut fick vi gå ombord på planet. Ja, man säger gå ombord på flygplan, fast man säger gå in i bilen. Sånt vet jag. Det är bara för att jag är så res-van som jag vet såna svåra saker.

Inne i planet står det: Fasten seat belts. Det är engelska - och betyder att man ska sätta på sig säkerhetsbältet. Fast Stella och jag - vi hade ju redan våra selar på oss. Och dom sitter fast i väskan. Så vi var redan klara. Men matte satte fast sitt bälte.

Sen skulle planet starta. Då tittade Stella och jag ut. Vi såg när planet började flyga. Upp i luften flög det. Jag är ju van, så jag blev inte rädd. Nä, för jag vet ju att planet landar sen igen.

Men Stella hon såg lite orolig ut först. Men sen, när hon såg att både matte och jag var lugna. Då blev hon också lugn. Sen la sig Stella ner, så sen var det bara jag som tittade ut genom fönstret.

Först såg jag att vi flög över ett ganska litet vatten. Matte sa att vattnet heter Vättern.

Sen flög vi över ett större vatten. Det vattnet heter södra Östersjön och ligger mellan Sverige och Danmark och Tyskland.

Men sen, sen var det ingenting att titta på. Bara moln. Så då tittade jag åt andra hållet. Där satt en kvinna som var trevlig. Hon pratade med mig.

Fast sen, då tittade jag ut igen. Och just då flög vi ovanför en vov-stor stad. Staden hade flera olika flygplatser - och vov-många hus - och en flod som ringlade. Det kunde jag se, fast vi var så högt uppe. 12500 meter upp i luften var vi. Det sa flygkapten. Och matte, hon sa att den stora staden heter Paris.

Men sen tröttnade jag på att titta ut. Så då sov jag en stund. Jag vaknade precis när vi landade på flygplatsen i Alicante.

Och sen så gick vi av flygplanet och in i det stora flygplats-huset. Vad är det nu såna hus heter matte? Jaha, flygplats-terminal. Vov ett så långt och svårt ord. Fast det ser ut som ett vanligt hus, men ett vov-stort hus. Där hittade vi platsen där våra väskor skulle komma. Ja, det stod på skylten att dom skulle komma där. Fast först kom det inga väskor alls.

Efter en stund kom väskorna. Och då ställde matte väskorna på vagnen. Och så ställde hon oss allra överst. Och sen gick hon ut ur flygplats-termi... Oj, nu har jag glömt igen vad huset heter.

I alla fall så kom vi ut - utomhus. Och sen åkte vi en taxi-bil hem till El Campello. Här sitter vi i taxin. Jag och Stella syns bra på fotot, men bara mattes ena knä syns. Ja, för vår väska fick stå på golvet i taxin - mellan mattes ben.

Och sen, när vi hade åkt taxi en stund. Då kom vi fram till huset där vi bor. Och det var bra. För då var vi trötta på att bara åka och åka. Det är mycket bättre att komma fram! Och nu är vi framme - hemma där vi bor. Allt ser ut precis som det brukar, och allt luktar precis som det brukar.

Fast Nova och Bamse och Teddy - dom är inte här. Jag hade liksom hoppats det. Att dom skulle ha åkt ner i förväg. Så jag letade både uppe och nere. Men dom var ingenstans. Jo, jag vet. Matte har berättat att dom har flyttat till nya familjer. Fast jag hoppades lite ändå. Ja, för man kan inte helt glömma bort sina barn. Ibland tänker jag på dom - och saknar dom. Fast det är ju bra att jag fick behålla Stella. Det är det.

Nä, nu ska jag säga till matte att jag vill gå ut och lukta lite mer. Det luktar så vov-spännande här i Spanien! Vov-vov på er!

Jag pressade mig själv för hårt i går. Efter att ha packat upp alla väskorna satte jag fart med att ge 1:a hjälpen till alla mina krukväxter på balkongen. Jag hällde av flera liter vatten, plockade vissna blad, stöttade och peppade... Jag höll på flera timmar och blev nästan klar. Sen ökade migränen och jag fick flimmerskotom (med tillhörande synbortfall). Då tog jag medicin, gick en kort promenad med hundarna, och stupade i säng.

I dag mår jag bättre även om migränen inte helt har försvunnit. Stella väckte både mig och Bonnie klockan 06:38, men vi låg kvar i sängen och drog oss en stund.

I dag ska jag ta det ganska lugnt. Jag ska träffa Josefina klockan 13:30, och innan dess ska jag gå till mitt favoritbageri Varo för att köpa några empanadillas. Kanske träffar jag Maud också, vi talades vid i telefon nyss. Sen vill jag förstås väldigt gärna bada i havet!

Nu har jag badat! Det var SÅ skönt! Jag gick inte ner på stranden förrän klockan 16 och stannade bara en timme. Halva tiden var jag i vattnet och simmade, flöt, eller bara stod och njöt.

Nytt för i sommar är att man kan hyra sådana här "bad-bilar" med rutschbana:

Och så har det öppnats en ny presentaffär. De höll på att färdigställa lokalen i slutet av juni, men hann inte öppna innan jag åkte upp till Sverige.

Jag tittade inom i dag. De har några riktigt fina saker och en hel del "skräp". De har massor av souvenirer, men dessa är förstås finare än andra souvenirer - för på dessa står det El Campello...

Jag borde förstås köpa några åt mig själv för att ha i Hässelby strand...

Just när jag satt och pratade med Josefina innan i dag, så kom Maria-Paz förbi. Hon slog sig ner hos oss. När vi alla hade pratat klart, följde Maria-Paz med mig upp för att hämta hundselen jag hade med mig åt henne från Sverige. Hon hade bett mig köpa en till Lluna, och Josefina hade bett mig köpa en till Kiko. (De har själva valt selarna via en svensk internetsida, och betalar själva.) Lluna provade sin, och den passade bra. (Och Josefina sa att Kiko ska ha sin på sig på promenaden i kväll.)

Sen startade jag datorn och visade Maria-Paz alla fotona från Sverige som jag lagt in här i min dagbok. Hon tyckte att det vara spännande att se dem. Därefter gick vi en promenad tillsammans. (Visst kan ni läsa mellan raderna att jag är piggare nu? Det är jag, även om jag fortfarande har lite lätt migrän.)

I förmiddags när vi var ute och gick, matte och Stella och jag. Då mötte vi Kiko! Han blev så glad när han såg mig. Han blir särskilt glad när jag löper, för då tycker han att jag luktar så gott. Vi pratade en stund och jag berättade om dom fina gräsmattorna i Sverige. Kiko blev nästan lite avundsjuk. Såna gräsmattor skulle han också vilja springa på. Men sen började han bli lite väl närgången, så då gick jag därifrån.

Och sen, nu på eftermiddagen, då mötte jag Lluna. Hon hade sin solskärm på sig. Vi gick en promenad tillsammans.

Vi hade mycket att prata om. Jag berättade om Sverige, och hur man gör när man åker flygplan. Och Lluna berättade om var dom vov-mysigaste platserna med skugga finns. Ja för på sommaren i Spanien, då behöver vi hundar skugga. Annars blir vi för varma.

Stella var också med, och hon lyssnade intresserat. Men hon sa ingenting till Lluna. Nä, för Stella är ju lite blyg av sig. Ja, vov på er då!

Nu när inte Ulf är här så har jag min dator stående på vardagsrumsbordet. Jag sitter så att jag har utsikt över havet när jag skriver. I dag är havet nästan helt lugnt och glittrar i ljust turkosblått. Det är så vackert!

Jag tog några foton i går vid 21-tiden, när småflickorna och jag gick sena kvällsrundan. Det var fortfarande folk på stranden och i vattnet. Men de flesta satt på restaurangerna, glassbarerna, eller promenerade längs strandpromenaden.

Jag minns inte - har jag berättat att El Campello numera har ett fisk-spa? Det är ett sånt där där man sitter med fötterna i vatten, och där små fiskar av en speciell sort äter all torr hud - så att man får lena fina fötter efteråt. Det är Isabel på Cositas som har öppnat det: Om jag inte hade så ont om pengar just nu, så skulle jag gärna prova. Jag har väninnor som provat i Sverige och blivit väldigt nöjda. (Men det killar lite i början sa de...)

Sen såg jag att det är slutrea på alla sommarplagg hos Elite. Två euro per plagg ≈ 16,60:- med nuvarande kurs! Nej, jag behöver egentligen inga nya kläder, men jag tror ändå att jag går in och tittar... (De brukar ha snygga plagg av bra kvalité.)

Vov på er! På kvällarna - då är det så vov-mysigt här i El Campello. Det är inte kallt som i Sverige - utan vov-skönt!

I går, när vi var ute och gick, då fick Stella och jag en ny kompis. Hon är också valp, och lika gammal som Stella. Fast hon är ännu mindre - och yorkie. (Jag hann tyvärr inte fråga vad hon heter.) Egentligen brukar jag inte tycka om andras valpar. Men den här lilla flickan var så vov-glad och trevlig, så hon fick t o m klättra på mig. Det får annars bara Stella göra.

Men Stella var lite blyg, som vanligt. Så hon vågade bara nosa lite, lite på vår nya kompis. Stella höll sig mest bakom mig. Det var ju vov-dumt alltså! Hon borde ju passa på att leka. Ja, för jag har inte lust att leka med henne hela tiden. Jag är ju vuxen.

Men sen gick vi vidare. Och då såg jag Kiko. Han hade sin nya sele på sig. Kikos matte var också med.

Och sen satte vi oss allihopa på muren. Det är så vov-mysigt att sitta på muren! Man kan titta åt alla håll. På människorna på stranden. En del leker med bollar och det är väldigt intressant att titta på. Och så kan man titta på alla människorna, och hundarna, som går förbi på strandpromenaden. Kiko och jag vi tittade på allt - och alla. Särskilt på dom andra hundarna.

Jag hade gärna suttit kvar på muren länge till. Men matte var sömnig och ville gå hem och lägga sig. Så då gjorde vi det. Ja, matte envisas ju med att vilja bestämma jämt! Och bara för att hon är starkast så får hon som hon vill. Fast väldigt orättvist är det! Vov-orättvist, alltså! Jag borde alltid få bestämma! Ja, det tycker jag i alla fall. Vov då!

Jag har tagit det mycket lugnt i dag, och gjort nästan ingenting. Det är skönt att kunna ta det just så lugnt emellanåt. Maud tittade inom en stund, och vi pratade förstås om sådant som har hänt sedan vi sågs senast. (Hon svimmade som tur var inte, när hon såg röran här...)

Jag har roat mig med att skriva en ny välkommen-skylt till ytterdörren. (På den gamla stod ju Novas namn med.) Så här blev det:

Jag ska göra en bättre sen, men denna får duga så länge. Det enda nytagna fotot av Bonnie och Stella tillsammans (där man ser ansiktena) är detta från resan:

Och det passar ju inte. Kanske någon kan ta ett foto på oss alla fyra i familjen tillsammans? Jag tycker att det är roligare att ha bilder/foton till mina texter!

F ö njuter jag av vädret! Det känns avslappnande med sol och värme. Och jag behöver inte stressa med solandet - för så här kommer vädret att vara en lång tid framöver. Eftersom jag solade i går, så låter jag bli i dag. Jag vill inte bränna mig - bara bli lite klädsamt brun!

När jag passerade bygget av Edificio D'Gala, mellan San Bartolomé och San Pedro, så gick jag inom deras kontor och tog en broschyr. Jag ska gå in och ta några ritningar en annan dag - och sen visa er vad som är på gång. Tänk att de vågar bygga när så mycket står tomt! Jag såg dock att de bästa lägenheterna redan är reserverade... (Byggherren Grupo Caiba har en webbsida på g men den blir klar först i oktober.)

I dag är det helgdag i El Campello (Asunción de Nuestra Señora = Jungfru Marias himmelsfärd), men de flesta affärer har öppet ändå. De flesta har öppet sju dagar i veckan nu när det är turist-högsäsong.

Nej, det är inte precis säsong för stövlar. (Det kändes konstigt att prova dem!) Men eftersom det är väldigt svårt att få tag på gummistövlar i vuxenstorlek här i El Campello, och dessa av bra kvalité såldes till ett bra pris - så slog jag till. Jag tycker dessutom att de är hyfsat snygga, i alla fall roligare än mörka enfärgade.

På Elite köpte jag bara ett sollinne. Det fanns mycket att välja på för 2 €, även långbyxor (jeans + vanliga) och klänningar! Men byxorna hade alla låg midja (vilket jag inte trivs i) och annars fanns det nästan bara kläder i "mittemellan-storlekar" kvar. Nu har jag slutat att köpa kläder bara för att de är snygga och billiga. Om jag inte tror att jag kommer att använda dem ofta - så avstår jag. Jag har ganska trångt i garderoberna redan, som ni vet.

F ö har jag varvat flitighet med lättja. Jag har tagit rätt på 2/3 av min packning. Dessa saker (bl a kläderna) ligger nu på sina rätta platser - och både soffan och soffbordet (samt drygt halva Ulfs säng) är tomma.

Jag tittade till mina balkongväxter i dag. Växten nedan är så död den kan bli.

Och pelargonen nedan är döende. Grenarna är nästan helt ruttna. Men jag har ställt den så soligt som möjligt, och håller tummarna för att någon del av roten ska ha överlevt.

Här finns det lite mer hopp, men även här har troligen största delen av roten ruttnat bort. Inga pelargoner trivs med att stå helt under vatten! (Jag har träffat Cynthia men var finkänslig nog att bara påpeka att växterna såg lite ledsna ut...)

Jag borde ha stannat hos mina växter... Eller åtminstone ha skaffat en annan blomvakt. Vissa växter är/var unika och går inte att köpa igen. Jag hoppas att citrongräset från Afrika tar sig. Det finns bara ett enda litet grönt blad på det nu. Och så hoppas jag att någon av de överlevande pelargonerna är en sån här:

Just nu kan jag inte se vilka som är vilka, men färgen ovan är svår att få tag på. Jag ska pyssla om överlevarna så gott jag kan. Stella hjälper mig! När jag plockar vissna blad från pelargonerna, så tar hon några gröna också... (Hon har inte riktigt förstått vad det hela går ut på...) Annars leker hon med bollarna i "hund-bassängen".

I dag kan man läsa i tidningen att: Den spanska fastighetskrisen är långt ifrån över. I juli föll huspriserna i landet med 11,2 procent, den kraftigaste nedgången sedan mars 2011. Sedan 2008 har därmed de spanska huspriserna i snitt rasat med 31 procent samtidigt som landet beräknas ha två miljoner osålda bostäder. Regeringens plan för att höja momsen på husköp från 4 till 10 procent nästa år väntas ytterligare trycka ned prisnivåerna. Snittpriset per kvadratmeter i juli låg på 1.606 euro (cirka 13 200 kronor). Det innebär att priset för en normal bostad med två sovrum i Spanien ligger på omkring 105.000 euro (cirka 870.000 kronor). I storstadsområden kostar samma typ av bostad i snitt 275.000 euro.

Jag kan konstatera att priserna i El Campello tycks ligga mellan snittpriset och storstadspriset just nu. Det är framförallt närheten till havet, men även att det huvudsakligen bor spanjorer här, som håller priserna uppe.

Jag gick inom Caibas kontor i dag och tog några ritningar. Fastigheten heter D'Gala och ligger två kvarter söder om vår lägenhet. Jag fotograferade bara av ritningarna (om någon vill ha en inskannad - så hör av er).

Jag tog en ritning på en etta (alltså med 1 sovrum) samt tre på tvåor (2 sovrum) - och bara sådana som vetter åt Calle San Pedro eller östra delen av Calle Colon. (Annars är lägenheterna närmast Calle San Bartolomé aningen billigare.) Alla lägenheterna på de två översta våningarna i huset är stora etagelägenheter. Ettan nedan har bäst planlösning (även om köksdelen är mörk), en av tvåorna acceptabel. Men spanjorerna lägger (enligt mitt tycke) onödigt många kvadratmeter på badrum och korridorer. (I gengäld saknas oftast plats att hänga ytterkläder nära entrén.) Tre av de här lägenheterna har möblerbar balkong. Men två av lägenheterna har en balkong (troligen endast 50 cm djup) som nog bara är avsedd till att stå på (för att beundra den lilla flik av havet som man kan se därifrån).

Lägenhet A: (1:an) Boyta 43,66 m², pris 130'000 € + IVA (en trappa upp) och 136'000 + IVA (två trappor upp).

Lägenhet B: Boyta 59,26 m², pris 155'000 € + IVA (en trappa upp). (Den på våning två är såld.)

Lägenhet C: Boyta 55,09 m², pris 146'000 € + IVA (vån 1) och 152'000 + IVA (vån2).

Lägenhet E: Boyta 72,84 m², pris 170'000 € + IVA (vån 1) och 176'000 € + IVA (vån 2).

Ja, då har ni fått se några exempel även från denna byggherren. Fördelen med nybyggen är att det dröjer ett tag innan det är dags att renovera, rensa avloppsrör etc. Och om man kommer in på ett tidigt stadium så kan man säkert påverka utrustning, färgval etc. Däremot ska man nog vara lite försiktig med att köpa om bara ett fåtal lägenheter är sålda. Annars riskerar man att byggherren går i konkurs, eller att få lägenhetsinnehavare ensamma får bära kostnaderna för drift av hissar, trappstädning mm. (I detta huset är hissarna avsedda för 6 personer = något större än normala spanska hissar. Men om man kan få in en soffa eller säng i hissen vid inflyttningen - det är en annan sak.)

Hotell Playa serverar nu buffé (5 rätters) i sin restaurang till det förmånliga priset av 4,90 € (≈ 40:50)! Och då kan man inom varje grupp välja på flera olika rätter. (T ex förrätt: 3 olika sorters soppa eller 2 olika sorters sallad.) Kanske Jenni och jag borde gå dit, om erbjudandet finns kvar när hon kommer ner?

Ulf, som är betydligt vanare vid restaurangbesök än jag, reagerade på att jag skrivit "5 rätters-buffé" ovan. Han påpekade att det måste vara ettdera. Så jag gick tillbaka och lusläste skylten. (Jag hade bara läst de stora bokstäverna innan.) Jodå, Ulf hade rätt! Det står att en fem-rätters-menu kostar 4,90 €, och likaså buffén för barn. För vuxna kostar dock buffén 7,50 € (≈ 62:-) vilket också är väldigt billigt. (Speciellt för karlar som ofta äter mycket!)

Jag vaknade av att jag hade ont i axlarna och nacken i dag. Det gjorde jag i går också. Det är sängen här som inte är tillräckligt mjuk. I Hässelby strand har jag en extremt mjuk säng, en extramjuk zonindelad av det norska märket Jensen. Den fick jag av Ulf när jag flyttade upp till honom hösten 2007. Egentligen borde jag ha den sängen här nu - eller en lika bra. Det är ju här jag tillbringar majoriteten av årets nätter!

Jag tittade på internet. Jensen har faktiskt två affärer i Spanien, en i Barcelona och en i Marbella. Och tydligen kan man även beställa deras sängar via ett fåtal möbelaffärer, bl a Danish Design i Torrevieja. Frågan är om de har några sängar att prova i Torrevieja? Just den modellen som jag har finns inte mer, så jag kan inte bara beställa en likadan. Sängarna är också rysligt dyra. Den Ulf köpte var ett visningsexemplar, men den kostade flera tusen ändå. Så hur som helst kommer det att dröja mycket länge innan jag kan få råd att köpa en.

Tyvärr står mitt bankkonto på minus just nu, jag har utnyttjat en del av min kortkredit. (Inget bra läge när jag ska börja spara till en säng.) Jag köpte lite mer än jag egentligen hade råd med när jag var i Sverige. Jag köpte sådant som är svårt att få tag på här, bl a de två plastmattorna och en tunn smidig Peak-Performance-regnjacka. Så nu måste jag först se till att krediten blir betald, och sen ska jag börja spara. Men en ny säng som jag kan sova gott i är faktiskt högprioriterat.

Jo jag vet. Jag är extra känslig. För mig räcker det inte att ha en mjuk säng. Jag måste ha en extremt mjuk säng. Gärna med en extramjuk Tempur-bäddmadrass överst. Som ung kunde jag sova på ett tunt liggunderlag direkt på marken, men i 40-årsåldern började min kropp kräva mjuka sängar. Och nu kräver den alltså extramjuka! Än så länge, när jag bara har sovit några nätter i en för hård säng, så går värken i axlar och nacke över så fort jag har kommit upp. Men jag vet att när jag ligger för hårt varje natt, så dröjer det ofta flera timmar innan jag kan röra mig normalt igen. Och det kan ju inte vara bra på sikt. Jag måste alltså göra mitt bästa för att spara pengar fr o m nu.

Jag tittade i går kväll på Google Earth (gatuvy), och tog två skärmdumpar av byggarbetsplatsen till edificio D'Gala. (Jag måste säga att de är uppdaterade - så här såg det ut i juni!) På den översta syns arbetsplatsen från C/ San Pedro i riktning mot C/ San Bartolomé, och på den undre i riktning från C/ San Bartolomé mot havet.

Även i dag är det förstås lika ljuvligt här i El Campello, som det brukar vara! Jag ska fortsätta att varva lättja (promenader längs strandpromenaden + bad i havet + kel med hundarna), med lite flitighet (plocka rätt på det som fortfarande ligger framme, ta bort "spår" efter alla valparna mm).

Flickorna och jag gick en lång promenad före frukost. Mornarna är så underbara! Oftast ligger havet spegelblankt, och det har ännu inte hunnit bli så varmt ute. På mornarna har vi nästan hela strandpromenaden för oss själva. Vi möter enstaka motionärer och ganska många mattar, hussar och hundar - men det är så tyst och skönt. Spanjorerna är kvällsmänniskor - på mornarna sover de...

På kvällarna, särskilt nu i augusti som är spanjorernas stora semestermånad, är strandpromenaden överfull av människor i alla åldrar. De pratar, skrattar, springer, leker eller står i stora grupper så man knappt kommer fram. Samtidigt som både jag och de flesta andra bofasta tycker det är roligt att Campello lever upp några månader om året - så tycker de flesta av oss att det är skönt när allt återgår till det normala igen. Det är ganska stor skillnad när befolkningen plötsligt ökar från 24'000 till 100'000! Men alla innehavarna av affärer och restauranger är förstås glada. Det är så här års de får största delen av sina inkomster.

På kvällarna får jag oftast bära Stella minst halva promenaden, för att inte riskera att hon ska bli nertrampad. Bonnie tycker det är kul med alla hundarna, men är skeptiskt inställd till människor som springer eller åker inlines, skateboards o dyl. Fick hon bestämma så skulle alla människor sitta still på muren, och så skulle hundarna ha strandpromenaden för sig själva.

Vov! Ni kan inte ana en så gullig kille jag mötte i morse. Charlie heter han, och är en yorkie. En söt och glad och liten yorkie! Jag blev kär direkt alltså!

Och han blev kär i mig. Så vi ville para oss förstås. Nu när jag löper! Ååh så gulliga små valpar det skulle kunna bli...

Men vet ni vad? Jag fick inte för matte. Hon hindrade mig. Dumma matte! Jag fattar inte varför. Nä, för matte tycker ju också om valpar - och vill ha fler valpar, precis som jag.

Förresten så har Stella gått omkring och varit mallig sen i onsdags. Ja, för då fick hon sitt första egna mail. Det var vår storasyster Linda som hade skrivit grattis-på-namnsdagen till henne. Voff alltså. Jag har väl också fått egna mail! Fast matte får flest - och det är förstås orättvist.

Alla mina hundkompisar kan tyvärr inte skriva mail. Några har inte lärt sig hur man gör. Man måste ju trycka på bokstäverna i rätt ordning! Och några får inte låna sin mattes eller husses dator. Dumt va!

Oj, nu håller Stella på att leka med pipdjuret. Pip, pip, piiip låter det. Det låter kul! Jag tror att jag ska leka lite jag också. En liten stund kan jag gott leka, fast jag är vuxen. Ja, vov på er då!

I dag blåser det lite lagom från havet (4 m/s enl yr.no och 15 km/h enl AEMet). Skönt! Jag var nere på stranden en timme i eftermiddags och solade och badade. Det är behagligare att ligga och sola när det fläktar lite, och roligare att bada när det går lite vågor. Jag går för det mesta ner på stranden någon gång under siestatid (14-17), för då går de flesta spanjorerna hem. Några går hem för dagen, andra lämnar parasoll, solstolar och handdukar och återkommer senare. Men just under siestan är stranden ganska glest befolkad, vilket passar mig bra.

Kommer ni ihåg att jag tidigare har satt små haspar på balkongdörrarna, så att man kan ställa upp dem i vädringsläge? Så här:

Nu har jag satt upp ytterligare några haspar, så nu kan man ha dörrarna stående helt öppna utan att de blåser igen. Först hade jag tänkt köpa långa haspar för att sätta bredvid de kortare som redan fanns på plats. Men så långa haspar hittade jag inte ens i järnaffären. Jag löste det hela genom att sätta korta haspar vid gångjärnssidan. Så här:

Det håller knappast för full storm, men i dag fungerar det utmärkt. Jag måste ha dörrar och fönster öppna så att lägenheten luftas igenom, annars skulle här bli för varmt. Jo, vi har AC på ovanvåningen - men den kostar tusenlappar att använda, och jag klarar mig bra utan. Vinden ger mig gratis AC...

Trots värmen rullar Stella ofta ihop sig i den minsta hundsängen, gärna tillsammans med några leksaker.

Bonnie sträcker däremot gärna ut sig direkt på golvet. Det är säkert svalare så.

Nu ska ni först få se något mindre trevligt - mina fötter som de såg ut i går:

Jättesvullna! Så här såg de ut i juli 2007 också. Jag frågade efteråt min läkare, och han sa att det troligen beror på att klaffarna i blodådrorna i benen inte håller riktigt tätt eftersom blodådrorna har utvidgat sig i värmen. Så kan det ju vara. Men varför håller spanjorernas venklaffar tätt? Jag har inte lagt märke till någon med så svullna fötter som mina. (Bara hos riktigt feta människor - men det är en annan sak.) Själv undrar jag om det inte kan vara vatten - för att natrium-kalium-balansen är rubbad. Jag dricker ju väldigt mycket vatten när det är så här varmt, och äter ingen lagad mat - bara lite yoghurt och liknande. För säkerhets skull drack jag ett glas Resorb (vätskeersättning som återställer kroppens vätske- och saltbalans) i går innan jag lade mig. Och sen har jag ätit några saltade nötter under dagen. Salt behövs i värmen. (Och jag kan ju äta salt eftersom jag har lågt blodtryck.) I dag är inte mina fötter svullna. Jag får försöka hålla koll på vad som påverkar dem. För så särskilt kul är det ju inte att ha sådana fötter - och varken skönt eller snyggt heller.

Nu ska ni få se något trevligare. Den här bilen är fotograferad i Stockholm. Visst är den söt!

Jag hade gärna satt sådana ögonfransar på vår bil - men jag kan aldrig tro att Ulf skulle tillåta det. (Jag fick inte ens sätta en spansk flagga där bak...) Han bryr sig mest om att saker är funktionella - utseendet bryr han sig inte lika mycket om. Och feminint får inget se ut. (Jo, möjligen jag då...) Själv föredrar jag förstås också funktionella saker - men jag vill gärna att de ska vara snygga/söta/gulliga också. Tror ni att man kan köpa sådana ögonfransar färdiga - eller måste man göra dem själv?

(Jag fick inte ens sätta en spansk flagga där bak...) Lögn. Det fick du visst. Jag sade bara att jag skulle sätta upp en Stockholmsdekal då. Och då avstod du...

Jo det är sant. Men det gällde en liten spansk flagga - och en stor "I love Stockholm-dekal". En sån dekal kan jag förstås inte köra omkring med! Och precis som jag gissade så tycker han inte att ögonfransar på bilen är OK... Synd - idén tilltalar mig!

I dag ska ni få se min klädsel = dagens outfit, eftersom jag sällan klär mig just så här. Kjolen är både brokig och orange! Färgen orange klär jag mig normalt aldrig i, och jag föredrar enfärgade kläder. Men den här kjolen köpte jag på rea i Sverige och tänkte att den skulle vara sval och skön att ha här i Campello. Vad som tilltalar mig med kjolen är att den har fickor! Två rejäla (dolda) fickor - en i var sida. Problemet med kjolar (och andra sommarplagg för kvinnor) är annars att det nästan alltid saknas fickor. Och var ska jag då ha lägenhetsnyckeln när jag är ute och går? Jag kan ju inte ha den i handen när jag samtidigt håller i två hundkoppel, och det är alldeles för varmt för att bära omkring på en liten väska. Fotot nedan lyckades jag ta med kamerans självutlösare. Jag ställde mig bredvid de få av mina växter som är i gott skick. Så får ni se att jag trots allt har lite blomsterfägring kvar.

Förutom att jag ler så där fånigt tillgjort på fotot, som man ofta gör när man stirrar på en kamera, så syns det att jag har gått upp i vikt - nu igen. Jag väger 50,5 kilo nu - och gick alltså upp drygt 3 kilo under min vistelse i Sverige. (Jo, jag åt många glassar, efterrätter och även några kakor. Det kan man inte göra ostraffat.) Jag har ännu inte börjat hålla diet igen - men det måste jag naturligtvis. Vissa av mina kläder sitter alldeles för tight i midjan nu, och det är varken skönt eller snyggt. Jag trivdes jättebra med att väga 47 - så dit ska jag igen. Jag har bara ätit en enda glass sedan jag kom ner till Campello. Jag ska försöka leva sunt - utan att hålla diet - till att börja med. Då går jag inte upp mer. Men för att gå ner i vikt så måste jag banta. Jag skjuter upp det några veckor bara...

De här fotona tog jag i går. De visar Tabarca-båten. På första fotot, taget på förmiddagen, ser ni båten på på väg in i hamnen för att hämta passagerare. På nästa foto, taget på eftermiddagen, har båten precis lämnat av alla passagerarna igen. Däremellan hade förstås både båten och passagerarna varit på ön Tabarca. Jag hoppas att turerna fortfarande går dagligen, när Jenni kommer ner. Hon vill gärna besöka Tabarca. Båten går normalt bara inom El Campello under juli och augusti. (Den utgår från Benidorm.)

Jag är bjuden på fest i kväll! Grannarna ska ha party på gården. Det brukar de ha i augusti varje år. Alla i comunidaden är välkomna. Då äter alla mat tillsammans (som två av grannarna lagar i en jättestor panna) - och umgås. Jag har inte varit med tidigare, men Linda var med 2010. (Vi som inte lagar maten, lägger pengar till ingredienserna.) Det börjar inte förrän ca 21:30 i kväll, så ni lär få vänta på min "festrapport" till söndag.

På Lindas inrådan har jag börjat sitta med fötterna högt en stund varje dag. Nu när jag sitter framför datorn har jag dem på en pall. Det är troligen mina venklaffar som inte håller tätt i värmen. (Inte helt onormalt.) Men jag ska försöka förhindra att fötterna blir lika svullna igen som den 16:e, för så mycket överskottsvätska i fötterna är det inte hälsosamt att ha.

Sängaffären Danish Design i Torrevieja meddelar: Prisen på en Jensen Diplomat Continental i soft 90x200 cm er € 1485,00 leveret og monteret på din adresse. Då vet jag det. 1485 € motvarar just nu 12'269 SEK. Det är mycket pengar för en nästan likadan säng som jag redan har i Hässelby strand. Det är både dyrt och opraktiskt att bo på två orter! Och det skulle helt klart löna sig att flytta ner sängen hit... Tja, just nu har jag varken pengar till det ena eller det andra - så jag får sova hårt ett tag till.

Jag har duschat och tvättat håret och bidar min tid tills det är festdags. I går fick jag min första eftersända post, bl a en heminredningstidning. Den har jag suttit och bläddrat i en stund.

Men om rummen är helvita - utan tillsats av någon annan färg - så blir det lite väl mycket av "ljusterapi-rum" över det hela. Rummen nedan ser mer "levande" ut, trots att de är nästan vita.

Så även om jag tycker att det är vackert - så skulle jag inte vilja ha ett helvitt hem. Jag tycker t ex att blått är väldigt snyggt.

Jag kanske inte vill ha ett alldeles hel-blått rum heller, men blåa detaljer vill jag absolut ha - i minst ett rum.

Jag tycker också mycket om romantiska och pastellrosa rum. Jag upplever pastellrosa som väldigt avslappnande.

Men jag måste för den skull inte nödvändigtvis ha hela rummet rosa. (Det skulle aldrig Ulf stå ut med.) Några rosa detaljer räcker långt.

För mig blir ett hem inte levande om jag inte har några krukväxter. Jag vill gärna ha många - i alla rum! (Inte bara på balkongen.) Växter är bra för inomhusklimatet! Jag älskar gröna bladväxter - men allra mest sådana som blommar i rosa.

Och precis så tycker jag att det är. Det är smådetaljerna, de som personen som bor i bostaden medvetet har valt, som visar att det är ett hem - och vems hem det är. Ett hem - till skillnad från bara en bostad. Ett bostad kan vara aldrig så tjusigt inredd, utan de små personliga detaljerna så ser det sterilt och opersonligt ut. Det må vara väldigt praktiskt och lättstädat att ha det så - men jag vill bo i ett hem! Och jag vill att det ska synas att det är just mitt hem!

Där har förstås Ulf och jag lite problem. Vi tycker ju så väldigt olika när det gäller heminredning. Han vill ha mer färg och mörkare rum - och mycket traditionellare inredning än jag. Dock är vi överens om att vårt nuvarande vardagsrum här i El Campello är ganska snyggt. (Fast vi vill båda byta ut affischerna mot snygga tavlor - så småningom. Och så vill åtminstone jag byta ut taklamporna!)

(Jag bortser nu från de två stora fula klumpiga bruna möbler som fortfarande står kvar här i vardagsrummet, TV-möbeln och vitrinskåpet. Ulf tycker tyvärr att dessa möbler är helt OK, så jag får inte ge bort dem.) Men vitt, ljusbeige, sandfärg, och träslaget björk är för mig en väldigt bra bas. Den basen kan jag tänka mig i alla rum. Sen är det lätt att komplettera med blå, rosa, gröna eller gula detaljer - vad man nu föredrar.

Själv vill jag dessutom gärna komplettera med några roliga (gärna halvtokiga) småsaker. Sådant som man hajar till lite inför - eller skrattar åt. Ett träd inomhus är kanske att ta i - men det ser onekligen kul ut!

Enklast och diskretast är det väl att lägga några roliga kuddar bland de andra.

Själv skulle jag gärna vilja ha en udda taklampa! Det finns så många roliga att välja på. Men frågan är om jag skulle få ha en för Ulf? I mitt rum får jag ha vad jag vill. Men i vardagsrummet eller hallen? Visst skulle en "hatt-lampa" passa bra i vår hall!

En sån här färgglad pall skulle jag kunna tänka mig att ha i hallen. Den vore bra att sitta på när man knyter vinterskorna, eller sätter på hundarna deras halsband. Och så kunde jag förvara koppel, selar och bajspåsar under locket. (Fast här får vi tyvärr inte plats med pallen.) Jag får kanske nöja mig med några roliga prydnadssaker. En ko kanske?

Tja, nu har jag fantiserat ett tag. Mina drömmar är stora - och oftast alltför dyra att genomföra. Dock har jag många små heminredningsprojekt på gång inför hösten och vintern. Jag har ännu inte klätt om karmstolarna i vardagsrummet. Och jag köpte en liter fönsterfärg i Sverige, specialbruten i en rosa kulör, som jag tog med mig på flyget. Den ska jag måla mina fyra bruna balkongstolar med. (Sen får jag väl ha stolarna på min balkong. Just nu står de på den stora mot havet - men där tillbringar Ulf mycket tid. Och han är som ni vet - lite allergisk mot rosa. En vanlig manlig åkomma f ö.) Ja, och så ska jag sy några kuddar till gästrummet, sätta upp gardinstänger av svensk typ, och sy om några gardiner så måtten passar fönstren.

Om jag hade pengar och energi nog, så skulle jag vilja måla om alla träfärgade innerdörrar här - i vitt. Kanske så småningom? Det är kul att drömma, fantisera - och planera!

Ett väldigt genomtänkt hem är detta på 24 m²: http://www.youtube.com/watch?v=juWaO5TJS00 Men när alla luckor är stängda - då ser det för opersonligt ut för mig. Men visst är det smart inrett!!!

Nu har grannarna börjat ställa ut bord på gården. Det är strax dags för mig att stänga av datorn. Jag måste ut en runda med hundarna innan jag går ner. Hundar får tyvärr inte vistas på innergården.

Det var en mycket trevlig fest i går! Men jag är allt lite trött i dag. Spanjorerna har så sena vanor - och Bonnie sa UFF lika tidigt som vanligt! (För er som inte förstår hundspråk så kan jag berätta att uff betyder "nu är det dags att gå upp".)

Inte förrän strax före klockan 22 började grannarna ställa fram borden på gården. Det som på inbjudan kallades kulinariska specialiteter visade sig vara en buffé, med många olika rätter. Det fanns massor att välja på - och allt jag smakade var väldigt gott! Tyvärr glömde jag fotografera borden innan vi hade börjat äta, och sen var det inte mycket mat kvar. Vi fick välja på vinbål, vin, öl eller vatten att dricka. Jag tog förstås vatten, men smakade faktiskt hela två klunkar vinbål också, för att göra mannen som gjort bålet glad. Han verkade ha lagt ner hela sin själ i det jobbet. Och visst - det smakade bra, men ni vet att jag helst undviker alkohol. Dessutom tycker jag att vatten är ännu godare!

Samtliga foton jag tog i går blev fototekniskt usla. Blixten gav alltför brutalt och konstlat ljus, och fotona utan blev mörka och suddiga.

På det vänstra fotot nedan ser ni Ferran, vår trevlige granne på 1:a våningen. På fotot till höger syns han näst längst till höger intill sin lika trevliga fru Susana. (Paret har tre barn, två tonåringar och ett litet sladdbarn - alla synnerligen väluppfostrade och supertrevliga!) Det var den familjen som hade hand om vår bilnyckel när jag var i Sverige.

Här nedan ser ni äldste sonen. Han heter också Ferran. Men han och pappan har som tur är olika efternamn.

Och dottern i familjen heter Susanna som sin mamma, men med ett extra n. Det är hon som sitter tvåa från vänster på fotot nedan.

Spanjorerna får ju normalt två efternamn, sin pappas första samt sin mammas första. Detta innebär att man och hustru aldrig har samma efternamn, och att de bara delvis har samma efternamn som sina barn. Om man inte vill använda båda sina efternamn så är det vanligast att använda det första, alltså pappans. Men många väljer det andra, mammans, om det låter bättre ihop med förnamnet - t ex Pablo Picasso. (Spanjorerna kallar mig ofta för Dottén, inte Dottén Rosenius. Fast det tycker jag om. Dottén har jag hetat i över 42 år, det där med Rosenius känns fortfarande inte som jag. Det senare är ju en eftergift åt Ulf. För honom är det viktigt att vi har samma efternamn, och han ville tyvärr inte ta mitt.)

En som gärna hade velat vara med och smaka på maten, var hunden på första våningen. Nu fick han nöja sig med att titta på från balkongen. Det gjorde han hela kvällen!

Den yngste deltagaren i går var Ferrans och Susanas yngste son (som jag inte vet namnet på). Han fyller snart 1 år. Här ser ni honom i en annan grannes famn. Det är f ö hon som är vår vaktmästare och städerska här, och hon gör ett utmärkt jobb!

Mannen i vitt, till vänster på fotot nedan, förvånade mig genom att prata riktigt bra svenska! Jag har inte stött på honom innan. Han bor i trappan bredvid och är bara här på sin sommarsemester, annars bor han i Madrid. Det visade sig att han har bott sex år i Örebro! Tyvärr fick jag inte tillfälle att fråga honom om när och varför. Synd att han bor i Madrid. Det hade varit roligt för Ulf att kunna prata svenska med någon.

En av männen ville absolut att jag skulle komma med på några av fotona, så han lånade min kamera några gånger. Han provade också att fotografera både med och utan blixt.

Efter maten blev det dans på gården till spansk discomusik! Och de flesta dansade faktiskt! Alla dansade individuellt och stilarna var mycket olika som ni ser. (På en svensk gårdsfest - hur många tror ni skulle dansa i nyktert tillstånd då?)

Jag som är van vid pardans under ordnade förhållanden, kände mig lite ovan. Men det är alltid både kul och nyttigt att röra på sig! (Fast det är inte så lätt att dansa i flip-flops...) Det var ordnat precis som på ett riktigt disco. En man var DJ och hade riktigt mixerbord. Och musiken hade så där onödigt hög volym...

Discodrottningen nummer ett var kvinnan nedan. Hon kan dansa hon! Hon är två år yngre än jag, har tre barn (i mina barns ålder), pratar engelska (på samma nivå som jag pratar spanska) och bor på 1:a våningen rakt under oss. Men de är tyvärr också bara här på sommaren (och enstaka helger). De bor i Murcia annars. Vi pratade mycket, hon övade engelska och jag spanska. Det är en trevlig kvinna som jag gärna skulle vilja bli närmare bekant med! Jag glömde, dumt nog, att fråga vad hon heter.

Jag var en av de första som bröt upp. Vid halv ett började jag bli väldigt sömnig. Jag skyllde på hundarna och tackade för mig.

Därefter gick Bonnie, Stella och jag en nattlig promenad. Jag noterade att halva Campellos befolkning var ute så dags. Många barn också! Det var fullt med folk på restauranger och caféer, och många affärer längs strandpromenaden var fortfarande öppna. Jag såg att klädaffären Elite har öppet klockan 18 - 24, sju dagar i veckan (nu i augusti), och vår närmaste skoaffär har öppet till klockan 00:30 på lördagarna! Spanjorerna har väldigt sena vanor! Förmodligen sover de alla siesta, annars skulle de aldrig orka.

Jag tog ett foto från balkongen, strax innan jag lade mig vid ett på natten. Festen pågick fortfarande och discomusiken dunkade högt... Hur länge de höll på vet jag inte, för jag somnade framåt klockan 02.

Förresten måste jag påpeka att fötterna klarade gårdagen utmärkt, de var inte svullna alls - trots att jag dansade några timmar. (Men så hade jag suttit med fötterna högt ett tag dessförinnan.)

I dag ska jag inte bada. På söndagarna är nämligen stranden som fullast. Jag som är ledig varje dag, kan ju välja en vardag. Jag tar det nog lugnt i dag, och småplockar lite här hemma, samt går några promenader med hundarna. Jag har så svårt för att sova på dagen, annars borde jag förstås sova siesta i dag. Jag är redan sömnig fast det är mitt på dagen (och har antydan till huvudvärk), det blev ju inte så många timmars sömn i natt...

Jag mötte nyss den trevliga kvinnan "discodrottningen" i trappan. Jag passade förstås på att fråga vad hon heter. Hon heter Abi. Hon inbjöd mig att dela lunch med henne och hennes familj nere på gården, men jag tackade nej. Däremot sa jag att jag hoppades kunna prata mer med henne senare.

Ni vet att jag föredrar att bada i havet. Men många av grannarna tycks föredra poolen. Så här många badar i den just nu:

Och till höger om poolen ligger många kvinnor och solar. (Men dem var jag finkänslig nog att inte fotografera.) Av gårdagens fest syns inget spår - så när som på några enstaka ballonger som fortfarande hänger kvar på stolpen.

Mina grannar har inte sovit siesta i dag - de har inte ens hållit siesta! De har badat i poolen under siestatid, och spelat discomusik på hög volym mest hela dagen. De har också sjungit med i musiken och klappat takten. Och när en marschliknande musik spelades så uppförde de en slags dans också. Först gick männen tätt tillsammans och vaggade fram och tillbaka medan en av dem viftade med ett svärd. (Då hade jag inte kameran framme.) Sen tog en kvinna svärdet och gick före. (Hon håller svärdet i högra handen.) När musiken var slut så applåderade de som tittat på från balkongerna.

Spanjorerna tycks inte vara fullt så hämmade som svenskarna... Det är intressant att studera en ny kultur! Men det tar nog ett tag innan jag förstår den fullt ut. Hur som helst så gillar jag spanjorerna!

Vi har hunnit mycket på förmiddagen i dag, hundarna och jag. Först gick vi till veterinären. Eftersom Stella är precis 6 månader i dag, så tyckte jag att det var lämpligt att väga henne på veterinärens tillförlitliga våg. Jag vägde förstås Bonnie också. Här är resultatet:

Stella följer sin viktkurva, det ska inte hända så mycket i den här åldern. Det ser ut som om hon kommer att sluta på knappt 1800 gram. Valparna/unghundarna har oftast fått sin slutliga längd och höjd i den här åldern - men ska bli grövre (kraftigare benstomme och mera muskler). Stella ser ju ganska spinkig ut just nu...

Jag bad även veterinären att kolla Stellas tänder, eftersom hon håller på att byta från mjölktänder till permanenta. Det såg bra ut, de flesta av de permanenta tänderna hade kommit. Men - det ser tyvärr ut som om hon skulle få ett litet underbett. Synd! Jag hade ju hoppats att hon skulle bli en utställningshund, men om inte tänderna är perfekta så blir det ingen champion av henne. Det bästa jag kan hoppas på nu är ett 1:a-pris. Men det viktigaste är ju inte om hon kan vinna skönhetstävlingar eller ej - det viktigaste är att hon är en frisk, glad och trevlig sällskapshund. Och det är hon! Jag är väldigt förtjust i henne!

Jag har inget foto på Bonnie som är taget exakt på 6-månaders-dagen. Men på fotot nedan är hon 6 månader och två dagar:

Det är taget på hundutställningen i Avesta den 13/6-09. Jag tycker att hon ser ut att vara något "rundare" än Stella är nu, men minns att domaren sa: "Hon behöver få kraftigare benstomme och mer utvecklade muskler". Det fick hon, men nån champion blev hon ändå inte. Tja, trots allt är det ju bara ett ytterst litet fåtal som blir det. (Oftast är det någon annans hund som vinner - trots att den inte är hälften så söt som ens egen...)

Ja, och så klippte veterinären klorna på både Stella och Bonnie. Stella var lite rädd och orolig när veterinären började, men slappnade av efter hand. Bonnie såg ut som om hon trodde att det var förenat med livsfara att klippa klorna, och hade hon kunnat så hade hon nog velat bita veterinären som tog sig sådana friheter. Framtassarna var värst, sen gick det lite bättre. I sådana här lägen, när hunden gör allt för att undkomma, så är det väldigt praktiskt att ha en liten lätt hund. (Det är ju jag som får hålla dem stilla...)

Sen åkte vi till djuraffären. Jag ville köpa ett bilbälte till Stella. Först blev jag besviken, för jag hittade inga som var tillräckligt små. Sen kom jag på att Bonnies bälte går att ställa in en hel del, så jag köpte ett som passade Bonnie. Ett sådant här:

På baksidan finns en rem med ett spänne som man kan fästa direkt i bilbälteshållaren. När vi kommit hem ställde jag om Bonnies gamla bälte så att det passar Stella. Så nu har de var sitt - väl så viktigt när vi ska åka bil.

Tänk, jag som fotograferar hundarna så mycket - och så blev det inget foto på Stella i går. Vi hade annat för oss...

Jag fick ett mail från Nemos husse. (Nemo som hette Teddy från början.) Han berättade bl a: Nemo är full av energi och glad som alltid. Han är så social och kelen, alla blir stormförtjusta när dom ser honom. Och så bifogade han ett nytaget foto:

Visst är han söt Nemo! Oerhört söt! (Jag kan se drag från både Bonnie och Voxer i hans ansikte.) När jag ser fotot så känner jag hur mycket jag saknar honom. Nemo har så oerhört trevlig personlighet. Men jag vet att han har det väldigt bra. Han kunde inte ha fått en bättre husse!

I dag har det varit ovanligt varmt här. Vi har haft värmebölja här i Spanien ett bra tag, och inåt landet har det varit över 40º på flera håll - och man varnar för bränder. I Alcoy, som bara ligger 47 km härifrån (inåt landet) var det 42º häromdagen. Här i El Campello har vi varit förskonade, och haft mellan 29 och 33º på dagarna.

Men i dag har vi faktiskt haft hela 34,8º grader! I alla fall enligt mini-maxi-temometern på vår balkong. (Och den brukar visa rätt.) Jag tyckte väl att det var varmare än vanligt, och jag har känt mig lite slö. Jag har gått ut med hundarna, handlat på Mercadona, samt tvättat två maskiner - men därutöver har jag mest suttit still på balkongen och bläddrat i tidningar samt nya Ikea-katalogen som kom i dag. Och så har jag badat förstås! Det står att det bara har varit 25º i vattnet i dag, men jag undrar om det räcker. Jag tyckte i alla fall inte att det svalkade alls. Fast visst var det skönt ändå - och det var förstås aningen svalare i vattnet än i luften.

Inomhus ligger temperaturen just nu på precis 30º. Lite i mesta laget alltså. I dag blåser det nästan inte alls, annars har jag ju gratis AC om jag öppnar alla fönster så det kan blåsa rakt genom lägenheten. Jag skulle kunna sätta på vår riktiga AC en stund, men det gör jag inte eftersom den drar 3500 W i timmen. Det blir för dyrt helt enkelt. Och innan läggdags kommer det att svalna en smula.

När jag sover har jag bara ett tunt sidennattlinne på mig, och inget ovanpå mig, och så har jag balkongdörren öppen. Då blir det lagom. Men ibland sätter jag på den lilla fläkten en stund precis när jag har lagt mig. Det brukar räcka med en halvtimme för att jag ska känna mig svalare.

Vov! Nu har matte varit orättvis - igen! Hon har varit på stranden utan mig! Ja, här i Spanien heter stranden playa - men det är som en vanlig strand. Fast större - och varmare. Och jag vill också följa med och bada.

Men matte säger att hundar inte får vara på playan. Och så säger hon att det skulle ha varit för varmt för mig. Och att vattnet är för salt för mig att bada i. Vov och voff! Det kan hon väl inte veta! Jag vill prova själv! Sen kan jag säga vad jag tycker. Jag tror att jag skulle tycka om det. Människorna som badar ser ut att ha kul. En del leker med bollar i vattnet. Det skulle jag också vilja göra.

Mina hundkompisar - dom har skickat foton till mig. Ser ni så kul dom har när dom leker med bollar i vattnet! Vov alltså! Så kul vill jag också ha!

Ja, matte har satt vår pyttelilla pool på balkongen. Så att Stella och jag ska kunna plaska i den. Men voff! Den lilla poolen är ju ingenting - jämfört med havet alltså. Vi hundar blir diskriminerade! Jag tror att jag måste prata med hund-ombudsmannen nån dag. Ja, om jag kan hitta honom...

Fast när matte kom hem från stranden, då var hon snäll i alla fall. För då fick Stella och jag var sin bit kylskåps-kall kyckling! Och det var vov-smaskigt! Jag skyndade mig att äta upp min bit. Vov-snabbt åt jag. Jag svalde allt på mindre än 2 sekunder! Och sen ville jag egentligen ha Stellas bit också. Ja, för hon äter ändå så långsamt - bara för att hon tuggar maten. Men matte hindrade mig, så jag fick bara min egen bit.

Nä, nu ska jag gå och lägga mig på golvet i hallen. Det känns liksom svalast där. Och jag behöver ligga svalt. Ja, för nu är det vov-varmt i Spanien. Vov-vov på er!

Ännu en varm och solig dag! Flickorna och jag gick en lång promenad på morgonen. Det är så skönt på mornarna! Vi mötte några hundägare på promenad med sina hundar, samt några motionärer (joggande, springande eller gående i rask takt). Vi såg några som simmade (långt och snabbt), och några som rodde och paddlade.

Och så var El Campellos kommun i full gång med att göra fint inför dagen. Den lilla bilen som skurar gator och trottoarer med hett vatten körde på strandpromenaden. På stranden körde traktorn med sin stora kratta på släp, och krattade sanden slät samtidigt som skräp samlades upp. En man stod med en högtrycksspruta och rengjorde vid fotduscharna, ett par andra sopade bort sand från träspångarna, och några tömde alla sopsäckarna samt sopade rent runt omkring palmerna. Alla dessa aktiviteter pågår varje dag under högsäsong, men annars bara före och efter helgerna. Det är roligt att här alltid är rent och snyggt.

När vi kom hem så tog jag ett par foton från balkongen för att visa hur långt ut motionssimmarna simmar. Tja, fotona kommer här, men ni ser knappast ens den simmare som jag har markerat med en pil. Jag har ju inget teleobjektiv till min kamera. Ni kanske ändå förstår att de simmar långt ut. De crawlar fram och tillbaka mellan piren och hamnen.

Så långt ut skulle jag inte tycka om att simma. Jag vill helst kunna se botten. Jag simmar visserligen hyfsat (även om jag inte kan crawla och sånt). Jag har simmat 6 km som längst (det var i bassäng förstås), men jag håller mig ändå helst nära land. Det känns säkrare så.

Flickorna lade sig en stund på balkongen och solade. Bonnie vilar mycket nu när det är varmt, men Stella är ganska aktiv.

Här nedan visar Stella vilka leksaker hon just för stunden leker med - och därför har lagt fram på lekfilten. (Leksakslådan skymtar i bakgrunden.)

Allra populärast är de leksaker som piper när hon biter i dem - och så gnagisarna förstås.

Bonnie leker mest med sin kudde... Någon form av dominanslek är det, som jag inte riktigt förstår mig på. Tja, motion är ju alltid bra...

Efter frukost lämnade jag flickorna ensamma ett tag och gick till marknaden. Eftersom jag har ebb i kassan så nöjde jag mig med att titta på det mesta. Jag köpte dock lite frukt och grönsaker. Och så köpte jag en liten billig krukväxt som enligt försäljaren heter Verdalada. Jag har aldrig hört talas om den förr. Ni ser den på fotot nedan (jag har bara ställt den på stolen så länge, den ska hängas upp sen). Det är säkert en slit-och-släng-växt, men söt och färgglad.

Sen köpte jag en liten kul grej som man ska klämma fast på öppnade öl- och läskburkar. Det kan kanske vara praktiskt att ha en sådan hemma om man inte vill dricka allt på en gång. Jag dricker visserligen varken öl eller läsk själv, men det händer några gånger om året att Ulf gör det. Och eftersom det blir han som ska använda grejen så köpte jag en neutralt transparent - annars fanns de bl a i rosa och klarblått också.

Dagens syndabekännelse: På hemvägen köpte jag en stor glass som jag förstås åt upp. Den var god så länge jag hade den i munnen, men efteråt mådde jag lite dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag borde inte äta glass när jag redan väger 3½ kilo mer än jag trivs med...

I dag har jag inte gjort mycket nytta, utan mest suttit och läst på balkongen. Jag gläds åt att min ena bougainvillea är så fin. (Den andra jag hade hör tyvärr till de växterna som dog.)

Och så är det roligt att Verdaladan har så många olika färger på sina blommor.

Det här fotot tog jag i går, på bougainvillean. Närmare än så här kommer jag inte med min lilla kamera. Och lite suddigt blir det ändå...

Ibland saknar jag min gamla "klumpiga" systemkamera med alla tillhörande objektiv! En ny - fast digital, mindre och lättare står på önskelistan. Där lär den dock få stå ett bra tag till, för det är så mycket annat som står före (och kassan är begränsad). Men det är kul att fotografera - och roligast när inte kameran begränsar.

Det här fotot tog jag i morse, precis innan jag och hundarna tog vår morgonpromenad:

Jag tror inte att jag har berättat att min hud är mycket bättre här i El Campello. Jag har väldigt torr hud, och måste vanligtvis smörja in den med feta och/eller fuktighetsbevarande hudkrämer flera gånger om dan (från topp till tå). Men här, där luftfuktigheten är aningen högre och betydligt jämnare, så håller sig huden fin (nästan) utav sig själv. Trots att den blir utsatt för solen! Jag smörjer in mig ändå, men inte lika ofta. Och det är bara fingertopparna (som utsätts mest för vatten) som inte alls skulle kunna klara sig utan hudkräm. Håret håller sig bättre också. Se där - ännu en fördel med El Campello!

Jag har varit hyfsat flitig i dag. Jag har nu tagit bort de "valp-avspärrningar" som jag bl a hade för dörrarna in till gästrummet och Ulfs rum. (Men jag har ännu inte burit ner dem i källaren.) Och sen har jag sopat balkongerna på västsidan. Det behövdes! Jag har också tvättat en matta, och ordnat en del i gästrummet. Innan Jenni kommer ner (om bara sex dar) så måste jag städa gästrummet ordentligt. Förresten behöver jag skura golven i samtliga rum! Det lär jag bli tvungen till en av de närmaste dagarna - för här är inte städat ordentligt sedan jag kom ner för snart två veckor sen. Det är bra synd att sånt inte sköter sig själv...

Jag hade en mapp i Mina Dokument. Jag skulle spara ett nytt dokument i denna mapp och klickade som vanligt på spara som. Jag valde mapp och tryckte på spara. Då kom det upp en text där det stod att det inte gick att spara eftersom namnet på mappen refererade till något som inte fanns på hårddisken! Jag avbröt och försökte igen - men mappen fanns inte. Sen dess har mappen (med alla dokument den innehöll) varit spårlöst borta. Jag har sökt igenom datorn, papperskorgen också - utan att hitta den. Jag startade om datorn, men mappen var fortfarande borta. Jag har en äldre version (utan de nyaste sparade dokumenten) säkerhetskopierad - men det är inte riktigt samma sak.

Är det någon som har en aning om hur detta gick till, vad som kan ha hänt, om jag har gjort något fel, eller om jag kan göra något för att rätta till det hela igen? Kontakta mig i så fall! Jag vill inte göra fullständig systemåterställning för då förlorar jag ju en del andra nya dokument (ännu nyare än det som jag tänkte spara)!

Ja, det här med datorer är ett kapitel för sig. Jag borde förstås utbilda mig mer i ämnet - men egentligen är jag inte så intresserad av de tekniska detaljerna, jag vill bara kunna använda datorn. För att kunna tillräckligt mycket för att kunna avhjälpa fel som det ovan - så måste man plugga in en hel del, och lägga mycket mer tid på detta än vad jag är beredd att göra. Men det vore väldigt bra att känna någon som behärskar ämnet till fullo...

Nu när jag går iklädd tunna sommarplagg som saknar fickor (kort ärmlös klänning i dag) så släpar jag förstås inte på kameran när jag är ute och går. Så ni får nöja er med att se två foton tagna från balkongen. Det översta är taget med min kamera (inställd på maximal zoom), nästa med Ulfs kamera (också maximal zoom). En viss skillnad som ni ser. Ulf sa att jag får låna hans kamera. Bra! Den är för stor för att bära med sig (även om man har fickor) - men desto bättre till sådana här "balkongfoton".

I dag har jag uträttat en del ärenden. Men allra mest har jag läst, solat, badat och latat mig i största allmänhet. Det var underbart skönt i vattnet i dag och jag tillbringade totalt 1½ timme på stranden! Boken jag har börjat på heter För då minns jag kärleken. Den är skriven av Charlotte Alfvin och Minna Tunberger och är Charlottes berättelse om hur hon drabbades av tsunamikatastrofen i Thailand, och hennes långa väg tillbaka till ett "vanligt" liv. Jag återkommer med en liten recension när jag har läst klart.

Och "dagens" balkongfoto är från i går kväll. Jag tog det precis innan hundarna och jag gick vår sena kvällspromenad.

I dag har vi lite molnigt. Det känns bara skönt som omväxling. Fotot nedan tog jag klockan 08 i morse.

Jag undrar vad det var som spanjorerna firade sent i går kväll? Jag hade somnat men vaknade (ca 23:35) av ett rysligt smällande. Man smällde smällare och sköt upp raketer i ca 10 minuter. Så brukar spanjorerna göra när de har vunnit en viktig fotbollsmatch, eller i samband med fiestor. Men jag vet inte vad det var för speciellt som hände i går. Stella blev rädd och gömde sig i min halsgrop. Det tog en stund innan vi somnade om. (Och i morse vaknade jag alltför tidigt av att jag hade ont i nacken och ena axeln.) Jag får väl ta det lugnt i dag. Jag vill gärna läsa ut boken, men behöver göra en del nytta också. Jag har ännu inte städat här...

Jag tog ytterligare ett par ritningar i går, från fastigheten D'Gala. En lägenhet blev jag ganska förtjust i själv. Den ligger på tredje våningen åt söder, och priset är rimligt eftersom man bör ha åtminstone delvis havsutsikt från den stora balkongen. Boytan är på 58½ m², och omräknat i svenska kronor (inklusive moms, lagfart och notarieavgift) så ligger priset på ca 1'800'000:-. Planlösningen är bra utan onödiga korridorer, och både kök och badrum har fönster åt ljusgården.

Den här lägenheten skulle jag kunna tänka mig själv. Jag gillar den stora balkongen och att lägenheten är relativt ljus. Fast när jag ändå drömmer - så kan jag ju lika gärna önska mig en liknande som ligger i första linjen (på våning 1 eller 2) och har helt fri havsutsikt! En sådan skulle vara ännu roligare att ha - särskilt sen när jag har fyllt 85 och mest sitter stilla på balkongen och betraktar livet som utspelar sig där nedanför...

PS:

Jag fick precis ett mail från Novas matte. Hon berättade att de hade varit på landet där Nova har fått springa omkring fritt på deras stora gräsmatta. Hon bifogade ett par foton. Visst ser Nova ut att vara i fin form! Och söt är hon! Fast öronen vill visst fortfarande inte resa sig upp... Men på sitt sätt är det ju bara charmigt.

Novas matte berättade också att Nova nu väger 2378 gram. Då följer hon fortfarande sin viktkurva och kommer nog att bli ungefär lika stor som Bonnie när hon är vuxen. Kroppsligen är hon väldigt lik Bonnie. Ja, det är roligt att se foton på valparna även sen de har flyttat hemifrån!

F ö har jag nu läst ut boken. (Den återkommer jag till senare.) Och så har jag burit ner alla bordsskivorna och hyllplanen (som jag hade som valpavspärrningar) i källaren. Däremot har jag ännu inte börjat städa...

PS2:

Jodå, nu har jag minsann både dammsugit och våttorkat i hela lägenheten. (Nåja, inte jättenoga - men i alla fall.) Men mitt i städningen fick jag rusa ut på balkongen. Det började nämligen regna! Jag hade sett regnet på håll, och tagit ett foto på regnbågen, men inte trott att regnet skulle komma hit. Men det gjorde det alltså.

Så jag fick skynda mig att sätta alla de växter som fortfarande är halvdränkta (efter Cynthias generösa vattning) längst in på balkongen. De tål inte en droppe till. Den enda växt som fick stå kvar där det regnade var paradisträdet - för det behövde en dusch.

Det är ovanligt att det regnar i augusti - särskilt så här mycket! Jag vet visserligen inte hur mycket det kom (eftersom jag har tagit in regnmätaren över sommaren), men jag ser ju att det kom en hel del.

De flesta som var på stranden rusade snabbt i väg för att söka skydd för regnet. Men några stannade kvar och fortsatte att bada. Och några stod paralyserade kvar och tittade på sina genomvåta handdukar...

Nu börjar det klarna upp igen. Det luktar fräscht ute. Regnet var välkommet! Bara oväntat! (Inte ens väderlekstjänsten var beredd - 5% regnrisk stod det i prognosen.)

Vov alltså! Vet ni hur dum Stella är? Jo, hon är så dum så hon frivilligt går ut i regnet! Har ni hört på maken? En chihuahua som går ut när det regnar - utan att vara tvingad. Och jag som har jobbat så hårt med att uppfostra henne ordentligt. Vov alltså!

Ja, egentligen ska det inte regna alls i Spanien på sommaren. Men det gjorde det i dag i alla fall. Vi var inne som tur var. Men balkongdörren var öppen - så jag kunde se att det regnade. Mycket regnade det. Det blev alldeles vov-blött på balkongen!

Så jag gick naturligtvis så långt bort från regnet som möjligt. In i husses rum gick jag. Det ligger långt från balkongen. Jag ville ju inte att matte skulle få några dumma idéer om att vi skulle gå ut eller så. För säkerhets skull så gömde jag mig under husses säng. Och så ropade jag på Stella att hon också skulle komma. Men voff - det gjorde hon inte. Nä, vov alltså! Hon gick ut på balkongen och tittade på regnet i stället.

Hon gick så långt ut att det regnade på henne! Både nosen och öronen blev våta. Dumt va! Jag ropade och ropade. Och till slut kom hon.

Men hon skulle ha kommit bums. Barn ska komma bums när deras mamma ropar på dom. Och jag är ju Stellas mamma.

Det är inte lätt att vara mamma och uppfostra sina barn. Och jag - jag har ju dessutom en matte som jag försöker uppfostra. Och hon är minsann inte särskilt lättuppfostrad ska jag säga.

Oj, så trött jag blir - när jag tänker på hur jobbigt det är att uppfostra sina barn och sina mattar. Nu behöver jag sova, känner jag. Jag lägger mig under husses säng, så att ingen kan hitta mig. Vov-vov!

I dag skiner solen igen, och nu på förmiddagen har vi 29º varmt. Hundarna och jag passade på att gå en extra lång promenad i morse. På dagarna är det för varmt för hundarna, och på kvällarna är det (nu i semestertid) för trångt på strandpromenaden - i alla fall för sådana små som Stella (hon riskerar att bli nertrampad). Återstår mornarna, då vi har nästan hela strandpromenaden för oss själva, och temperaturen ännu inte har stigit för mycket.

Jag lade märke till att det även nu i semestertid finns många lägenheter som är tomma. Det är många fina i första linjen till salu. På några står det bara en liten diskret skylt med ett telefonnummer, på andra en stor mäklarskylt. Men det verkar som om många av säljarna har gett upp - och bidar sin tid. Alla hoppas väl på bättre tider. Det är bra synd att jag inte har några pengar. Lägenhetspriserna är låga och kronan stark. När jag går på strandpromenaden är det alltid en 3-4 favoritlägenheter jag sneglar lite drömmande på... Att drömma är säkert bara bra för själen...

Jag drömmer också, som ni vet, om hur fint jag ska inreda den här lägenheten (sen när jag får pengar, och mera energi). Något jag verkligen skulle vilja ha (utöver en mjuk säng) är en sådan här praktisk och utrymmessnål allt-i-ett-hängare till hallen:

Den här heter Trana spegelhängare och jag såg den i en Village-butik i somras. Den är bara 20 cm bred och 30 cm djup, men hela 190 cm hög. Och på denna lilla yta finns både spegel, klädstång och skohylla. Den är som gjord för trånga spanska hallar! Kanske jag kan beställa en, och betala handpenning, och hämta den i Sverige till sommaren - och sen låta den följa med det lilla flyttlasset ner till Campello framåt hösten. Village är inte säkra på att den finns i sortimentet till nästa år, men nu har de på lager. (Jag har varit i kontakt med en säljare på Serholt.se) Tyvärr kan de inte skicka spegelhängaren direkt hit till Spanien. Men håll med om att det är en praktisk liten möbel! Jag saknar en helfigursspegel i vår hall, och enda fria väggen är bara 16 cm bred. Så smala speglar finns inte som standard, utan man måste specialbeställa - och då kostar de förstås betydligt mer. (Kanske ungefär detsamma som en Trana spegelhängare?)

På onsdag kommer Jenni ner! Innan dess måste jag ha plockat undan en del träningsredskap, och hundsaker, som ligger framme i gästrummet. Och så måste jag förstås bädda sängen, och ta fram handdukar, så allt är klart när Jenni kommer. Detta "jobb" ska jag påbörja under dagen. Jag ser fram emot att få ha Jenni här en vecka!

Förresten: Sedan jag började lägga upp fötterna högt (när jag t ex sitter framför datorn, eller läser) så har jag nästan inget besvär alls med svullna fötter. Bra!

Jag glömde ju kommentera boken jag läste ut i går: För då minns jag kärleken. Charlotte berättar om sin skräckfyllda upplevelse av tsunamikatastrofen i Khao Lak, och om hur hon sedan hamnade i ett chocktillstånd. Sjukvården hjälpte henne med hennes skadade ben, men ingen förstod att hon led av posttraumatisk stress. Först när hon träffade en erfaren psykolog fick hon de verktyg hon behövde för att kunna gå vidare i livet.

Det är en intressant berättelse om något som vi inte helt kan föreställa oss. Numera vet vi alla vad en tsunami är. Men hur känns det att tryckas ner under vattenmassorna och inte veta om man kommer att överleva? Hur känns det att plötsligt förlora sin sambo under sådana kaotiska omständigheter? Jag grät flera gånger under berättelsens gång. Mest grät jag över att Charlotte inte fick den hjälp hon behövde. Hur kunde den svenska sjukvården vara så blind för hennes behov? Jag gläds åt att Charlotte till slut kunde gå vidare - och börja leva igen. Hennes livsvisdom är denna: Det viktigaste i livet är kärleken till nära och kära, familj och vänner - och den kärlek man får tillbaka. Det är, enligt Charlotte, kärleken som är meningen med livet.

Nu har jag ordnat klart inför Jennis ankomst (allt utom att bädda sängen). På dörren till gästrummet satte jag upp en skylt (som jag köpte i Stockholm i somras):

Sen har jag börjat läsa en ny bok: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Det är en typisk "feel-good-roman" (för i första hand kvinnor). Boken handlar om Rachel som just har blivit av med både jobbet, lägenheten och sin älskare. I samma veva får hon reda på att hon ärvt en moster. Arvet består av ett hus på landet som inrymmer ett hem för hemlösa hundar. Den dråpligt skrivna boken är full av intressanta och udda karaktärer. Det är en sådan bok som man läser med ett leende på läpparna. Precis en sådan bok som jag behöver just nu. Och så gillar jag ju hundar dessutom...

I dag har jag gjort klart det sista inför Jennis ankomst. Och så har jag hunnit till sidan 300 i boken (se ovan). Den är rolig, romantisk och lättläst. Jag sitter i skuggan på balkongen med Stella i knäet och Bonnie vid mina fötter. Stella sover och Bonnie gnager på sin "gnagis". Eftersom jag inte ska köra för att hämta Jenni förrän ca 18:40 i morgon kväll, så lär jag hinna läsa ut boken innan hon kommer. Sen vill jag naturligtvis ägna mig åt henne.

Tyvärr säger väderleksprognosen att det är regnrisk fyra av de sju dagarna som Jenni ska var här. Det vore ju synd om det verkligen blir så. Så här års brukar det ju nästan aldrig regna annars.

Under tiden som jag har tvättat i dag, har jag läst ut Ensamma hjärtan och hemlösa hundar, så att boken inte ska distrahera mig när Jenni är här. Boken slutade just så bra och lyckligt som feel-good-romaner ska göra. (Även för hundarna...) En trevlig bok som jag kan rekommendera dig att läsa - en sådan dag som du inte orkar engagera dig i världsproblemen...

I kväll ska jag hämta Jenni på El Altet (flygplatsen). Hur mycket jag hinner uppdatera här de närmaste dagarna beror helt på vad vi kommer att göra. Jenni får bestämma!

Nu (20:40) är Jenni framme i El Campello. Resan har gått bra även om hennes plan blev lite sent i starten. Bonnie och Stella viftade jättemycket på svansarna när Jenni kom in genom dörren.

Jenni och jag har tillbringat eftermiddagen på stranden. Det var underbart skönt i havet! Jenni är som en fisk i vattnet, så henne såg jag mest näsan av, men hon solade faktiskt en liten stund också. Nu har det tyvärr börjat blåsa rätt rejält och det går gäss på sjön. (Som ni ser på fotot nedan.)

Vi har planerat att åka till Tabarca i morgon. Jag hoppas att vinden lägger sig till dess, för Tabarca-båten (en katamaran) brukar ställa in turerna när det blåser mycket. Detta drabbade Jenni när hon skulle åka till Tabarca sommaren 2007, och det vore orättvist om det händer en gång till. (Skulle det blåsa för mycket i morgon så har vi även möjlighet att åka på lördag, söndag eller tisdag.)

Nu ska vi strax gå en promenad längs strandpromenaden. Vi tar både hundar och kamera med oss.

Vi gick till Rio Seco, sen vågade vi inte gå längre, för himlen mörknade över bergen i norr - och vi visste att det var regn på väg. När vi hade kommit hem igen hade molnen hunnit närmare, och sen kom regnet.

Efter promenaden var Stella trött i sina små ben. Hon fick sova en stund i Jennis famn.

I går kom det 9½ mm regn, men i dag ska det bli fint väder. Jenni, hundarna och jag hade förberett oss för att åka båten till Tabarca. Glada i hågen gick vi till biljettkuren bara för att få veta att båten inte skulle gå. Det var något "fel" på havet. (Jag förstod inte ordet.) Båten ska inte gå i morgon eller på söndag heller. Men på tisdag ska den gå - om vädret är bra... Tisdag är Jennis sista chans att komma till Tabarca i år. Vi får hoppas på det bästa.

Nu vet vi inte riktigt vad vi ska göra i dag. Kanske kör vi till Guadalest, fast det kan vara lite molnigt där. Guadalest kan man besöka i alla väder - men utsikten är förstås finast vid helt klart väder.

Vi har varit i Guadalest nästan hela dagen och haft väldigt trevligt. Vi har tagit många foton, men i kväll får ni bara se ett enda. (Förhoppningsvis hinner/orkar jag lägga in de andra under morgondagen.)

I förmiddags var jag med Stella hos veterinären. Hon fick sin första Leschmaniosis-vaccination. Hon var så duktig när veterinären först tog blodprov (som måste visa att hon inte har antikroppar) och sen gav henne vaccinationen uppdelad på två sprutor (för att det kan bli inflammation om hunden får hela dosen på ett ställe) och sedan ytterligare en spruta med inflammationsdämpande medel. Om tre veckor ska Stella få andra vaccinationen, och om ytterligare tre veckor ska hon få tredje och sista dosen av grundvaccinationen. Därefter behövs bara en spruta om året. Skönt att hon nu fått sin första dos. Det finns inget botemedel mot Leschmaniosis, utan alla som smittats dör...

Annars tar vi det lugnt i dag Jenni, hundarna och jag. Väderleksprognosen har lovat regn, men än har det inte kommit något.

Jenni tyckte att det var trevligt i Guadalest i går. Hon uppskattar både "historiska vingslag", berg och utsikter. Och vi hade tur med vädret. Det var visst enstaka moln, men ändå tillräckligt klart för att vi skulle kunna se havet några mil bort.

Nu vill Bonnie absolut tränga sig emellan och berätta först. Och eftersom hon har mindre tålamod än jag, så överlåter jag datorn åt henne en stund.

Vov-vov! Äntligen får jag låna mattes dator. Jag har ju många viktiga saker att berätta. Min storasyster Jenni är här och hälsar på oss. Kul va! Hon har klappat mig vov-mycket - och så har jag slickat henne.

I går åkte vi till Guadalest. Matte och jag har redan varit där flera gånger. Men vi ville visa Guadalest för Jenni och Stella. För dom hade inte varit där innan. Först åkte vi bil. Stella och jag satt där bak. Vi var fastspända i våra bilbälten som vanligt. Fem mil åkte vi. Uppför bergen, och ännu mera uppför bergen - tills vi var jättehögt uppe.

Då var vi framme. För Guadalest ligger vov-högt uppe. Först får man gå uppför många, många trappsteg. Men jag är vov-duktig jag. Jag kan gå uppför många trappsteg. Och Stella klarade faktiskt av det hon också. Fast hon är så liten.

Och sen, sen får man gå igenom ett stort hål igenom berget. När vi gick så fotograferade matte Jenni - och Jenni fotograferade oss.

Och sen så var vi framme. Guadalest är liksom en liten by - med en massa utsikt runt omkring. Där bor människor, fast inte så många. Där bor några katter och några hundar också. Och så finns det affärer, och en kyrka och en skola.

Jag träffade en hund, men han bodde inte i Guadalest. Fast vi nosade bara vov-lite på varandra. Jag hade inte tid. För jag hade ju vov-mycket att visa Stella.

Jag ville visa henne var det luktar allra intressantast i Guadalest. Runt om lyktstolparna luktar det väldigt intressant! Jag undrar varför dom heter lyktstolpar förresten. Vov! Luktstolpar borde dom väl heta?

Och sen luktar det väldigt intressant där man går. Så där luktade vi. Det är vov-trevligt att lukta tillsammans!

Vi luktade högt uppe på berget också. Där luktade det fågelskit! Tänk - matte och Jenni, dom brydde sig inte ens om att lukta på fågelskiten. Dom bara tittade på utsikten.

Den är väl inget särskilt. Bara en massa berg, och en sjö. Och på så långt håll luktar det ju nästan ingenting, alltså.

Förresten kunde vi hundar inte titta på utsikten överallt. Nä, för människorna har byggt en massa murar längs dom branta kanterna. Och dom murarna är för höga för att Stella och jag ska kunna titta över dom.

Det som är dumt i Guadalest, är att vi hundar inte får vara riktigt överallt. Ibland fick vi vänta utanför, tillsammans med matte, när Jenni skulle gå in i ett hus.

Jag läste på skylten som satt utanför ett hus där Jenni gick in. Museum stod det. (Fast på spanska förstås. Guadalest ligger ju i Spanien.) Jag vet vad museum är för något. Där inne har dom en massa gamla saker. På det här museet hade dom gamla möbler, och saker från förr i tiden. Och gamla saker kan lukta väldigt intressant. Så jag hade egentligen velat följa med in. Men jag fick inte för matte.

Vi hundar får inte klättra upp för dom allra sista trapporna - upp till den allra högsta toppen, heller. När Jenni gick dit så fick vi vänta vov-länge på henne. Och det var vov-tråkigt!

Sen beställde matte och Jenni var sin spansk hamburgare. Stella och jag fick smaka. Och det var vov-smaskigt! Fast matte och Jenni var ganska snåla, för dom åt upp det mesta själva.

Sen så började vi gå ner för alla trapporna igen. Nerför så gick jag tillsammans med Jenni hela tiden.

Jodå, utsikten är fin i Guadalest. Den är förstås den främsta orsaken till att Guadalest (enl turistreklamen) är Spaniens mest besökta by. På fotot här nedan syns havet i fjärran. (Tydligt i verkligheten, knappt urskiljbart på fotot.)

Och den uppdämda sjön, med sitt knall-turkosa vatten, är alltid fascinerande att titta på.

Och överallt syns spår som visar att platsen varit bebodd länge, som det raserade tornet på de två fotona nedan. (Allt det historiska har jag redan berättat om, i samband med tidigare besök.)

Tyvärr har det varit så, de senaste åren, att hundar inte längre får följa med upp på högsta toppen (inte ens i väska). Man får först gå genom ett museum, och sedan förbi kyrkogården. (Kanske har några hundägare missbrukat detta - och låtit sina hussar kissa där de inte borde?) Hur som helst så fick Jenni gå ensam den sista biten. Hon tyckte att det var väl värt de 3 € som det kostar. Här nedan ser ni några av alla de foton som hon tog.

Jenni fascinerades av färgskiftningarna i sjön, som uppstod när molnen seglade förbi:

På hemvägen beslöt vi oss för att köra en liten omväg, och besöka den närbelägna byn Benimantell. Jenni tycker att den terrasserade rondellen vid infarten till byn är häftig.

Gatorna är ganska trånga att köra på, och jag är glad för att de är enkelriktade... (Jenni tog några foton genom bilrutan.)

Allteftersom gatorna smalnade blev jag lite orolig för att inte kunna hitta ut ur byn igen, men på andra sidan kyrkan finns faktiskt en gata som är dubbelriktad. Väl ute på "stora" vägen igen tog vi ett par foton ner över byn.

Efter den lilla extra omvägen till Benimantell, så körde vi raka vägen hem. (Nåja, raka och raka - serpentinväg är det milen närmast Guadalest.) Väl hemkomna så rusade Jenni ner till havet och badade 1½ timme, medan hundarna och jag tog det lugnt.

I en av affärerna i Guadalest såg jag förresten ett par byråar med fötter och skor på benen. Det är säkert samma tillverkare som till bordet med ben/fötter/skor som jag tidigare har visat här. Jag gillar idén med skor längst ner. Men jag tycker att det vore snyggast med ett par skor - som ett utropstecken, på en i övrigt vanlig möbel. De här byråarna är ju ganska iögonfallande i alla delar och kräver en mycket neutral omgivning för att komma till sin rätt. Synd att man inte kan köpa lösa fötter med skor - för att skruva fast på en möbel man redan har. (Ja, efter att först ha kapat benen en bit.) Då kanske priset vore rimligare också. Den minsta byrån på fotot nedan kostar 570 € (≈ 4765:-)!

Hittills i dag har vi bara handlat och varit ute på hundpromenader. Vi får se vad vi hittar på framåt kvällen. Vi har fortfarande solsken...

Jenni badade och hoppade i vågorna även i går kväll, men jag stannade hemma. Stella var inte riktigt i form efter vaccinationen, och det är hon inte i dag heller. (En vanlig biverkning.)

Nere i den uppdämda sjön vid Guadalest ligger en båt. Jag har undrat vad det är för båt - och när den används. Nu vet jag. Det är en solcellsdriven (för att orsaka så lite utsläpp som möjligt) 12-meters katamaran som kan ta 60 passagerare. Under vinterhalvåret (november - mars) kan man för 5 € åka en 50 minuters-tur runt sjön med denna båt. Det är säkert en trevlig tur. Jag skulle kunna tänka mig att åka med vid tillfälle.

När jag läste på om båten så hittade jag en bra karta över Guadalest där alla de olika museerna är utmärkta. (Jag har bara besökt två av dem eftersom alla utom ett kostar pengar att besöka, och alla inte intresserar mig). Jag skulle kunna tänka mig att besöka miniatyrmuseet en gång, och möjligen också dockmuseet eller tortyrmuseet. Däremot har jag inget intresse av att se 20'000 olika salt&peppar-ströare... (Om jag vid senare tillfälle hittar en karta med svensk text, så byter jag ut denna.)

Nu ska Jenni och jag (utan hundar) gå till bronsåldersfiskodlingarna. Senare i dag planerar vi att sola och bada.

Här har hänt både ett och annat i dag, och vi har tagit många foton som vi vill visa - men i kväll är jag för trött, så ni får vänta till i morgon.

Jenni och jag besökte alltså La Illeta i går och tittade på resterna av de gamla fiskodlingarna. Men allra mest tittade vi på vågorna - som skummande kastade sig över klipporna för att i nästa stund dra sig tillbaka igen. Det är ett fascinerande skådespel! På foton blir det aldrig detsamma, men ni kommer att få se många foton ändå - för havet är inte exakt likadant på något av dem. Det var blåsigt - så jag fick hålla i solskärmen emellanåt.

Under tiden som Jenni och jag hade varit ute på promenad, så hade Bonnie och Stella sovit gott. Så strax efter att vi kommit hem - så gick vi ut igen, nu med hundarna.

Vi hade inte hunnit så långt på vår promenad när det plötsligt hördes en smäll från hamnen, och kolsvart brandrök vällde upp. Vi såg inte vad som hände, men förstod att det var en båt som brann. Massor av människor rusade mot hamnen för att titta. Vi gick hem för att stänga alla fönster. Vi ville inte få in någon brandrök. En liten stund senare kom en båt bogserande på en annan som brann för fullt. Det såg farligt ut för båten som bogserade - för branden var våldsam. Jag har aldrig sett så mycket svart rök på en gång. Men om den brinnande båten inte hade bogserats ut ur den trånga hamnen, så hade elden med all säkerhet spridit sig till många andra båtar i den starka vinden.

Strax efter kom polisbåten från Guardia Civil med vattenkanonerna i full gång. Först sprutade man på den bogserande båten (i förebyggande syfte?), och sedan på den som brann.

En nyfiken brädseglare seglade förbi. Och på stranden stod förstås många andra nyfikna.

Till slut lyckades man släcka elden. Jag tror att det tog ca 25 minuter sammanlagt. Jag såg det aldrig, men båten som brann sjönk en bit utanför hamninloppet. Jag var orolig för att någon kanske hade varit kvar ombord på den brinnande båten, för i så fall hade den personen förstås varit helt chanslös.

Jag läste i dag på morgonen nätversionen av Alicante-tidningen Diario Informacion för att få reda på vad som hade hänt. Där stod (om jag förstår den spanska texten rätt) att branden uppstod när en man skulle starta sin båt. Branden blev genast häftig och spred sig till en intilliggande båt. Mannen som startade sin båt hade sådan tur att han klarade sig undan med ett brännskadat ben. Man ringde genast räddningstjänsten som var på plats inom några minuter. Båtklubbens räddningsbåt användes för att bogsera ut den brinnande båten, och det var några sjömän som körde den. Under tiden släckte brandmännen den mindre branden i den andra båten.

Det sattes ut varningsbojar vid båten som sjönk, och ett företag specialiserat på dylikt tog genast hand om den olja och det bränsle som fanns kvar på båten för att detta inte skulle förorena havet. Stranden klarade sig utan ett spår efter olyckan. (Vi badade några timmar senare och tittade då efter spår, utan att hitta några.)

Både räddningsstyrkorna och sjömännen har fått mycket beröm för sina insatser. Utöver mannen som fick ena benet brännskadat, så skadades endast en man till, en hamnassistent som blev rökskadad. Guardia Civil (polisen) ska tillsätta en utredning, och försäkringsfrågorna ska utredas.

I dag på förmiddagen köpte Jenni och jag biljetter till Tabarca-båtens avgång i morgon. Såvitt biljettkassörskan visste så ska båten gå. Håll tummarna för oss! Nu ska vi strax åka till Carrefour, och sen ska vi bada. (Och givetvis går vi ut med hundarna minst var 4:e timme, och kelar med dem när vi är hemma.)

I dag har vi varit på Tabarca hela dagen. Vi har haft en jättefin dag, och vi har många foton att visa. Och Bonnie bara måste berätta om när hon och Stella badade i havet. Men alla är vi för trötta i kväll - så ni får vänta till i morgon.

Nu har jag skjutsat Jenni till flygplatsen. Hon ville att vi skulle köra i god tid, så hon var på plats drygt 2½ timme innan planet skulle gå. Men incheckningsdisken var redan öppen och det var t o m en liten kö.

Nu tycker både hundarna och jag att det känns tomt härhemma. Jag ska ägna första halvan av kvällen åt att bearbeta alla fotona vi tog i går. (Jag ville ju inte sitta vid datorn och pyssla med sånt hela sista dagen som Jenni var här.) Men både Bonnie och jag planerar att uppdatera lite senare i kväll.

Klockan har redan hunnit bli 21:00, och jag har precis hunnit bearbeta alla fotona. Det är många! Jag inser att jag inte hinner börja skriva någon text i kväll, och Bonnie har redan lagt sig... Ni får nöja er med att se fyra foton från Tabarca så länge. Resten kommer i morgon.

Ja, då ska ni äntligen få se alla fotona från Tabarca. Jag har bearbetat 157 stycken, men ska lägga in något färre här... I dag ska Bonnie och jag turas om att berätta! Det har vi aldrig provat förr. Bonnie börjar.

Vov på er! Nu har jag varit ute och rest - igen. Vov alltså, så mycket jag reser! Jenni och matte och Stella var också med. Vi reste till Tabarca. Den där ön som jag och matte och Linda och alla mina barn besökte i början på sommaren - då när alla mina barn fortfarande bodde hemma.

Först så satte matte oss i vår väska. Den sköna som vi har så bra utsikt ifrån. Sen gick Jenni och matte till hamnen, och där väntade vi.

Sen satte matte sig ute på båten. Men Jenni, hon stod upp - bara för att hon ville se bättre.

Fast sen så blåste det så mycket, så jag sa till matte att vi skulle sätta oss inne i båten i stället. Och då löd matte bums. Vi åkte ganska länge - men sen kom vi fram.

Och då gick vi av båten. På Tabarca fick vi gå själva, Stella och jag. Jag gick mest tillsammans med Jenni.

Först så tittade vi på ett stort hus. Gammalt fängelse heter den sortens hus, säger matte.

Det är varmt på Tabarca - och mycket solsken. Det växer liksom inga riktiga träd där - utan bara visset gräs och kaktusar. Och då blir det liksom ont om skugga.

Men vi hundar måste vila i skuggan ganska ofta, och dricka mycket vatten - annars mår vi inte bra alls. Så vi satte oss i skuggan bakom fängelse-huset. Och matte hade med vatten åt oss.

Och det var bra - för det är vov-gott att dricka vatten när man är varm. Och sen stannade matte, och Stella och jag där en stund och vilade. Men Jenni, hon gick en lång runda i den varma solen.

Ja, hundarna och jag stannade kvar i skuggan, medan Jenni på egen hand undersökte den obebodda halvan av Tabarca. Den halvan där bara fängelset, fyren och kyrkogården ligger. Här kommer några av de foton som hon tog på sin timslånga vandring runt halvön. De första fotona är från kyrkogården.

Det är väl sådant här som kallas "öppen planlösning" i mäklarannonserna...

Matte fjantade sig, och nästan dansade lite på gatan - men det var ingen som såg oss, så jag slapp skämmas. Fast hon såg inte klok ut - det gjorde hon inte. Ja, ni ser själva:

Men sen kom vi till en trappa, där matte ville att vi skulle gå. En vov-läskig trappa med flera trappsteg.

Men matte fick bära ner mig. Nu ska ni inte tro att jag är feg av mig - för det är jag INTE! Men lite försiktig är jag. Det ska man vara tycker jag. Fast det var lite förargligt. För det var flera katter som såg att jag inte vågade gå nerför trappan. Jag menar - som såg att jag är lite försiktig av mig...

Och ibland stannade vi i skuggan och drack vatten. Det är gott med vatten. Förresten så hade matte med mat åt oss också. Så Stella och jag åt lite av vår matsäck också. Fast det var bara vanligt torrfoder. Hon kunde gott haft med lite oxfilé. Ja, det tycker jag i alla fall.

Men sen! Vov, alltså! Så kom vi till en sån där läskig trappa igen. En brant - med två steg allra högst upp. Jag vägrade så klart att gå! Jenni drog i kopplet - men jag spjärnade emot.

Jag la mig ner, och vägrade att röra mig ur fläcken. Men Stella, den förrädaren - hon sprang uppför trappan tillsammans med matte.

Jag väntade på gatan. Det fanns nämligen en sån där läskig valvbåge också. Och dom tycker jag av princip inte att man ska gå nära. Så Jenni fick gå själv. Men Stella gick ganska nära. Hon är bra dumdristig, Stella.

Och sen, sen gick vi nära en mur med hål i. Stora hål med galler för. Stella gick fram och tittade. Men jag stod en bit ifrån. För säkerhets skull.

Sen trodde jag att det var slut på läskigheterna. Men vov! Då ville matte och Jenni att vi skulle gå igenom en stor valvöppning - och ut på andra sidan! Jag la mig bums platt på marken - och vägrade förstås! Man ska inte vara dumdristig tycker jag.

Och där fanns mycket vatten. Alldeles klart och rent vatten, fast salt. Ja, för det är Medelhavet som finns där också.

Och så fanns där klippor. Och stenar! Små stenar, och stora stenar, och vanliga stenar, och konstiga stenar.

När vi hade gått en bit så kom vi fram till en skylt. Peligro stod det på skylten. Det är spanska och betyder Fara. Och sen stod det hal zon. Matte förklarade att man kunde halka där - på andra sidan skylten.

Så då bad jag matte att bära mig - för jag tycker inte om att halka. Och då bar matte både mig och Stella. Vi fick sitta i vår väska. Ja, för sen var det svårt att gå. Matte och Jenni fick gå på stenarna nära vattnet. Men ibland fick dom gå på tången. Och dom sjönk ner i tången - så dom blev alldeles våta om fötterna. Ja, för det finns ingen bro. Bara stenar och tång och vatten.

Men vi kom över på andra sidan, det gjorde vi. För där finns en liten, liten ö. Och dit ville vi.

Och där - där får hundar bada. Bra va! Stella och jag såg två hundar som badade.

Och när han hade kommit fram till oss så frågade jag om det var bra att bada där. Och han sa att det var vov-bra! En mycket bra hund-badplats är det, sa han!

Fast man blir våt förstås - det blir man. Särskilt på tassarna, och benen, och magen.

Ja, vi brydde oss inte om att simma. För det räcker ju att bli blöt om magen ju. Det känns svalt och skönt när det är varmt ute.

Och Stella, hon kom på att man kan gräva i sanden. Det tyckte hon var så vov-roligt så!

Och Jenni, hon kom på att man kan plocka stenar och snäckor i vattnet. Så det gjorde hon.

Men! I en snäcka bodde det en liten krabba. Så den snäckan la Jenni tillbaka i vattnet igen.

Fast just då - då kände jag en så oerhört intressant doft! Så jag ville gå dit där det luktade.

Och vet ni vad jag hittade? Jo, en död fågel! Vov så spännande! Den hade varit död väldigt länge - så det var bara vingarna kvar. Men jag fick ändå inte ta fågeln med hem för matte. Dumt va!

Och det var bra. Ja, för då satt vi kvar i väskan när vi skulle igenom den läskiga valvbågen igen. Och det känns liksom tryggare då.

Och eftersom det var varmt - så fällde matte upp sitt paraply. Ja, hon använde det som parasoll förstås. Bara för att vi hundar skulle få skugga. Och det var faktiskt ganska skönt. Att bli buren runt i skuggan, alltså.

Och sen gick matte och Jenni ut på en liten väg som gick högt ovanför havet. Det var bra att matte bar oss då - när vi var så högt uppe.

Både Jenni och jag charmades av det lilla vita huset med blå dörr, och pytteliten trädgård.

Sen så satte vi oss i skuggan och vilade - matte, och Jenni, och Stella, och jag.

Det är faktiskt vov-trevligt på Tabarca. Det är bara en sak som är dum. Det finns alldeles för många katter! Och inte är dom rädda för hundar heller! Nä, dom visar inte nån som helst respekt. Dom bara tittar på oss. Vov alltså!

Ja, och sen när vi hade suttit och väntat i skuggan en stund - då åkte vi båten hem igen. Vov-vov då!

När vi närmade oss El Campello så gick jag ut på däck och fotograferade kustlinjen. Bara ni som känner väl till El Campello - och dessutom ser oerhört bra, kan urskilja husen på fotona nedan. Ni andra får titta på de vackra bergen i bakgrunden...

Men härnedan lägger jag in två foton som inte är lika mycket komprimerade som de andra. Och dessutom har jag ritat en gul fyrkant runt om vår balkong.

Ja, det var en mycket trevlig dag vi hade tillsammans på Tabarca, Jenni och hundarna och jag. Och längre fram kan fotona hjälpa oss att minnas just den här dagen...

Häromdagen kom en bok som jag hade beställt. Jag har länge tänkt köpa den här boken, men först nu har det blivit av. (Jag beställde min från Adlibris, se: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127130045.) Den här boken:

Det är tyvärr så att många personer i min bekantskapskrets har fått cancer på senare tid. D v s cancern har upptäckts nu, den har förmodligen redan funnits där några år. Några är redan opererade med lyckat resultat, andra väntar på operation. Alltsedan cancern tog min pappa 1972 är sjukdomen en fiende till mig. Läkarvetenskapen har hunnit mycket långt på de 40 år som gått sedan min pappa dog. Men ännu kan man inte bota all cancer.

Själv vill jag lära mig mer om sjukdomen. Och speciellt om hur man skyddar sig mot cancer - förstås. Det skadar aldrig. På baksidan av boken står det så här:

Dr Servan-Schreiber skrev boken först när han blivit helt fri från sin cancer. (Det står i den upplagan jag har att det nu är 17 år sedan.) Man har vetat länge att ca 2/3 av all cancer uppstår genom "felaktigt" leverne. (Fel mat, för lite motion, rökning mm.) Men dr Servan-Schreiber gick verkligen till grunden i sina studier och har mycket bra sammanställningar i sin bok. Allt är naturligtvis vetenskapligt underbyggt. Jag har ännu inte börjat läsa boken, men jag har bläddrat i den. Jag visar nedan foton av tre av de illustrerade sammanställningarna i boken (som exempel):

Nu tycker jag inte att ni ska nöja er med att titta på dessa fotona, utan jag tycker att ni också ska läsa boken. (Den kanske finns att låna på biblioteket?) Sen gäller det förstås att vi alla ändrar våra kost- och levnadsvanor till det bättre! Det är ju ingen vits att skaffa en massa ny kunskap om man sen inte tillämpar den. Det senare är den svåra biten... Det går utmärkt att lära gamla hundar att sitta - men det tar lite tid.

Och så får vi väl önska oss en liknande bok om hur man bekämpar hjärt-och-kärl-sjukdomar. Dessa två sjukdomar är ju de vanligaste dödsorsakerna hos oss.

Jo, vi ska alla dö en dag. Det är det enda som är riktigt säkert här i livet. Men både ni och jag vill väl helst att det dröjer ett tag till... Alltså får vi göra det bästa för att hålla oss friska. Vi har bara en kropp! Det gäller att vara rädd om den.

Ja, och från det ena till det andra så har jag nu gått upp 4½ kilo! Suck! Ja, ni ser det tydligt på fotona från de senaste dagarna. Jag har ätit för många glassar bl a. Och det är verkligen inte bra för hälsan. Glass är inte det allra onyttigaste man kan äta - men alldeles tillräckligt onyttigt. Glass innehåller mycket socker och mättat fett. Det är ju också så att jag automatiskt äter mindre av den nyttiga maten (t ex frukt och grönsaker) när jag har blivit mätt på glass.

Jag fattar inte att jag kan vara så dum - att jag går på det här gång på gång. Jag äter söta produkter som är onyttiga för kroppen. Jag tycker visserligen att de är goda, men äter dem ofta så fort att jag inte riktigt hinner smaka. Vad är det då för vits med det hela? Jag trivs ju inte alls med att vara tjock. Och inte trivs jag med att få sämre hälsa heller. Jag måste försöka programmera om min hjärna. I grunden är jag både klok och intelligent. Så visst bör det gå! Jag är inte ensam om problemet - men det är inget försvar. Jag måste börja kämpa med att komma tillrätta med detta problemet - en gång för alla. Tänk så mycket enklare och trevligare det vore - att slippa jojo-banta varje år, och om alla kläder i garderoben alltid passade precis...

Ja, det gäller alltså att ta nya friska tag. Man ska aldrig ge upp. Och, som ni säkert inser, så passar anti-cancer-kosten också alldeles utmärkt om man vill gå ner några kilon.

Visst skrev jag några rader om boken 10 år yngre på 10 veckor skriven av Thorbjörg Hafsteinsdottir? Det är egentligen samma tema: Ät nyttig naturlig mat, undvik alla onödiga kemikalier, rör på dig, etc...

Jag köpte en ny hallbänk i går - efter att först ha konsulterat Ulf. Så här såg det ut i hallen i morse:

Jag har haft en liten pall som jag sitter på när jag tar på hundarna selar och koppel. Och så har jag alltid stående framme de skor som jag just för säsongen använder. Vi har en trång hall med få förvaringsutrymmen. Och alla ytor är belamrade med saker (mest mina och hundarnas). Just nu ligger alla solskärmar och solhattar framme, och de av hundarnas koppel/selar/halsband som vi använder mest. Och så några av mina solglasögon etc. (Ja, jag är ju sådan så jag har blåa solglasögon och flipflops när jag är klädd i blått, rosa när jag är klädd i rosa etc - och då går det åt fler, vilket tar större plats.) I den rosa tyglådan ligger det en massa väskor (Givetvis har väskorna olika färger för att matcha olika kläder, samt olika storlekar för att passa olika behov...)

När jag nu såg att Lidl sålde en liten bänk med inbyggd förvaring så slog jag till. Det blir lite trängre i hallen - men i gengäld behöver vi inte ha så mycket framme, vilket ser prydligare ut. Bänken rymmer 50 liter! Nu i eftermiddags skruvade jag ihop den.

Bänken är större än pallen, men har fortfarande tillräckligt låg sitthöjd för att jag ska sitta bekvämt. (Bänkens sitthöjd är 31 cm, och pallens 25 cm.)

Och jag kontrollerade att det fortfarande går att öppna dörren tillräckligt mycket (jag hade förstås mätt i förväg):

Så nu står bänken på plats och väntar på att fyllas. Jag borde lägga solhattarna där, men också det mesta av hundarnas saker. (De har rätt mycket vinterkläder och regnkappor utöver alla halsband, selar och koppel.) Och kanske mina väskor? Jag ska fundera på hur jag ska utnyttja utrymmet allra bäst...

Nu kom Bonnie och sa uff-uff. Det betyder att det är dags för oss att gå ut på promenad. Eller om hon sa uf-uff? Det betyder att hon vill upp i mitt knä. Ibland är det svårt att höra skillnad... Jag chansar på promenad!

Nu är vi tillbaka från promenaden. Det var nog ligga i mitt knä som Bonnie ville, för det gör hon nu. Men innan vi satte oss framför datorn så la jag på ett par dynor på hallbänken - bara för att de passar precis storleksmässigt. (Och så blir det skönare att sitta på bänken - men inte lika praktiskt när man ska öppna locket.)

Sen satte jag en liten självhäftande filtbit precis på hörnan av bänken - just där dörren tar i då den öppnas maximalt.

Jag tog ett foto på hela hallen också - och den uppmärksamme ser förstås genast att alla solhattarna har fått flytta ner i hallbänken. (Resten av bänken är tom än så länge. Men kanske blir det alla hundgrejorna som får bo där.)

Jag är nöjd med bänken i hallen. Visst har jag sett snyggare bänkar, och några i ännu mer passande mått - men dessa har alla kostat minst 7 gånger mer än den här bänken. Utöver solhattar/solskärmar så kommer jag att fylla resten av bänken med hundsaker. Då kommer jag i gengäld att få en låda i hallbyrån tom - och då kan jag lägga ner mina solglasögon där. Det vore snyggast att ha näst intill tomt ovanpå hallbyrån...

Jag har några gånger sett män som stående på surfbrädor har paddlat sig fram - långt utanför hamninloppet. Det ser riskabelt ut - att de står upp. Och på håll ser det nästan ut som om de står direkt på vattenytan. I morse lånade jag Ulfs kamera, zoomade in till max, och tog ett foto:

Jag kan berätta att den spanska momsen höjdes nu från den 1:a september. I dessa tider av ekonomisk kris måste staten göra vad den kan för att få in pengar. Den normala momssatsen höjdes från 18 till 21%, och den låga från 8 till 10%. Kvar finns en superlåg moms på 4% som bl a används vid nybyggnation (än så länge). På vissa varor och tjänster har momsen höjts från den låga till den höga momsen. (Bl a hos frisörer och begravningsentreprenörer, samt teater-, bio- och golfbiljetter.) Frågan är om konsumenterna ensamma får bära dessa ökade kostnader, eller om affärsidkarna anpassar sina priser?

För att stimulera konsumtionen liberaliserar regeringen vissa lagar för handeln. Affärerna får nu ha öppet upp till 16 helgdagar om året, och alla har rätt att ha öppet under siestan. Det blir dessutom tillåtet att ha realisation mer än två gånger om året. Själv skulle jag uppskatta mycket om siestastängningen upphörde. Men siestan är fortfarande helig för den äldre generationen.

Ordet siesta är spanskt och har sitt ursprung i romartidens latinska uttryck hora sexta som betyder sjätte timmen efter gryningen. Traditionen att sova siesta uppkom på den Iberiska halvön redan under antiken. Och jag kan förstå att det förr i tiden, då folk arbetade ute på fälten, var nödvändigt att vila en stund då det var som varmast (i alla fall sommartid). Men i dag, med luftkonditionerade arbetsplatser, är nog siestasovandet lämpligast för spädbarn (och mycket gamla eller sjuka människor).

Om siestan helt skulle försvinna - så gissar jag att det kommer att ta minst en generation.

Vov på er! Nu ska jag berätta om hur det är att vara mamma. Det är vov-roligt! Men det är också jobbigt!

Ibland vill Stella leka med mig när jag inte har lust. Då låssas jag först att jag inte ser henne.

Men hon ger sig inte. Hon kommer fram till mig och säger viff - viff. Och det är ju lite jobbigt.

Men Stella bara viftar på svansen, och fortsätter att säga viff. Och så lägger hon sig i lekställning - mitt framför nosen på mig.

Och om jag ändå inte börjar leka med henne - så hoppar hon på mig - och börjar leka i alla fall!

Och sen, när vi har lekt färdigt, då brukar vi slicka varandra lite och så. Det är så vov-gosigt när mitt lilla barn kommer och slickar mig!

Då är det vov-roligt och vov-mysigt att vara mamma! Ja, vov då!

21% gäller: bilar och andra fordon, kläder, skor, kosmetika, alkohol, bensin, gas, hårda vitvaror, telefoni och Internet samt elektricitet, samt efter ändringen även på: idrott (vilket inkluderar golf), kulturella arrangemang som konserter och biografer, samt blommor, konst och frisörbesök. (Priset på elektricitet har därmed ökat med 86 procent under det senaste årtiondet.)

10% gäller: hotell- och restaurangbesök samt vatten, matvaror utöver basprodukter, offentliga transportmedel, glasögon och kontaktlinser.

4% gäller: medicin, böcker och basmatvaror. Moms på nya bostäder förblir 4% fram till och med december, då den stiger till 10%.

Fram till 31 augusti i år har pensionärer i Spanien inte behövt betala den medicin som de har fått utskrivet genom recept, och andra grupper av befolkningen har endast behövt betala en procentdel. Nu kommer de receptbelagda medicinerna inte längre att täckas helt av den allmänna sjukförsäkringen, utan följande gäller:

Personer med en årlig inkomst på 100 000 euro eller mer ska betala 60 procent av priset, dock max. 60 euro i månaden. Personer med en årlig inkomst mellan 18 000 och 100 000 euro ska betala 50 procent av priset, dock max. 18 euro i månaden.
Personer med en årlig inkomst under 18 000 euro ska betala 40 procent av priset, dock max. 8 euro i månaden.

Pensionärer och personer med kroniska sjukdomar ska betala 10 procent av priset på medicinen. (Men maxbeloppen enl ovan gäller förstås om det skulle vara frågan om extremt dyr medicin.)

Priserna på bensin och diesel fortsätter att öka. Genomsnittspriset på en liter 95 oktanig bensin ligger nu på 1,39 €, och genomsnittspriset för en liter diesel är nu 1,395 €.

Det blir alltså dyrare att leva i Spanien, men ännu inte lika dyrt som att leva i Sverige. För mig märks skillnaden särskilt på mat och medicin!

Jag har glömt att berätta att jag häromdagen fick ett mail från Bamses unga matte. Hon skriver bl a:

Bamse är en jätteduktig vovve. Han kan: rulla runt, snurra runt, ligga, sitta, stanna, ligga still, sitta still, kommandot 'nej', kommandot 'varsågod' osv. Just nu väger han väger 2,1. Tack så jättemycket för Bamse, han är det bästa som någonsin hänt mig!

Själv har jag i stort sett bara lärt Stella att komma när jag kallar... Men hon vet förstås vad bra, varsågod, vänta, vatten, kissa, vi ska vara tysta, vi ska vända, vi ska lägga oss, och ytterligare några ord/meningar betyder. Det är bara jag som har varit lite för lat för att lära henne sitt och andra liknande kommandon. Men jag planerar att lära både Stella och Bonnie lite nyttigheter - längre fram.

Så här på lördagskvällen förkovrar jag mig i ämnet anticancer. Jag har börjat läsa boken med samma titel som jag berättade om i går. Jag kommer här i min dagbok att återge några rader ur boken, och några fakta i ämnet. Det gör jag för att sprida kunskap - men definitivt inte för att ni ska "slippa läsa boken själva". Några få rader kan aldrig ersätta allt det innehåll som ryms på drygt 300 sidor. Redan nu, efter att bara ha läst förorden och inledningen, så förstår jag att det här är en angelägen bok. Det som också känns bra i sammanhanget är att alla fakta är vetenskapligt granskade. När jag nu ger er några små glimtar ur boken så kommer jag att skriva med grönt. (Detta för att de olika bitarna ska bli lättare att hitta, sen när jag har hunnit läsa hela boken.) OBS att jag inte citerar fullständigt. Min mening är inte att återge boken, utan att visa på saker som jag tycker är viktiga. Jag tycker definitivt att ni ska läsa boken själva!

Vi har alla cancer i vilande form inom oss. Våra kroppar tillverkar defekta celler hela tiden. Det är så tumörer uppstår. Men våra kroppar är också utrustade med ett antal mekanismer som upptäcker sådana celler och håller dem i schack. I västvärden dör en av fyra som drabbas av cancer, men tre av fyra gör det inte. Deras försvarsmekanismer klarar påfrestningarna.

Det som boken handlar om är att på alla sätt stärka dessa försvarsmekanismer. Anticancer-livsstilen, som författaren förespråkar, är inte ett alternativ till modern konventionell cancerbehandling - den är ett komplement. Den stärker kroppen så att den bättre klarar tuffa operationer och cellgiftsbehandlingar, minskar risken för återfall, och väsentligt ökar chansen till överlevnad.

Dessutom är det vetenskapligt bevisat att en hälsosam livsstil (hälsosam kost, tillräcklig motion, undvika gifter och stress) minskar risken för att få cancer med uppemot 50%!

Och som Alicja Wolk, professor vid Karolinska Institutet i Stockholm, skriver i förordet till den svenska upplagan: Den beskrivna anticancer-livsstilen skulle också kunna kallas antihjärt-kärlsjukdom-livsstilen, eftersom den också kan förebygga hjärt-kärlsjukdomar.

Det viktigaste är att boken ger hopp! Hopp om att vi med våra tankar och handlingar kan påverka sjukdomsförloppet. Författaren påvisar också hur viktigt det är att uppmärksamma sambandet mellan kropp och själ, och han påpekar att flera nya studier visar hur viktigt det är med stöd och kärlek från familj och vänner.

Författaren säger också ärligt - att den anticancer-livsstil som han förespråkar - inte till 100% kan garantera att man aldrig drabbas av cancer (eller dör av sjukdomen). Men sannolikheten för att leva frisk ökar definitivt!

Jag har nu hunnit till sidan 98 i boken Anticancer. Jag sitter i skuggan på balkongen och läser, med en hund i knäet och en vid min sida. Jag har lärt mig mycket om cancerns uppkomst - och vad som krävs för att den ska växa och föröka sig.

Sedan 1940-talet har antalet cancerfall ökat lavinartat, framförallt i i-länderna/västvärlden, och allt yngre människor drabbas av cancer. Man har funnit tre faktorer som radikalt har förändrats i vår livsmiljö sedan 40-talet.

2) Metoder inom jordbruk och boskapsskötsel - och därmed också vår mat - har ändrats.

3) Vi utsätts för ett stort antal kemiska produkter som inte existerade före 1940.

Undersökningar visar att 56% av våra dagliga kalorier kommer från tre källor som inte existerade när våra gener utvecklades under äldre stenåldern. Vi äter i dag raffinerat socker (rör- och betsocker, glucossirap etc) + vitt mjöl (vitt bröd, pasta etc) + vegetabilisk olja (soja- solros- och majsolja, transfetter). Dessa tre källor innehåller inte några av de proteiner, vitaminer, mineraler eller omega-3-fettsyror som våra kroppar behöver för att fungera. Å andra sidan fungerar de som en direkt näringskälla för cancertillväxt.

Under äldre stenåldern fick människan i sig ca 2 kg raffinerat socker om året (honung). 1830 var konsumtionen uppe i 5 kg om året, och år 2000 fick vi i genomsnitt i oss hela 70 kg!

Om vi är kloka och förståndiga bör vi nog återgå till en konsumtion på max 5 kg per år... Det är lika lätt att bli beroende av socker som av andra gifter (t ex narkotika, alkohol och nikotin). Men det är lättare att sluta med socker. D v s efter en veckas abstinens i form av sockersug, irritation och huvudvärk så har kroppen vant sig av. (Sen är det en helt annan sak att det är väldigt svårt att undvika socker om man äter färdigmat - för i nästan alla produkter är socker i någon form tillsatt.)

En positiv bieffekt om vi slutar äta socker och vitt mjöl - är att vi även får friskare/fräschare hy!

Även i dag läser jag i boken Anticancer. (Jag skippar att sola och bada några dagar - och förkovrar mig i stället.) Nu har jag hunnit till sidan 164. Goda råd ur boken:

Drick 2-3 (upp till 5) koppar grönt te per dag. (Svart te har motsatt effekt.) Ät gurkmeja! (Finns i curry, och tas lättare upp av kroppen i kombination med svartpeppar eller ingefära som är vanligt i curryblandningar.) Både grönt te och gurkmeja motverkar cancer och förstärker effekten av cytostatika. Ämnen i olivolja (jungfruolja) har också en hämmande effekt på cancer.

Författaren förespråkar också soja-produkter, samt svamparna shiitake, maitake, kawaratake, enoki och ostronskivling. Vid cellodlingar hejdar dessa utvecklingen av cancer, men hittills har endast enstaka studier gjorts på människor. (Dock används svamparna på sjukhus i Japan.)

Anticancerkost: jordgubbar, hallon, valnötter, hasselnötter, pekannötter, blåbär, tranbär, kanel, mörk choklad (minst 70%), körsbär, plommon, persikor och nektariner. Tänk att så goda saker kan vara så nyttiga!

Ät också kryddväxter som mynta, timjan, mejram, oregano, basilika, rosmarin, persilja och stjälkselleri. Och förstås grönsaker som broccoli, vitlök, tomater, purjolök, salladslök, brysselkål, grönkål, spenat, rödbetor, vitkål, och brytbönor!

Vill ni veta varför och på vilket sätt denna kost fungerar så får ni läsa boken! Det tycker jag hur som helst att ni bör göra! I boken finns fullständiga listor och tabeller över alla anticancer-faktorer, inte bara de jag nämner. Där står också hur de olika födoämnena samverkar bäst, samt vad man inte bör äta...

För att anticancerkosten ska vara riktigt effektiv bör tomaterna tillagas i olja, medan broccolin inte bör kokas (utan ångkokas eller stekas snabbt). Fisk bör ångkokas eller ugnsbakas långsamt. Det gröna teet bör dra minst 5 (helst 10) minuter för att de nyttiga katekinerna ska frigöras. (Japanskt te, t ex sencha, innehåller mer av EGCG* än kinesiskt te.)

En forskningsstudie från 2009 visar att all alkohol är cancerframkallande - t o m i form av ett glas rödvin om dagen. Enligt en annan studie från samma år kan dock just ett glas rödvin om dagen vara nyttigt om man dricker det samtidigt som man äter en måltid som innehåller mycket grönsaker. (Medelhavskost.) Gravida kvinnor bör inte alls dricka alkohol, eftersom fosterutvecklingen kan störas.

(Och vill man utnyttja rödvinets gynnsamma effekt för hjärt-kärlsystemet så räcker det att dricka 15 ml per dag!)

Författaren påpekar att även om det ännu inte finns någon storskalig vetenskaplig studie på människor om anticancerkostens effekt (eftersom det inte ligger några pengar i detta), så är det helt biverkningsfritt att tillämpa kostråden. Kosten har också positiva effekter på bl a hjärt-kärlsjukdomar, reumatism, alzheimer - och övervikt.

Hundarna och jag gick en härlig promenad på morgonen. Havet ligger spegelblankt och glittrande, och det är just nu behagliga 25º i skuggan. Jag funderar på om jag ska gå ner på stranden en stund för att sola och bada, eller om jag först ska läsa ut boken. Jag har bara ca 30 sidor kvar nu. Den sista delen i boken handlar om sambandet mellan kropp och själ.

Författaren påpekar hur viktigt det är att vi aldrig ger upp, att vi inte låter oss sjunka ner i känslor av vanmakt. Vi kan påverka! Om vi ser framtiden an med tillförsikt, om vi tillåter oss att vara optimistiska - så lever vi bevisligen både friskare och längre.

Författaren menar att det är viktigt att lära sig leva i nuet, och han rekommenderar meditation, yoga, mindfulness och liknande. Han menar att det viktiga inte är vilken teknik vi använder, det viktiga är att vi en stund varje dag stannar upp och bara är - och koncentrerar vår uppmärksamhet inåt (och inte på allt som händer runt omkring oss). Det kan vara så enkelt som att man sätter sig bekvämt och blundar, och koncentrerar sig på sin andning en stund.

Enligt forskning lär det vara idealiskt att andas så långsamt som 6 andetag i minuten (under avslappningen/meditationen). Vid den andningsrytmen kommer våra autonoma biologiska funktioner (andning, hjärtfrekvens, blodtryck och blodflöde till hjärnan) i samstämmighet med varandra. Och då fungerar också immunförsvaret bäst.

De flesta semesterfirarna har åkt hem, så nu börjar det bli bättre plats på stranden för oss Campello-bor.

Mindre kul är att min datorskärm har börjat konstra nu igen. Nu kommer det svarta streck farande förbi i sidled, och så hoppar allt upp och ner några mm. Men trycker jag lite mitt bak på skärmen så försvinner fenomenet. Kan det vara glapp någonstans? Nåja, det är ett världsligt problem. Så länge strecken bara kommer då och då så går det väl an.

Författaren skriver om hur viktigt det är att tala med varandra - även om sådant som rädslan för döden. Alla blir inte botade - några dör. (Ja, vi kommer alla att dö - det är normalt! Men några kommer tyvärr att dö i förtid - och det är sorgligt.) En läkarkollega till författaren brukade säga att "det viktigaste är att alltid hoppas på det bästa, men att vara beredd på det värsta". Om man aldrig pratar om döden annars, kan man känna sig väldigt ensam den dagen den närmar sig. Man ska också vårda sina vänner väl - så att man har någon att tala med. Äkta vänner är guld värda!

Om man lider av gamla trauman bör man uppsöka en duktig psykolog/psykiatriker för att få hjälp med dessa. (Författaren, som är professor i psykiatri, har goda erfarenheter av EMDR*.) Om man kan bli av med gamla "smärtor" så får man mer krafter till nuet.

*EMDR = Eye Movement Desensitization and Reprocessing, är en form av psykoterapi, så kallad desensibilisering, som används för att behandla bl a PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).

Det framhålls också i boken att beröring är viktigt. "Berör som en mor rör vid sitt barn." Beröring hjälper på cellnivå, även massage är bra. Och om man vill att kroppen ska vara stark och levande - så måste man själv röra sig - alltså utöva fysisk aktivitet. Enligt statistik är både dödsrisken i cancer, och återfallsrisken, betydligt lägre för fysiskt aktiva patienter. (Sen måste man naturligtvis anpassa motionen till sin sjudom.) Det påpekas också vikten av att hålla en hälsosam vikt, eftersom fettvävnad är den viktigaste lagringsplatsen för cancerogena ämnen.

Som hundälskare vill jag gärna påpeka att författaren hade en hund vid sin sida. En hund som tröstade honom när han gick igenom tröttsamma cytostatikabehandlingar, som tjänstgjorde som personlig tränare när de motionerade ihop, men som även var meditationspartner. Författaren skriver: Är inte hundar alltid i ett slags meditationstillstånd, obesvärat närvarande i nuet? ...sen brukade han (hunden) sträcka på sig med halvslutna ögon, som om yoga var något naturligt för honom.

Det är viktigt att ägna uppmärksamhet åt sådant som verkligen är viktigt för en själv här i livet, oberoende av vad andra tycker. Man bör med omsorg välja vilka människor man verkligen vill umgås med - och ägna dessa hela sin uppmärksamhet. Man måste också våga säga nej till andras krav, utan att få skuldkänslor. Om man vågar vara som man vill vara, så som man mår bäst av, så får man också mera kraft att kämpa mot en eventuell sjukdom.

Alla strategier är inte lika effektiva för alla människor eller vid alla tillfällen. De personer som överlevt en dödsdom i cancer har ofta det gemensamt att de har haft förmågan att säga "Detta är vad jag behöver just nu", och sedan gått framåt i sina liv med både målmedvetenhet och flexibilitet. Ofta har de också haft styrkan att känna tacksamhet över livet.

Författaren säger avslutningsvis i sin bok, att det är fullt möjligt att på samma gång njuta frukterna av vetenskapens oerhörda framsteg - och att ta hjälp av kroppens naturliga försvarsmekanismer.

Vi måste sköta om oss själva, på samma sätt som vi skulle ta hand om ett barn som har anförtrotts i vår vård! Kroppen är ett stort komplicerat jämviktssystem, där varje funktion samverkar med alla andra. Om man rubbar någon av funktionerna kommer helheten oundvikligen att påverkas. Vi kan alltså alla välja var vi vill börja: med kost, motion, psykologisk träning eller någon annan strategi som ger oss mer innehåll och medvetenhet i våra liv.

Nu har jag läst ut boken, och det känns nästan lite tomt. Det är en sådan bok som har gjort intryck på mig. Jag har lärt mig mycket. Och jag rekommenderar den till alla som vill lära sig mer om hur vi kan må bättre och hålla oss friskare.

Nu hoppas jag att jag har styrkan att förändra mitt eget leverne till det bättre. Börjar jag med ett litet försiktigt steg så kan jag på sikt komma långt. Man måste inte ta alla stegen på en gång. Jag börjar med att minska på socker och vitt mjöl!

Jag har på Ulfs uppmaning lagt till två förtydliganden ovan. Ni hittar dem efter var sin grön asterisk (*).

I dag har jag varit en tur till Alicante. Jag besökte hälsokostavdelningen på El Corte Inglés, där jag köpte lite nyttigheter. Och så tittade jag inom Zara Home, där jag hittade SÅ vackra dukar och dricksglas som jag inte köpte. Det är roligt att strosa runt i Alicante en stund, men skönt att komma hem till lugna El Campello igen. Och jag kan ju ändå inte vara borta från hundarna mer än fyra timmar.

Jag passade på att provligga Tempur-Cloud-sängen på El Corte Inglés. Men jag tror nog att Jensen-sängen Diplomat Continental passar mig ännu bättre. (Den motsvarar den jag har i Hässelby.) Och den är ju någon tusenlapp billigare. Om man nu ens kan använda ordet billig i detta sammanhanget. Svindyra är sådana här sängar! Enligt tidningen Råd & Röns tester är billiga sängar ofta lika bra - MEN, säger samma tidning, man får betala extra för mjukhet. Och det är ju en mycket mjuk säng jag behöver. Som det är nu så vaknar jag flera gånger per natt för att jag har ont i axlar, nacke, höfter eller ben. Tja, det är väl jag som börjar få förslitningar... Så känslig var jag inte som ung. Men det är inte roligt att ständigt vara outsövd...

Häromdagen köpte jag förresten en ny kökskran för knappt 40 €. Den gamla skulle bli för dyr att reparera. Så här ser den nya ut:

Nu ska den bara monteras också. Jag har aldrig bytt kökskran förr, men principen är ganska enkel - och monteringsanvisning (på spanska) medföljer.

Jag hittade också en instruktionsvideo på internet. Det ser inte alltför svårt ut. Rörtång har jag. Enda problemet är att den kranen som vi har nu - inte har någon mutter på undersidan. Det ska finnas en stor mutter som man lossar för att ta bort den befintliga kranen. Under vår sitter det en plastbit, men den ser inte ut att ha några skruvgängor. Måtte inte förre ägaren ha limmat fast kranen som han har gjort med så mycket annat... Jag ska undersöka saken närmare en annan dag. Egentligen skulle jag vilja byta diskbänk också - till en med två hoar. Men det senare får vänta. Pengarna räcker inte till allt...

Nästa vecka börjar kvinnoföreningen Amudecas kurser igen. Jag har anmält mig till latindans, pilates och Sevillanadans - precis som förra terminen, men också till ett pass konditionsträning. Tyvärr är konditionsträningen och latindansen på samma dag, med bara 1½ timmes mellanrum - och jag måste hinna hem och duscha, byta om, gå ut med hundarna och äta lite emellan. Skulle det bli för stressigt så får jag väl skippa latindansen, för jag behöver konditionsträningen bättre.

Förresten har jag inte berättat hur det går till att anmäla att man vill fortsätta att gå kurs hos Amudeca. Det spanska anmälningsförfarandet skiljer sig en aning från det svenska...

Vi hade fått brev hem i brevlådan om att vi kunde anmäla oss fr o m tisdagen den 4/9 klockan 18. Då var Jenni här så jag tänkte skjuta på det några dar, men Maria-Paz sa att jag borde vara där i tid. När jag kom dit i god tid, 17:50, mötte jag Maria-Paz som frågade varför jag inte hade kommit redan klockan 17 för att ta en nummerlapp. Det hade hon gjort, och hon hade nummer 21. Efter att ha trängt mig fram genom den överfulla korridoren lyckades jag få nummerlapp 87. Jag insåg att det skulle ta evigheter innan det blev min tur.

Man skulle in i ett rum och där anmäla direkt till sin kursledare att man ville gå kursen, sen gå till nästa kursledare och anmäla att man ville gå den kursen etc, och slutligen gå till en annan kvinna med den förkryssade lapp man fått - och visa sitt medlemskort för henne. Ja, de gillar nog att köa spanjorerna, för stämningen var god. Men jag ville ju inte lämna Jenni ensam hemma flera timmar, så jag kom överens med nummerlapps-utdelerskan om att få komma tillbaka strax innan de skulle stänga klockan 20. Och tänkt, när jag kom 19:50, så blev det min tur nästan med en gång. Kanske det nästan inte hade varit någon kö alls dagen efter? Men då kunde det kanske ha blivit fulltecknat på någon kurs förstås. Bäst att göra det hela på spanjorernas vis. Själv skulle jag annars kunna tänka mig e-post-anmälningar...

Vov alltså! Tänk så svårt matte har för vissa saker. Ja, vi hundar är faktiskt duktigare på nästan allt. Matte har t ex svårt att slappna av ibland. Men vov! Det är väl ingen konst. Man bara lägger sig skönt - och så slappnar man av. Så här:

Det är väl ingen konst! T o m Stella kan slappna av - fast hon är så liten. Ja, titta själva:

Tänk, matte säger att det t o m finns avslappnings-kurser för människor. Ja, vov! Det är det jag alltid har sagt: Vi hundar är mycket intelligentare än människor. Vi kan nästan allting från början vi. Vov-vov!

Jag fick migrän i går. Den började lite lätt på kvällen, men tog i ordentligt en stund efter att jag hade lagt mig. Så natten har inte varit något vidare, och jag har inte sovit många timmar. När jag mår riktigt dåligt av migrän så orkar jag inte gå upp och ta medicin heller.

När jag sen hade gått morgonpromenaden med hundarna och druckit mitt gröna frukostte, så kändes det lite bättre så jag tog ingen medicin då heller. Det är ju trots allt så att medicinen bara hjälper ibland, men alltid har biverkningar. Om jag nu tar det riktigt lugnt i dag så ordnar det sig nog. Måste-göra-listan får vänta till i morgon. Hittills har jag bara småpysslat lite, bl a har jag tittat till mina växter på balkongen.

Och då fick jag en glad överraskning. En knopp har slagit ut - och jag ser nu att det är en av mina favoritpelargoner som har överlevt. Ni vet - den lite ovanliga cerisrosa-vinröda. Jag blev så glad när jag såg det. Jag hade tre, men om en har överlevt så kan jag ta sticklingar från den längre fram när den har återhämtat sig lite mer.

Av de 33 växter som jag anförtrodde i Cynthias vård har 11 definitivt dött, och på fotot nedan ser ni några som jag ännu inte vet om de överlever - de två i bruna krukor till vänster, samt de fyra på bänken. Jag sköter om alla så gott jag kan, men bara växten allra längst till höger har gröna blad. (Övriga på fotot är döda, jag har bara inte tömt krukorna än.)

Inne har jag dessutom en stor halvdöd benjaminfikus med bara fem gröna blad. Jag vet inte om jag kan få den att överleva. Sen har jag flera andra växter som ser rätt bedrövliga ut just nu, men som i alla fall har överlevt. Men med rätt vård så ska de nog bli fina igen. I dag får jag väl sätta mig i en stol på balkongen och prata lite uppmuntrande med mina växter...

Vädret är lite blåsigt och halvmolnigt i dag. Det är inte längre lika varmt (hett) som det var i augusti. Nu är det vanligen behagliga 25-29º om dagarna, och 17-21º om nätterna. Men havet är fortfarande badvarmt, 24-27º. (Jag slutade att ha fläkten på om nätterna redan innan Jenni kom ner, och under tiden hon var här började jag att ha en bomullsfilt på mig när jag sover. Men jag sover fortfarande med balkongdörren öppen, för jag sover bäst i frisk luft.)

Denna dagen - ett liv... Inte har jag fått mycket skött. Jag har pysslat lite med mina krukväxter, kelat hundarna och promenerat med dem, samt bläddrat i en tidning - men inte mycket mer. Jag tänker på de stackare som har kronisk värk av något slag. Hur orkar de? Migrän - det går ju över. För säkerhets skull kommer jag att ta en Inmigran-tablett-kopia innan jag lägger mig. Då vaknar jag säkert fit-for-fight i morgon!

Nej, ännu har jag inget roligt att berätta om - bara om mina små vardagsbekymmer. Jag har migrän i dag också, så det är väl en sådan där tredagars som jag brukar ha. Jag vet inte om medicinen dämpade värken något, men den tog inte bort den i alla fall. Ändå sov jag ganska hyfsat - halva natten. Jag sov klockan 03:30 när kommunens renhållningspatrull kom förbi. En gång i veckan (alltid på natten) kommer en bil med bl a högstryckstvätt, och så rengör de noggrant alla sopkärl samt trottoarerna omkring. Det är ju bra! Fast jag vaknar alltid av ljudet.

Den här migränomgången är säkert hormonutlöst, någon annan förklaring finns inte. Men jag hade extra många blodvallningar nätterna före. Det som är tröstrikt i sammanhanget är att min migrän kommer att försvinna när klimakteriet är över. Så jag har gott hopp!

Jag får ta det väldigt lugnt i dag också. En sak lyckades jag faktiskt företa mig i går. Jag tog bort alla de hundsaker som fanns ovanpå hallbyrån (se foto 12-09-07 i Sparad dagbok 24) och la dem i den nya hallbänken. Tyvärr ligger där några solglasögon kvar. Det blir dagens projekt. Jag måste tömma en låda i byrån och lägga dem där. Frågan är bara var jag ska lägga det som ligger i byrålådan? Men visst skulle det bli snyggare i hallen om även den här sista lilla gröna plastkorgen kom bort!

F ö har jag inte ätit något onyttigt alls sedan jag läste ut Anticancer-boken. Det enda jag äter som inte är optimalt, är en empanadilla om dagen. (De är ju oftast bakade på vitt mjöl.) I går ångkokade jag blomkål, brysselkål och morötter och hällde på aningen olivolja blandat med gurkmeja och några stänk svartpeppar - helt enligt anticancerdieten. Fast jag kommer hädanefter att kalla den hälsodieten! Det är ju en diet som är bra för hälsan i största allmänhet. Och i morse la jag skivad rå vitlök på min frukost-empanadilla. Jo, vitlök luktar! Det verksamma ämnet Allicin är en svavelförening... Men vitlök är supernyttigt! Vi behöver alla antioxidanter vi kan få i oss!

Lite har jag fått skött i dag, trots huvudvärken. Jag har tvättat tre maskiner tvätt, och så har jag snyggat till ovansidan på byrån i hallen. Så här blev det:

Ni ser väl att Stella skymtar i bakgrunden i soffan. Hon har dresserat mig nu - så när hon säger iu-iu så lyfter jag upp henne i soffan bums. Så högt kan hon inte hoppa själv.

Om det blir just de här sakerna som kommer att stå på hallbyrån i framtiden återstår att se. Men det är betydligt snyggare nu än det var häromdagen. Eller hur! (Shoppingkärran är det som skymtar t v om byrån. Den har vi f n ingen bättre plats till...)

I morse när vi skulle gå ut på vår morgonpromenad såg jag en så vacker soluppgång från balkongen. Jag tog förstås några foton. Det är rent fantastiskt så fort solen stiger. Man kan se hur den rör sig uppåt. (Ja, egentligen är det ju jorden som roterar åt andra hållet.) Men ett fantastiskt skådespel är det. Inte undra på att människor i alla tider har dyrkat solen. Plötsligt blir allt ljust och varmt.

Kameran fick följa med ut på morgonpromenaden. Solens strålar färgade allt i ett gyllene skimmer.

Nedanför träspången ser ni så fint krattad stranden har blivit tidigt på morgonen.

Och på de två fotona nedan ser ni vattenpölar. De är kvar från morgonens rengöring av trottoarer och gator. (Jag har berättat om den lilla bilen som rengör med roterande borstar och hett vatten.) Om någon timme kommer vattnet att ha avdunstat.

Ni ser att det är ganska folktomt på mornarna. Ända fram till framåt klockan 10 är det så här lugnt och skönt. Jag tycker mycket om att vara ute på morgonpromenad - särskilt när solen skiner.

Men det var lite kyligt i morse - bara knappt 20º. Jag frös lite i skuggan, men hade ju bara shorts och T-shirt på mig. Förresten är huvudvärken nästan borta, så det blir nog en bra dag i dag. Och det är bara 16 dagar kvar tills Ulf kommer ner till mig och hundarna!

Tänk så mycket mer energi jag får när jag slipper ha huvudvärk! Sen migränen försvann i morse så har jag utöver att tvätta en maskin, även hunnit gå igenom alla mina köksskåp. Jag har plockat fram allt, rengjort skåpen, och sen satt in allt igen - fast i bättre ordning. Och innehållet i mitt skafferiskåp gick jag igenom ordentligt. Allt som innehöll socker eller vitt mjöl (eller hade utgånget datum) slängde jag. Nu ser det prydligare ut i alla skåpen och jag vet precis var jag har allting. Skönt! (Det finns fler lådor och skåp jag borde gå igenom lika noggrant! Nästan alla - när jag tänker efter... Men det får bli en annan dag.)

Jag har förstås hunnit gå ut med mina småflickor också. Eftersom det är lördag i dag har de haft sina rosett-selar och pärl-koppel på sig.

På morgonpromenaden med hundarna hörde jag plötsligt ett par tala svenska. Jag talade några ord med dem. Kvinnan, Katarina från Viva Kreativa, håller tillsammans med andra kursledare - i samarbete med Fridhems Folkhögskola - kreativa kurser här i El Campello 16 - 21 september. Se: http://fridhem.fhsk.se/ (http://www.fridhem.fhsk.se/dyn/359,9,20,119,285.html) Det är kurser i skrivande, kreativt skrivande, målande, yoga och spanska. Det låter väl kul! Jag skulle inte ha något emot att gå ett par kurser. Men antagligen är det för dyrt, och så kanske de kolliderar med några av mina Amudeca-kurser. Hur som helst så hoppas jag att jag stöter på Katarina och de andra vid något tillfälle dessa dagarna. Jag har deras program så jag vet när de har picknick på stranden...

Som vanligt skiner solen, och eftersom jag är lika full av energi som i går (trots viss sömnbrist) så gäller det att passa på att vara flitig. Jag tror att jag ska ordna i ytterligare något skåp.

Och verdaladan fortsätter oförtrutet att blomma. Visst är den söt med sina färgglada blommor!

Jag har förresten glömt att berätta att jag i måndags (via autogiro) betalade 593 € till SUMA i IBI. (IBI = Impuesto sobre Bienes Inmuebles = kommunal förmögenhetsskatt för lägenheter/garage/förråd mm.) Detta är en avgift vi betalar årligen, och egentligen är det ju ganska mycket pengar... (Hur mycket man betalar beror på lägenhetens taxeringsvärde, och olika kommuner tar ut olika höga skatter.)

Exakt klockan 14:30 gick musten ur mig. Men innan dess hade jag i alla fall fått ordning i ytterligare ett skåp. Alltid nåt...

Nu på eftermiddagen gick jag och småflickorna en ganska lång promenad i maklig takt. Det var så skönt i solen! Som vanligt gick vi mestadels längs strandpromenaden. Jag älskar att titta på havet, och flickorna tycker att det luktar så oerhört intressant kring alla palmerna...

Jag blev uppringd av kursarrangören från Fridhems Folkhögskola. De planerar att hålla denna typen av kurser två gånger per år här i El Campello. Kanske kan jag vara med på en av kurserna (måla? skriva?) en annan gång (när jag inte är så pank). Jag får i alla fall vara med på prova-på-yoga på stranden i morgon klockan 20, och det kan ju vara både nyttigt och kul.

Dagens morgonpromenad var så skön! Det var 23º, solen sken, och strandpromenaden var ganska tom. Bonnie ville gå hyfsat långt i dag, vilket jag uppskattade. Ofta på mornarna vill hon bara gå två kvarter, eftersom hon har bråttom hem till frukosten.

Ulf och Bosse är i Helsingfors i dag. De har köpt en billig kryssning med Viking line, och åker mer för den goda matens skull än för Helsingforsbesöket. Ulf sms:ade att gårdagens buffé hade varit väldigt god, och att de i dag ska besöka zoo.

Själv började jag läsa en ny bok i går: Mari Jungstedts Den mörka ängeln. Det är en psykologisk polis-thriller som utspelar sig på Gotland, och hittills är den riktigt spännande.

Om jag har gjort någon nytta i dag? Nej, inte alls... Men jag har läst ut boken! Den var så pass spännande så jag kunde inte sluta läsa. Jag gillar böcker som är spännande, som innehåller mer psykologi än action, och som har många bottnar. Det här är en sådan - och jag kan helt klart rekommendera den! Nu har klockan hunnit bli nästan 17, och jag ska snart gå en promenad med hundarna. Senare i kväll ska jag gå ner på stranden för att prova yoga. Det blir alltså en dag helt i lättjans tecken...

Kvällen var vacker och strandyogan trevlig! Men framför allt var det ett gäng väldigt trevliga människor jag fick möta! Det är kul att vara tillsammans med så många svenskar på en gång - här i El Campello.

Av hänsyn till de andra deltagarna fotograferade jag endast yogaläraren Jörgen Johnsson. (Se: http://sundara.se/start/.) Och förresten hann jag bara ta ett fåtal foton eftersom jag efter bästa förmåga försökte utföra alla övningarna själv. Men jag är inte lika vig som jag var förr. Upp till sisådär 55-årsåldern kan jag inte minnas att det tog emot någonstans - men det gör det nu...

Vi var knappt 30 deltagare som alla gjorde vårt bästa för att "göra rätt". Jörgen förklarade vad de olika rörelserna hette, vilken del av kroppen vi skulle sträcka, när vi skulle andas in etc.

Och jag tycker nog att vi klarade det ganska bra allihopa! Inte perfekt - men tillräckligt bra! Yoga är säkert väldigt nyttigt för kroppen.

När yogan var slut vände jag hemåt, men först bestämde Katarina och jag att vi ska ses till helgen. (Nu hinner hon inte eftersom hon är kursledare.) Det kan vara trevligt att lära känna henne lite närmare eftersom hon vistas en hel del i El Campello. (Hon har förresten också hund.)

Därefter gick Bonnie, Stella och jag vår sena kvällspromenad, och nu ska vi strax gå och lägga oss. Medan jag har suttit här vid datorn så har flickorna suttit i soffan. De var så söta så jag kunde inte låta bli att ta några foton av dem:

I dag börjar mina kurser hos Amudeca. Klockan 17:00 - 18:00 är det konditionsträning, och 19:30 - 20:45 är det dags för latindans. Jag har periodvis lite ont längst fram under min högerfot (de främre benen är nertrampade och fettkudden borta) men jag hoppas att det går bra att dansa ändå. Jag skulle ha väldigt svårt att tänka mig ett liv helt utan dans. Fast lite ont är egentligen en underdrift. Ibland kan jag knappt gå - men det rör sig bara om kortare stunder (tills jag har lyckats dra rätt fotbenen igen) - så i genomsnitt är jag praktiskt taget bra i foten. Det gäller att se allt från den positiva sidan.

Deltagarna i folkhögskolekurserna har picknick på stranden i kväll klockan 20. Det hade varit trevligt att vara med där också, men det kolliderar tyvärr med latindansen.

På torsdag börjar Amudeca-kursen i Sevillanas, och på fredag börjar pilatesträningen igen. Jag har saknat mina pilatespass!

Nu är det bara 13 dagar kvar tills Ulf kommer ner. Det ska bli kul förstås! Vi saknar varandra! Men lite har jag att ordna innan dess. Ni vet när katten är borta så dansar råttorna på bordet. Jag har tagit mig vissa friheter nu - och brett ut mina tillhörigheter. Jag får förstås vänja mig av med att sitta på Ulfs plats vid matbordet när jag sitter framför datorn! Det är trängre och mörkare i mitt rum (och sämre utsikt), men det är väl lika bra att jag flyttar ner datorn endera dagen. Om nätterna tar jag in dynan som hör till min balkongstol. Nu har jag den liggande på Ulfs säng (eftersom det är närmare), men snart får den ligga på sin vanliga plats i gästrummet. Och dessutom står både dammsugaren, skurhinken och våtmoppen framme i en hörna i Ulfs rum (så det går snabbare när jag vill städa golvet) men innan Ulf kommer ner så ska detta in på sin vanliga plats i vårt trånga städskåp. Ja, jag tycker förstås själv bäst om när allt är i ordning - men samtidigt är jag lite bekväm av mig...

Här kommer först bildbevis på att Ulf och Bosse var ute på kryssning tillsammans. (Alla som går ombord fotograferas.) Jag tycker att de ser glada och förväntansfulla ut:

Ni har redan fått veta att Ulf och Bosse tyckte att maten ombord var väldigt god. Det fanns förstås också underhållning på båten. De såg bl a en show med Abba-musik.

Jag har redan berättat att de gick på zoo. Det var på välskötta Högholmens zoo (http://www.korkeasaari.fi/sv/tjanster/informationtillbesokarna) som de gick runt i hela tre timmar. De tyckte att det var intressantast att titta på de stora kattdjuren.

Efter zoobesöket gick de en promenad i centrala Helsingfors där de bl a besökte Stockmanns varuhus. Eftersom maten var lika god på hemresan så är de nöjda med sin kryssning.

För mig blev det intensivt i går, med både gymnastik och dans. Fast jag hade fattat fel. Gimnasia de mantemiento GAP är inte konditionsträning, utan ett muskeltränings-pass. GAP står alltså för musklerna Gluteus (sätesmusklerna) Abdominis (mellangärdet-magen) och Pectoralis (bröstmuskeln). Hur som helst så var det ett superbra pass som jag kommer att fortsätta med.

Lärarinnan var mycket duktig, passet väl genomtänkt och hon körde på hårt (fast med ett leende på läpparna). Inte en minuts paus fick vi under hela timmen som passet pågick. Jag gillade musiken också (60- och 70-talslåtar blandat med flamenco). Vi avslutade med töjningsövningar. Jag (och alla andra) var fullständigt genomsvettiga, men det kändes bara bra. Jag klarade alla övningar utom en där man skulle ligga stödd på höger höft. Det gjorde jätteont i höften. (Jag hade lite problem med att den upprepade gånger hoppade ur led, och i igen, för ca 15 år sen, och kan få lite ont ibland.) Stödd på vänster höft gick övningen däremot bra. Nästa gång ska jag ta med en liten kudde för att ha under höften - då klarar jag det säkert.

Tja, inte är det kul. Men det är klart att det är ett tecken på att kroppen börjar bli gammal och sliten - det här med att det numera gör ont här och var - emellanåt. Tur att jag känner mig så ung själsligen! Det kompenserar säkert!

Efter passet gick jag och anmälde mig till konditionspasset, som tydligen heter Batuka och ligger på måndagarna. Jag hade ingen aning om att batuka betyder aerobic-träning. Det är inget ord som står i mitt lexikon, så jag trodde det var någon sorts instrument. (Det närmaste ord jag hittar är batuta som betyder taktpinne. Kan orden ha något samband?) Det är i alla fall detta som jag trodde att jag hade anmält mig till - och det är samma lärarinna. Jag hade sådan tur att det fanns en plats kvar. Nu ska jag gå båda passen! Det kommer säkert att vara supernyttigt för min kropp! (Jag får hellre slopa något annat, om jag inte orkar gå på allt.)

Sen blev det lite stressigt. Mellan gymnastikpasset och det i latindans är det på pappret exakt 1½ timme, och något mindre i praktiken. På denna tiden ska jag hinna hem, duscha (och helst även tvätta håret), byta om, gå ut med hundarna i minst 30 minuter, äta något (åtminstone en yoghurt) och sen hinna tillbaka till Centro Social (namnet på byggnaden) i tid. I går kom jag 10 minuter för sent till dansen, och då stressade jag ändå betydligt mer än jag trivs med.

Men det var kul att dansa latindans igen. I går dansade vi salsa och bachacha. Vi övade bara grundsteg hela kvällen, eftersom några nybörjare hade tillkommit. Det är ett glatt och trevligt gäng, både lärarinnorna och deltagarna. Vi har roligt! Och jag älskar att dansa. Men samtidigt känner jag att ensidiga rörelser, som när man bara tränar grundsteg hela tiden, sliter på både höfter, knän och fötter. Jag fick ont i ena knäet (och hade sedan ont i flera timmar så jag hade svårt att somna). Möjligen får jag slopa latindansen, eller bara gå då och då. Vi får se.

Jag har inte dansat tango sedan valparna föddes. Det börjar jag längta efter. Tango sliter bara på fötterna. För resten av kroppen är dansen bara bra! Jag ska försöka komma iväg till tangon åtminstone några gånger nu i höst. Den 12/10 firar ABA-tango sju-års-jubileum med en stor milonga, och den vill jag gärna vara med på.

I dag ska jag ta det lugnt, onsdagarna blir min "lediga dag". Jag förstår inte att jag hann med att jobba heltid fem dagar i veckan tidigare, och dessutom dansa tango en kväll i veckan, själv hålla tangokurs en kväll i veckan (ibland även på helgen), sköta om mina katter, och umgås med mina barn. Nu tycker jag det känns mycket att ha fyra dar i veckan uppbokade (och det är ju ändå bara några timmar per dag). Tja, jag får väl "vila upp" mig på helgerna...

Vov och vov alltså! Vet ni vad? Jo, matte har börjat visa Stella hur datorn fungerar. Dumt va!

Det räcker väl att jag vet hur det går till. Jag vill inte att Stella ska börja skriva i min blogg. Den heter ju Bonnies blogg. Så det hörs ju på namnet att det bara är jag som ska skriva i den.

Ja, varken matte eller Stella har sagt nåt om att hon ska börja skriva. Fast jag oroar mig lite ändå. Men Stella - hon kan ju inte stava alls. Och inte vet hon hur man gör när man trycker på tangenterna. Nä, hon är ju alldeles för liten för att klara av sådana vov-svåra saker. Men jag kan! Jag är vov-duktig på nästan allting jag! Ja, vov-vov på er då!

Vi tar det så lugnt i dag, hundarna och jag. Ute skiner solen och det är varmt - men det blåser. Jag har småpysslat lite och hundarna har vilat.

Jag fick ett nyhetsmail från Bamses bollar (http://www.bamsesbollar.se/) och där hittade jag den här oemotståndliga lilla julprydnaden.

Jag kunde inte låta bli att beställa den (fast jag eg sparar pengar till ny säng). Men det kommer att bli så fint att ha den hängande framme till jul.

Den kunde jag inte heller låta bli att köpa. Och jag ska börja läsa den redan i dag. Baksidestexten lyder:

Ett annorlunda grepp har hon onekligen tagit - författarinnan. Jag tror att läsningen kan innebära många glada skratt. Följande personer ingår i pensionärsligan:

Visst verkar det vara ett härligt gäng! Innan jag strax kastar mig över boken, så vill jag bara visa en liten bild som Linda mailade mig i dag. (Hon har ju börjat plugga till distriktssköterska nu, och hittade bilden i dagens kompendium.)

Tja, han är väl som folk är mest, seriefiguren Knasen. Själv lever jag enligt Hälsodieten till ca 70% just nu. Jag skulle gärna leva efter den till 100%, för den sortens mat är minst lika god som vanlig mat, men då krävs det nog att någon annan lagar maten åt mig. Det blir för jobbigt att laga allt från grunden själv - sju dagar i veckan. Matlagning är ju (till Ulfs stora sorg) inte precis mitt största intresse...

Jag läste till sidan 200 i går, sen var det läggdags. Boken är rolig, full av dråpliga situationer. Jag läser med ett leende på läpparna. Eftersom jag helst bör hinna lite annat än att läsa, så vet jag inte om jag hinner läsa ut boken i dag. Min kurs i Sevillana börjar i kväll, 17:30. Och så bör jag handla och tvätta och...

Stella blir 7 månader i dag. Tänk vad tiden går. Hon är nästan helt rumsren nu. Hon kissar och bajsar mest ute, men på mornarna springer hon på lådan så fort hon kommer ur sängen. Och vid behov använder hon lådan även under resten av dagen. Någon enstaka gång händer det fortfarande att hon kissar på golvet precis framför lådan. Men hon kissar inte längre på helt fel ställen. Jag har börjat lägga enstaka mindre mattor på golvet, men den jättestora vardagsrumsmattan väntar jag helst ett tag till med. Den går ju inte precis att stoppa i tvättmaskinen om det skulle hända en olycka...

Lena skickade några foton från sitt bröllop i går, och jag bad om lov att lägga in ett. Men jag kunde förstås inte bestämma mig, eftersom alla fotona var så fina. Så ni får se tre av dem.

Visst ser de härligt lyckliga ut, Lena och Mats! Det riktigt strålar om dem! Jag hoppas förstås att de kommer att förbli lika lyckliga i många, många år framöver!

I dag har vi några gråa moln på himlen, men solen skiner ändå. Ett tag såg det ut som om det skulle börja regna, men sen blåste molnen förbi. Och nu måste jag börja göra lite nytta...

I går hann jag inte läsa en enda sida i boken, fast jag hade lust. Jag hade fullt upp med annat. Bl a hjälpte jag Maud att bära hem ett par saker från affären som hon inte orkade själv - 6½ kg hundmat och en rumspalm.

På kvällen började min kurs i Sevillanas. Kul! Det var inte samma lärare som förra året, utan i år är det samma som leder GAP-gymnastiken. Henne tycker jag bra om. Hon är ett verkligt proffs: oerhört medvetna rörelser, pedagogisk och dessutom trevlig. Vi fick träna ren teknik också, vilket jag tycker är bra. De flesta på kursen har dansat minst två terminer, men vi var 3 nybörjare. För att undervisningen skulle passa alla så hamnade den förstås på lite för hög nivå för oss nybörjare.

Vi gick igenom alla stegen i första delen av Sevillanas under kvällen, och för mig blev det för mycket att hålla reda på. Många typer av rörelser kändes också ovana för mig - så lätt var det inte. Jag brukar känna mig duktig på danskurser - men det gjorde jag inte i går. Jag har aldrig tidigare dansat en dans där man snabbt stampar med fötterna i golvet - samtidigt som man håller armarna över huvudet och rör fingrarna i graciösa rörelser. Bara att röra händerna var svårt - för man skulle röra ett finger i taget enligt ett särskilt mönster. Nåja, jag lär mig nog. Det är roligt att öva, och stämningen är god! Alla uppmuntrar alla - jantelagen finns inte i Spanien!

I går fick jag mail från Novas matte, med anledning av valparnas 7-månadersdag. Nova väger nu 2600 gram, men tjock är hon inte. Tvärtom så ser hon ut att vara i mycket god fysisk form. Hon kan hoppa upp på deras säng som är 65 cm hög! Det skulle aldrig Bonnie klara. Och definitivt inte Stella... Så Nova är en liten friidrottsstjärna i hundvärlden! Så här såg hon ut i går:

Nu ser jag helt säkert att det är en av mina favoritpelargoner som har överlevt, för nu har fler knoppar slagit ut. Sån tur!

Men bara på fotot nedan är färgåtergivningen rätt. De övre blommorna har blivit för ljusa, mer rosa och mindre vinröda. Jag undrar varför kameran inte klarar att avbilda färgerna som de ser ut i verkligheten? Blomman nedan befann sig lite mer i skuggan, men det var inte stor skillnad på ljuset. Just den här pelargonsorten har jag fotograferat många gånger utan att ha fångat rätt nyans. Är röda nyanser särskilt svåra att få verklighetstrogna?

I dag planerar jag att läsa mer i boken, men inte än. Först har jag en del annat att göra, och så ska jag träna pilates i kväll. Ute är det lite blåsigt och molnigt, och kommunen håller på att samla in träspångarna på stranden. Höstsäsongen har börjat här. Men fortfarande är det 26º varmt i havet, och UV-index håller sig kring 6(7) - så med svenska mått mätt är här sommar länge till.

Klockan är 15 och jag har läst ut boken. Den är väldigt fantasifullt skriven, och var rolig ända till sista sidan! Ute har det blivit vindsurfarväder, så jag får nog ta en väst utanpå T-shirten när jag går till pilatespasset om knappt två timmar.

Det blir ingen pilates den här terminen! Snyft! Det blir yoga i stället. Och det är ju inte riktigt samma sak... Jag anade förstås oråd redan när jag klev in genom dörren och såg den äldre mannen i vita kläder sittandes på sin yogapall. Jag provade passet ändå. Men detta var för mesigt för mig. Jag tyckte inte att det var mycket yoga över passet heller. Varken hackat eller malet alltså... Tacka vet jag pilatespassen där jag fick träna magmusklerna ordentligt! Jag som hade sett fram emot att få börja igen...

Det står faktiskt yoga/pilates i det tryckta programmet från i våras. Men hela förra terminen var det bara pilates, och när jag anmälde mig till pilates så sa ingen att det skulle bli yoga den här terminen. Nu gissar jag att det är varannan termin. Jag var inte den enda som trodde att vi skulle ha pilates, för jag såg åtminstone ytterligare en kvinna som hade sina pilatesband med.

Ja, det är ingen katastrof. Nu när jag har börjat GAP-träningen så får min kropp ändå vad den behöver. Och så får jag koncentrera mig på styrkeövningar här hemma. Förresten frågade lärarinnan på GAP-passet i tisdags: "Varför är du så stark?" Jag blev lite ställd av frågan och kom inte på något bra svar på spanska. Fast nu när jag tittar efter - så syns faktiskt mina biceps. Ja, i alla fall lite, om man tittar noga bakom fläsk och sladdrigt skinn... Så då har väl min hantelträning och mina armhävningar gjort lite nytta.

Det ska bli spännande att prova konditionspasset nu på måndag. Eftersom det är samma lärarinna som på GAP-passet, så är det säkert både intensivt och genomtänkt. Två gympapass i veckan räcker ju om passen är bra.

Av en slump såg jag i dag att de reade ett sportlinne i en affär här intill. Jag behöver ju att byta med nu, och jag kan inte tvätta svettiga sportlinnen varenda dag. Så jag köpte detta. Det kostade 6,90 € nu, men på prislappen stod det att det hade kostat 25,90 €. Så jag tyckte att jag gjorde ett bra köp. På baksidan ser man att det står Time for change, och det är ju passande i sammanhanget. Linnet har en klädsam drapering över magen vilket man behöver i början på terminen...

Efter att jag hade läst ut boken i eftermiddags hade jag inget särskilt att göra innan det var dags att gå till träningen. Jag passade då på att sätta upp två kakeldekorer som jag köpte i våras. Jag hade köpt tre, och hade tänkt ha dem i köket, men Ulf sa nej. Då la jag undan dem, men nu kom jag på att jag kan ha två av dem i duschrummet. Så här blev det:

Jodå, kaklet har samma ljusgrå färg överallt. Men dekoren Carpe diem sitter vid fönstret, och den andra så långt in i duschrummet att jag var tvungen att tända den varmvita belysningen för att texten skulle gå att fotografera. Särskilt Carpe-diem-dekoren gillar jag - och den syns så fort jag kommer in i rummet. En nyttig liten påminnelse!

Den tredje dekoren går bara att sätta i ett kök. Den passar inte någon annan stans. Så den får jag väl ge bort. Så här ser den ut:

Jag tycker att den är rolig, men Ulf vill inte ha den i köket. Jag ska fråga Maud om hon vill ha den, eller någon av de engelska kvinnorna på latindansen. För det är ju synd om den bara blir liggande i en låda.

Ulf mailade i går att han hade ändrat sig, nu är det OK att sätta upp ovanstående kakeldekor i köket. Alltså gjorde jag det:

I förmiddags besökte vi veterinären. Stella skulle ha sin andra leshmaniosos-vaccination. Hon fick vaccinationen uppdelad på två injektioner, och vi fick stanna kvar ett tag efteråt. Små hundar får lika stor dos som stora hundar, och de händer att hundar under 2 kg blir dåliga. Men Stella mår helt OK. Förra gången var hon lite hängig ett dygn efter. Vi får se hur det blir nu.

Jag passade på att väga hundarna. Bonnie vägde 2850 gram (och har alltså gått upp 200 gram), och Stella vägde 1500 gram.

Vov på er! Nu har matte lurat mig igen. Hon lurade iväg mig till veterinären. Vov-dumt va!

I morse tog matte fram sin väska. Och då ville jag följa med förstås. Ja, för när hon tar med sig väskan så brukar hon vara borta länge - och ibland får inte jag och Stella följa med då. Så vov! Jag gick förstås fram och viftade på svansen, och matte satte på mig sele och koppel. Hon satte på Stella sele och koppel också. Och så gick vi.

Det började bra. Vi gick till vänster utanför porten. Och sen gick vi i lugn och ro en promenad. Och jag nosade, och kissade, och anade ingen oråd. Men vov, alltså! Rätt som det var kände jag igen mig. Vi var på väg mot veterinären. Och vov-vov! Då vägrade jag förstås att gå längre. Matte förklarade att det var Stella som skulle vaccineras, och att jag bara följde med som sällskap. Men jag vägrade ändå gå. Då bar matte mig! Dumt va!

Sen kom vi fram till veterinären. Och vet ni vad matte gjorde då? Jo, hon ställde mig på vågen. Vov-dumt va! Ja, för då såg hon ju att jag har gått upp 2 hekto. Vov så förargligt! Nu väger jag 2850 gram. Och nu kommer matte förstås att tvinga mig att banta - igen. Banta kan hon göra själv tycker jag. Hon är minsann mycket tjockare än jag. Och jag tycker ju vov-mycket om mat ju! Jag vill helst ha mat vov-ofta! Och så vill jag ha vov-mycket mat - varje gång.

Stella hon väger bara 1500 gram, så hon behöver inte banta. Och matte hade i alla fall sagt sanningen om vaccinationen. För veterinären stack bara Stella.

I går var det höstdagjämningen. Här känns det inte precis som höst, fast temperaturen i havet har visst sjunkit till 23º. Å andra sidan är det redan 27º i luften, och nån grad varmare kan det bli framåt eftermiddagen.

I dag la jag den nya köksmattan på sin plats i köket. Jag har avvaktat till nu, när jag vet att Stella inte längre kissar på fel ställen. Plastmattan var en av de saker jag köpte i Sverige och släpade med mig ner på flyget. Det finns inte den här typen av mattor att köpa i Spanien, och i ett kök vill jag helst ha en lättskött plastmatta. Den här kommer att lysa upp mörka vintermornar. I köket vill jag helst ha gult och vitt. Gult är en så uppiggande "frukostfärg" tycker jag.

Jag la på en likadan (fast vit/beige) matta i hallen. Går det bra (inget kiss på dem) så lägger jag mattorna på plats i mitt rum, gästrummet och duschrummet också. Och så lägger jag en mindre matta i vardagsrummet så länge. (En pytteliten matta har jag redan i vardagsrummet, men den ska inte alls ligga där sen.) Det är skönt att kunna ha mattor på golven igen. Vi har ju varit utan här, ända sedan jag släppte valparna ur valphagen i våras...

Jag träffade Katarina W i går, hon från Viva Kreativa. Vi satt på Miramar och pratade en stund, medan vi drack var sin färskpressad apelsinjuice. Katarina är jättetrevlig! (Eftersom hon är lärare - och skånska, så har vi en hel del gemensamt.) Sån tur att vi råkade stöta ihop av en slump häromdagen, och att hon pratade svenska just då - annars hade jag ju aldrig tilltalat henne. Hon och hennes man funderar på att flytta till El Campello. De har tydligen rest runt en del i Spanien, och precis som jag kommit fram till att El Campello är bäst! Katarina och jag ska träffas i kväll igen och äta middag tillsammans. Tyvärr reser hon hem redan på tisdag. Men hon kommer ner igen längre fram, och vi ska hålla kontakten via mail till dess.

Ja, hur man än vänder och vrider på saken, så är det väldigt mycket enklare att umgås på sitt eget modersmål... Så svensktalande vänner - av det trevligare slaget - kan jag inte få nog av i mitt annars så perfekta El Campello.

Vov! Det var väl det jag misstänkte! Nu har matte börjat servera mig mindre portioner. Bara för att jag väger lite för mycket. Vov, alltså! Och jag som tycker så mycket om mat. Jag vill inte alls banta!

I går fick vi i alla fall var sitt smaskigt lammöra, Stella och jag. Bara för att det var lördagskväll. Vov alltså - så gott det var! Fast matte var snål. Ja, för hon gav oss bara var sin liten, liten bit. I vanliga fall brukar jag få en större bit - och Stella har aldrig fått smaka lammöra förr.

Ja, i vanliga fall - när jag får ett stort öra, då brukar jag smaska på det i många dagar. Men nu - nu åt jag upp allt på en gång. Ja, det gäller ju att passa på att äta - nu när matte ska tvinga mig att banta igen.

Och sen, sen ville jag förstås äta upp Stellas lammöra också. Men hon ville tyvärr ha det själv. Ja, hon morrade riktigt kaxigt när jag försökte ta det från henne. Ganska ilsket morrade hon faktiskt. Så jag lät henne ha kvar det. Fast hon borde inte morra på sin egen mamma, tycker jag. Ja vov alltså - ungdomen nu för tiden.

Sen, när klockan blev mycket, då gick vi och la oss som vanligt. Vi sover alla tre i samma säng. Matte brukar ligga i mitten. Och så ligger jag på den ena sidan, och Stella på den andra. Men i går kunde jag inte somna. Jag låg och tänkte på Stellas lammöra. Smask, smask och drägel - tänkte jag. Till slut smög jag tyst ur sängen, och uppför trappan till vardagsrummet.

Stellas öra låg kvar i soffan, där hon hade legat och gnagt på det. Soffan är hög. Jag kan bara hoppa upp själv om det ligger en matta framför soffan. Ja, så jag liksom får bra grepp med baktassarna - just i själva upp-hoppet. Men nu låg det ingen matta där. Matte tog ju bort den när valparna var små. Ja, för då kissade dom överallt på golvet. Men jag luktade att örat låg där uppe. Och det luktade så vov-gott, så vov-gott. Så jag försökte hoppa upp ändå. Och vov! Jag lyckades! Visst är jag duktig!

Ja, och sen, sen smaskade jag i mig hela Stellas lammöra också. Vov alltså så gott det var! Ja, det var ju lika bra att jag åt upp hela. För annars hade Stella säkert ätit av det senare. Och så gäller det att passa på att äta mycket i smyg - nu när matte tvingar mig att banta.

Och sen, sen smög jag ner till sovrummet igen och la mig bredvid matte. Och sen somnade jag. Och tänk! Stella och matte, dom märkte inte att örat var borta - förrän i morse. Och jag tänker minsann inte avslöja att det ligger i min mage. Och vov! Ni skvallrar väl inte? Vov-vov då!

I går kväll gick Katarina och jag på mysiga restaurang Riccardo och åt var sin jättegod vegetarisk pastarätt. Min var med champinjoner, valnötter och grädde. (Inte precis enligt hälsodieten - men mycket gott var det.)

Vi satt länge och pratade och hade väldigt trevligt tillsammans. Vi hittade mer som vi har gemensamt. Exempelvis så har hon också tre barn, samt hund. (Men hennes rhodesian ridgebackhane väger 57 kg mer än Bonnie...) Vi pratade också lite om lägenheter som är till salu här i Campello (hon och hennes man letar efter bostad här), och lite om de kurser som Viva Kreativa har i samarbete med Fridhems folkhögskola.

De senare ska jag ta reda på mer om, för det verkar vara precis den sortens kurser som jag själv skulle vilja gå. Nästa år ska utbudet bli större. Hon nämnde bl a retorik och mindfulness, men programmet är inte klart än. I år, när kurserna för första gången var förlagda hit till El Campello, så hade de 29 deltagare. Men de hoppas på dubbla antalet till nästa år. Jag får väl fråga Katarina mer via mail sen, för i dag har hon fyra möten inbokade, och i morgon åker hon hem.

Jag har tillbringat en stund på balkongen tillsammans med mina växter. Det känns väldigt sorgligt att så många dog under min bortavaro i somras. Här nedan ser ni begravningsplatsen:

Fast jag ska förstås tömma alla krukorna och ställa iordning sen. Jag vill bara avvakta i det längsta - ifall, ifall något lite skott skulle sticka fram. (Den gröna växten på balkongräcket tillhör grannen.)

Det är ännu osäkert hur det kommer att gå för växterna ovan. De har gröna blad, men rötterna och nedre delen av stammarna verkar vara ruttna. Från hjärtrevan ska jag ta några sticklingar. Den brukar vara lätt att föröka. Men pelargonerna är det inte lika lätt att ta sticklingar av när moderplantan är i så dåligt skick.

På fotot nedan ser ni mina överlevare! Jag är så glad att de lever! (Verdaladan syns inte på fotot, men den mår bra och blommar hela tiden.) Och inomhus har jag en benjaminfikus och en gullranka som båda är i gott skick.

Jag såg en så gullig liten knopp på en av pelargonerna, så den kunde jag inte låta bli att fotografera.

Eftersom båda mina mandevillor (dipladenior) hör till de avlidna så köpte jag en ny pastellrosa i dag. Visst är den vacker!

Och när jag hittar en ceriserosa, så köper jag en sådan också. Blomsteraffären hade i dag, utöver denna rosa; röda, vita och gula - men ingen ceriserosa.

Totalt är 772'207 hundar registrerade på 568'797 ägare vilket bli i snitt 1,26 hund/ägare. I Stockholms län är snittet 1,29 hund/ägare, och i Skåne är det 1,33 hund/ägare. De 10 populäraste hundnamnen är: Molly (5557 hundar), Wilma (3802 hundar), Bella (3604 hundar), Ludde, Ronja, Bamse, Rocky, Charlie, Alice och Sigge. (Nova kommer på 16:e plats.) Bonnie heter 614 av de registrerade hundarna, och 1330 heter Stella. (Varken Teddy eller Nemo står med på listan.)

Ni vet väl om att det numera är lag på att alla hundar som bor i Sverige ska vara registrerade hos Jordbruksverket! Jag har registrerat mina för säkerhets skull, trots att vi bor i Spanien.

Det var ett superbra aerobicpass! Svetten rann i floder från samtliga deltagare, lärarinnan medräknad. Det var ett mycket intensivt pass: höger fot upp, vänster fot upp, höger fot upp...i drygt en timme utan den minsta lilla paus. Därtill var det en ganska komplicerad koreografi som bara ett litet fåtal (inte jag) helt kunde hänga med i. Men lärarinnan sa att det viktigaste inte var att göra allt rätt första gången - utan att oupphörligt röra sig. Hon är verkligen mycket duktig på att sätta ihop funktionella program den här lärarinnan. Och så uppmuntrar hon oss hela tiden. Vi hade väldigt roligt! Och jag kände mig inte speciellt trött eller flåsig - bara varm och svettig. Det är säkert jättenyttigt med såna här pass. Jag ser redan fram emot nästa veckas.

Nu har jag duschat och kopplat av en smula. Snart ska jag gå sena kvällsrundan med hundarna - och därefter väntar sängen.

I dag har jag haft fullt program. I förmiddags träffade jag Ingegärd (en av kursdeltagarna som stannar kvar en vecka extra) och gick en promenad tillsammans med henne (samt Bonnie och Stella). Vi ska träffas igen på onsdag kväll. Ingegärd är också mycket trevlig, och det är så trevligt att få tala lite svenska som omväxling.

Vid lunchtid skjutsade jag Katarina till flygplatsen, så slapp hon ta tåg och buss.

På hemvägen körde jag inom möbelvaruhuset Conforama. Där köpte jag en enkel tavla till gästrummet, där jag ju vill ha lite "havsprägel". (På fotot nedan sitter skydden i hörnen kvar. Det dröjer nog innan jag hinner sätta upp den.)

Och så köpte jag en liten gråbrun luddig matta som ligger stadigt på golvet och är tvättbar. Jag bara la mattan precis innanför dörren till vardagsrummet. (Där ska den inte ligga sen.) Den blev snabbt populär hos hundarna, för den är mycket mjukare att ligga på än klinkergolvet:

Gråbrun är kanske inte min favoritfärg, men den är neutral och oöm. Mattan fanns i gräddvit (snyggt men ömtåligt) samt många starka färger som orange, ceriserosa, lila och limegrönt - men tyvärr inte i blått. Så då var det i stort sett bara denna färgen kvar att välja på. Jag tycker inte den är ful, men aningen för mörk. Jag hade helst velat ha en sandfärgad - men det fanns inte. Stella har inte kissat på någon av mattorna hittills - så nu vågar jag nog tro att hon är helt rumsren. (Men jag väntar ändå en månad med att lägga på den stora vardagsrumsmattan.)

Därefter körde jag inom byggvaruhuset Aki där jag köpte en plastlåda till badrummet, och inom Kiabi där de har billiga kläder. Jag köpte en bomulls-polojumper och en fleecetröja (båda i storlek 14 år), samt en klarblå stickad acryltröja åt mig. Så nu är jag rustad inför vintern.

Och slutligen körde jag inom Carrefour, där jag köpte nästan 30 spenat-empanadillas (för att frysa in) samt lite grönsaker. Alla dessa affärerna ligger utmed genomfartsvägen N-332.

Ja, och sen var det tid för lite mat följt av en hundpromenad. Och klockan 17 var det dags för mitt GAP-gympapass. Dagens pass kändes precis lika nyttigt som det förra. Tänk så vältränad jag kommer att bli!

I kväll hoppar jag dock över latindansen. Det skulle bli för stressigt. Dessutom tycker hundarna att de har varit ensamma tillräckligt länge i dag.

Vi har fått mail från Nova. Hon berättade att hon nu har börjat löpa, samt att hon har fått ett alldeles eget älgben att gnaga på. Hon ser väldigt nöjd ut på fotot!

Så nu är det hög tid att jag fixar alla de där småsakerna som bör vara klara innan dess. Bl a bör jag plantera alla de sticklingar som jag har stående i köket. Fast just nu tvättar jag, och det är inte så bra att ha jord framme samtidigt som man har tvätt hängande på balkongen. Så planterandet får vänta. Men innan jag gör något av allt det andra - så ska jag alldeles strax tala med Linda via Skype.

Det kommer med stor sannolikhet att regna i eftermiddag. Norska väderlekstjänsten spår 10 mm. Tja, som vanligt behövs det regn här, så det är inget att klaga på. Jag har bra regnkläder. Det är lite svalare i dag, och det kommer nog inte att bli mer än +24º som varmast. (Men i havet är det nu +25º.)

I går kväll var jag ute och åt middag med Ingegärd. Vi gick på restaurang Toppolino och åt fisk, merluza (torskliknande Medelhavsfisk) + lax, med sallad. Helt enligt hälsodieten alltså. Men sen åt vi var sin liten portion glass till efterrätt... Här sitter Ingegärd och studerar efterrätts-menyn:

Maten var god, dock inte jättegod. Men sällskapet var desto trevligare! Ingegärd visade sig vara en mycket intressant kvinna, och vi satt och pratade i flera timmar. På fredag åker hon hem till Skåne igen och jag har lovat att skjutsa henne till flyget. Det är ju synd att Ingegärd och Katarina är/var tvungna att åka hem till sig igen - men jag hoppas att de återkommer hit till El Campello.

Det här fotot från stranden tog jag för något år sen (men "effekten" la jag till i går):

Tröjan jag köpte i förrgår är förresten lika klarblå som himlen på fotot ovan:

Ni ser att den är tänkt för lite kallare väder än vi har nu. Men framåt början på december, då kommer det att behövas tjocka tröjor här - i alla fall inomhus!

Killen från datorfirman mailade. Han skrev att det kan vara grafikkortet som krånglar på min dator. I så fall blir det dyrt att åtgärda. Jag får väl försöka stå ut med problemen (så länge inte datorn lägger av helt) så länge som möjligt - och sikta på att köpa en ny dator längre fram. För det kan ju knappast vara lönt att lägga mer pengar på denna...

Klockan 14 började det regna, och hittills (16:00), har det kommit 5 mm - men det regnar än. Jag var i full gång med att så och plantera på balkongen, men tyvärr blåste det östliga vindar så regnet skvätte allra längst in på balkongen. Jag hann i alla fall med det viktigaste, och har inte längre köket fullt av sticklingar. Nu ska jag bara så några frön, samt plantera om två växter i större krukor - men det är inte så bråttom.

Nu hoppas jag att det blir uppehållsväder åtminstone en liten stund om en knapp timme - för då måste jag ut med hundarna. Klockan 17:30 börjar min Sevillana-kurs och hundarna måste ut och kissa innan dess. Men både ni och jag vet ju vad Bonnie anser om regnväder...

Vov och voff, alltså! Det regnar i dag! Mycket regnar det! Så jag tänker förstås inte gå ut alls, jag.

Bara nu matte inte tvingar mig. Hon kan vara väldigt elak ibland, och tvinga mig att gå ut - fast det regnar. När det är så vov-mysigt inne...

Har jag något fastvuxet paraply på huvudet kanske? Nä, där ser ni! Då kan det aldrig vara meningen att jag ska gå ut i regn. Jag tror att jag ska gå och gömma mig under husses säng, så att matte inte hittar mig när hon vill gå ut. Hon och Stella kan gå ut själva, tycker jag. Om jag blir kissnödig så kan jag säkert kissa bakom fåtöljen eller så. Jo, vov! Vi har kattlådor som Stella kissar i ibland. Men katt-lådor, det hörs ju på namnet, att såna kan ju inte vi hundar kissa i. I alla fall inte om man har lite värdighet - som jag. Ja, vov-voff!

Det kom 8 mm regn i går, och i dag ska det komma ännu mer. Vi har haft tur hittills, hundarna och jag. I går blev det uppehåll en timme innan jag skulle gå och dansa, så hundarna blev bara blöta om tassarna när vi gick ut. Och i morse var det så glest mellan dropparna att hundarna nästan inte märkte dem.

Ingegärd ska komma hit ca 12, när hon har checkat ut från hotellet. Sen kan hon sitta här och läsa tills det är dags att köra till flygplatsen - om det nu inte blir nåt promenadväder i dag.

Det var trevligt på sevillana-kursen i går. Men svårt! Det är så många steg att hålla reda på. Sevillana (ursprungligen från Andalusien) består av 4 delar: 1:an, 2:an, 3:an och 4:an. (2:an och 3:an kan ha lokala variationer.) Sen består varje del av 4 coplas (kupletter/verser = mindre delar), och varje copla består av 6 rörelser. Och till råga på allt ska man röra armarna graciöst i ett bestämt mönster under tiden. Ja, och så byter man plats med varandra med jämna mellanrum.

Än så länge har vi bara gått igenom de tre första delarna, och armrörelserna väntar vi med. Däremot tränar vi arm- och fingerteknik. Vi får t ex hålla händerna framför oss med öppna handflator, och sen mjukt stänga handen i en flytande rörelse med ett finger i taget: lillfingrarna, ringfingrarna, långfingrarna, pekfingrarna och tummarna. Det klarar jag ganska bra. Men sen ska vi göra tvärtom också. Alltså börja med knuten hand och öppna den finger för finger, lillfingret först. Det är minsann inte lika lätt att få snyggt. Prova själva så får ni se! Ja, i alla fall lyckas inte jag få det mjukt, och jag lyckas inte alltid ta ett finger åt gången heller.

Det som är bra med sevillanas är, att även om man oftast dansar i par, så måste man inte dansa man - kvinna. Det är vanligt att två kvinnor dansar tillsammans.

Jag letade i går efter videor på sevillanas, och det finns många. Men på många ser man inte vad kvinnan gör med fötterna eftersom kjolarna är ganska långa. Jag hittade en amerikansk instruktionsfilm inspelad i ett kök, där en man dansar. Den är ganska tydlig, men inte tjusig alls: http://www.youtube.com/watch?v=5Bd5dZosEIo&feature=related (Ni behöver ju inte titta på hela...)

Sen hittade jag flera olika instruktionsfilmer på spanska, inspelade i dansstudior, där man går igenom en liten bit åt gången. Här visas del 1: http://www.youtube.com/watch?v=Cm1wEWWHEXE&feature=fvwrel Här ser och hör man mer av "fotstampet".

Ja, det är en annan kultur jag lever i nu. (Inte precis några dalahästar eller hambo-knätofsar...) Jag försöker att anpassa mig, och bli mer "spansk". Att behärska språket är förstås det allra viktigaste för att kunna bli integrerad, men jag tror att såna här småsaker - som att dansa spanska danser tillsammans med spanska kvinnor - är väl så viktigt. Och jag ska försöka hitta en spanskkurs på lagom nivå så att jag kan komma vidare språkligt. Jag lär mig några nya ord varje vecka, men fattas fortfarande de flesta jag behöver. Och grammatiken är jag inget vidare på... Det är svårt att lära nytt - men roligt och spännande!

Med tanke på dagens väder så var det säkert skönt för Ingegärd att vara här hos oss. Vi gick visserligen en hyfsat lång promenad med hundarna vid 14-tiden, och då blåste det bara och himlen var grå. Men senare på eftermiddagen började det regna, och när det var dags för mig att köra Ingegärd till flyget så vräkte regnet ner, och det gör det än (kl 19). Sådan här utsikt har vi just nu från balkongen:

Och precis som i går så skvätter regnet långt in på balkongen på östsidan. Det är hög tid att gå ut med Bonnie, men jag måste avvakta och se om regnet avtar lite. Det är inte lönt annars. Även om jag bär ut Bonnie så sätter hon sig inte och gör några behov i ösregn. Hon går snabbaste vägen hem, direkt jag sätter ner henne. Stella går ju på lådan inne. Jag önskar så att Bonnie hade fattat att hon kan det vid sådana här tillfällen. Själv har jag heltäckande regnklädsel, så mig skulle det inte gå någon nöd på. Men när det regnar så här - i Spanien - innebär det att vattnet går upp till låren på hundarna om vi passerar en gata. För mycket till vattenavrinningssystem det har de ju inte spanjorerna...

Nu tycker jag nästan att det ljusnar lite i öster. Och det smattrar inte mot rutorna som nyss. Så kanske jag ska passa på att gå med Bonnie nu med en gång.

Det blev uppehåll så vi kunde gå ut alla tre. Dvs: jag fick bära Stella hela rundan för hon tyckte att det var för vått om tassarna. Men Bonnie gick själv (utom över gatorna där jag bar henne) och gjorde vad hon skulle. Det verkar faktiskt som om regnet har dragit förbi nu. Jag hoppas det, för nu räcker det för i dag. Enligt den meteorologiska stationen i hamnen ska det ha kommit 21,8 mm i dag, och det är på ganska få timmar. Ja, regnet har verkligen vräkt ner. Som vanligt har det spolats ut mycket sand i havet mittför alla gångar ner på stranden. Nu är det djupa hål där. Men i morgon förmiddag kommer alla dessa gropar att vara igenfyllda. Men nog borde det på sikt bli billigare för kommunen att anlägga ett vattenavrinningssystem...

Ordningen är återställd - nu skiner solen igen. Dagens utsikt från balkongen är mestadels klarblå:

Och när hundarna och jag gick vår morgonpromenad, så kunde vi konstatera att kommunen just höll på att utplåna de allra sista spåren av gårdagens regn. Det var förresten bara +18º varmt i morse, så jag fick ha väst utanpå T-shirten. Det börjar bli kallare här också! Nu, mitt på dagen, har vi bara +23º.

Vov på er! Nu skiner solen igen. Så i dag ville jag gå ut alldeles av mig själv. Matte behövde inte tvinga mig alls. När solen skiner är det vov-skönt att vara ute och gå - och lukta. Vi gick på strandpromenaden - som vanligt.

Och nära muren. Och när vi hade gått nära muren länge - då sa jag till matte att jag ville sitta på muren en stund. För det tycker jag vov-mycket om. Att sitta på muren alltså.

Man har så bra utsikt därifrån. På ena sidan - där är muren låg, så att jag kan hoppa upp själv. Men på andra sidan - där är muren vov-hög! Så högt kan ingen chihuahua hoppa. Inte ens jag.

Och vinden blåste så skönt i pälsen. Fast Stella, hon tyckte att det var lite otäckt att vara så högt uppe. Så hon kunde liksom inte koppla av.

Jag tittade på havet, och på stranden, och på människorna, och på hundarna. Och sen tittade jag på havet igen.

Stella hon tittade mest på matte. Hon ville att matte också skulle sitta på muren.

Ja, bara för att hon känner sig tryggare då. Och så fort matte satte sig - så hoppade Stella upp i hennes knä.

Fast sen, när vi hade suttit på muren ganska länge. Då tyckte matte att vi skulle gå hem igen. Så då gjorde vi det. Ja, vov. Nån gång kan hon väl få bestämma.

Jag fick säga till henne på skarpen - flera gånger. Och till slut så löd hon. Ja, för jag kan verkligen inte kissa - när jag har småungar som försöker klättra på mig samtidigt.

Jag råkade få syn på ett gammalt foto som Voxers matte tog av mig den 22 december förra året. (Samma dag som Bonnie parade sig med Voxer och blev gravid med Stella och hennes syskon.) Jag håller i två av Voxers hanvalpar från en tidigare kull. Ser ni så lik Stella den högra valpen är! De är ju halvsyskon (samma pappa), men ändå! Jag minns att jag tyckte att den valpen var sötast, trots att den andra har "rätt" färg.

Det skulle vara så roligt att para Bonnie igen - när hon löper nästa gång (troligen i februari). Det var så kul att ha valpar. Och så kunde jag ju hoppas att det skulle födas en liten vit eller cremefärgad flicka i den kullen - som jag kunde behålla. Fast jag vet att jag inte får för Ulf - varken para Bonnie, eller behålla en valp. Men jag skulle vilja!

I morgon kväll kommer Ulf!

Jag ska hämta honom på El Altet ca 19:15. (Tyvärr kolliderar det med min konditionsträning.) Det är klart att jag vill ha lite extra fint när han kommer, så i dag har jag ägnat mig åt att:

Här var riktigt snyggt och prydligt i flera minuter. Sen gjorde Stella det lite mysigt igen. Hon plockade fram hälften av leksakerna som jag hade lagt undan i leksakslådan. Och hon har ju rätt. Ett alldeles sterilt hem kan man ju inte leva i...

Jag har också tvättat lite i dag. Därutöver har jag bara hunnit med att gå ut med hundarna, slänga sopor och återvinning, samt att läsa lite i senaste numret av Chihuahuabladet. Nu ska jag bara lackera naglarna i nån tjusig färg så är jag redo att möta min man sen...

Ja, och så ska jag bära ner min dator till mitt rum. Det gör jag i kväll. Jag har förberett genom att dra ut mitt datorbord och plocka fram skarvsladden.

Så har det blivit oktober månad. Oktober = höst. Det har blivit kallare här också. I morse var det bara 17º när vi gick dagens första promenad, hundarna och jag. Men himlen är klarblå och solen skiner!

Jag gick och köpte en liten blommande cyklamen som jag satte på matbordet framför Ulfs plats, så han ska känna sig välkommen hem. I blomsteraffären såg jag en sådan växt som jag har hört heter verdalada. Men på skylten i denna affären stod det verdolago. Så nu undrar jag vad som är riktigt. Jag har googlat på båda namnen men inte hittat något som stämmer. Det finns tydligen både ett stort träd i Mexiko, och en liten kryddväxt, som heter något liknande. Jag gillar växten och vill veta mer om den - och så hittar jag ingenting. Ni vet den här:

Nu, när jag har flyttat ner datorn till mitt rum igen, så sitter/ligger hundarna förstås på min säng när jag skriver. Men går jag upp så följer de med. Ja, Stella får jag förstås bära, för hon kan inte gå uppför trappan själv. Det är inte steghöjden som sådan som är problemet utan att trappan är för hal. Kanske jag kan limma på några anti-halk-remsor? Det vore praktiskt om hon kunde gå både upp och ner själv. (Bonnie kan, men inte utan svårighet.)

Ulf checkade in sin väska, och gick igenom säkerhetskontrollen på Arlanda i god tid. Nyss (15:07) sms:ade han från planet att flygtiden beräknas bli 3 timmar och 40 minuter (mot normala 4 h 05 min). Bra! Då kommer planet att landa strax för kl 19. Om jag kör hemifrån ca 18:20, så jag kommer jag att vara framme i god tid.

Nu (18:03) har Ulfs plan (det röda) hunnit precis söder om gränsen Spanien/Frankrike:

Jodå, det blev kärt återseende när Ulf kom ut i vänthallen på El Altet i går. Sen körde vi hem till småflickorna. Bonnie och Stella blev så glada när Ulf plötsligt bara stod i hallen. De hoppade, skuttade, och viftade på de små svansarna - alltmedan de försökte komma åt att slicka Ulf i ansiktet.

Jag hade tagit mig vissa friheter när Ulf inte var här. (Jag har redan berättat att jag hade datorn på hans plats i vardagsrummet , men att den nu står i mitt rum igen.) Men jag hade ändrat på ett par andra saker också. I maj, när Ulf hade åkt upp till Hässelby, så flyttade jag hans webbradio (och kikare) och satte min gullranka på hyllan där webbradion stod, och så ställde jag webbradion på en annan hylla i köket. Så här:

Jag tyckte att det blev jättebra! Gullrankan är en av de få växter som trivs bäst inomhus här i Spanien. Men det är svårt att hitta en bra plats till den. Problemet är att vi har inåtgående balkongdörrar överallt, och att man måste öppna båda dörrhalvorna för att ens kunna öppna en liten springa. Alltså kan man inte ställa saker framför balkongdörrarna - inte om man vill kunna vädra och/eller gå ut på balkongen. Sen ska grenarna på gullrankan helst kunna fästas upp. Det är ju meningen att de ska bli ganska långa. För mig (och gullrankan) var platsen på hyllan rakt innanför balkongdörren i köket idealisk. Och jag tyckte att det var trevligt att titta på gullrankan när jag satt vid min matplats.

Men Ulf tyckte inte alls det var bra. Tvärtom! Så nu har jag flyttat tillbaka allt som det var innan han åkte upp till Sverige. Nu står webbradion och kikaren på sin gamla plats, och på hyllan där webbradion stod ligger plastpåsarna som brukade ligga där. (Dem hade jag lagt in i ett skåp.)

Och gullrankan den står nu på en piedestal framför vardagsrums-balkongdörrarna. (Så dessa går f n inte att öppna.) Gullrankan kan nog ha det bra där ett tag. Den står tillräckligt ljust i alla fall. Problemet blir sedan när grenarna har vuxit ytterligare. (Redan nu har jag fått lägga den längsta grenen på den nedre piedestalhyllan, eftersom den räcker ända ner till golvet.) Jag vet inte hur jag ska kunna fästa upp grenarna sen. Tidigare, innan jag hade satt upp gardinkappan ovanför balkongdörrarna, så hade jag bundit fast de längsta gullrankegrenarna i gardinstången - men det går inte nu längre. Och gardinkappa vill både Ulf och jag ha. Och jag vill förstås inte blockera den fina havsutsikten... Ja, vi får se. Jag löser det nog på något sätt.

Men jag tycker att det ser väldigt tomt och tråkigt ut i köket nu. Fast Ulf är nöjd, och det är ju huvudsaken.

Jag tror att Stella kommer att börja löpa när som helst. Hon har inte börjat blöda än, men det gör hon nog om någon dag. Tänk att hon blivit så stor, lillstumpan...

I dag har jag varit på polisstationen och fått en underskrift samt en stämpel på ett levnadsintyg. Det är Alecta som varje år kräver att en spansk myndighet intygar att jag lever, för att fortsätta att betala ut pension till mig. Och min pension skulle jag inte kunna leva utan. Annars tycker jag att det känns väldigt byråkratiskt att behöva skaffa ett sådant intyg varje år. (Och lite krångligt eftersom intyget bara är skrivet på svenska och engelska - inte på spanska.) Visst borde sådant kunna skötas smidigare inom EU! (Om t ex alla länder inom EU rapporterade dödsfall till det land där personen är medborgare - så skulle ju levnadsintyg bara behövas i de få undantagsfall där personen har pension från flera olika länder.)

På hemvägen gick jag inom marknaden. Jag köpte en sån här liten växt (se nedan) och satte på Ulfs "rökbord" på balkongen. (Han tycker om blommande växter.) Och nu äntligen vet jag vad växten heter. Jag bad mannen som säljer växter på marknaden att bokstavera namnet för säkerhets skull. Växten heter (på riksspanska): Verdolaga!

Och nu, när jag vet vad växten heter, har jag hittat den på internet. På latin heter den Portulaca oleracea. Den är ettårig och har verkligen olika färger på blommorna på samma planta. (På de olika spanska "lokala" språken heter växten bl a verdolaga, verdoaga, flor de seda och beldroega. Inte konstigt att viss förvirring kan uppstå.) Hur som helst är det en trevlig och lättskött växt som jag blir glad av att titta på.

Det är trevligt när vi gör saker tillsammans - hela familjen. Som i dag, när vi alla fyra gick en lång promenad (1½ timme) under tidiga eftermiddagen. Solen sken, himlen var klarblå och det var 27º varmt. Härligt promenadväder med andra ord (förutsatt att man inte har för mycket kläder på sig).

Ulf kunde konstatera att det har hänt en del sedan han var här senast. Ett par husbyggen har satts igång, ett litet hus i första linjen har rivits, någon ny affär har öppnats - och någon gammal har stängts. Det är svåra tider i Spanien - men spanjorerna tycks vara obotliga optimister. (I alla fall vågar de börja bygga nya hus - fast det finns gott om osålda lägenheter.)

Jag fick ett gratisnummer av tidningen Må bra (nr 10). Där stod en intressant artikel om "Maten som ger dig noll koll". Artikeln berättar om vilken typ av mat som ökar suget, och som vi kan äta "hur mycket som helst" av utan att mättnadskänslan stoppar oss. Man har intervjuat professor Charlotte Erlanson-Albertsson (som jag gillar eftersom hon både är mycket kunnig och mycket klok) och överläkare Mona Landin-Olsson, som båda bl a forskar om aptitreglering

Det allra "farligaste" vi kan äta (om vi vill hålla oss slanka) är mat som innehåller kombinationen fett, socker och aningen salt! Även att blanda olika smaker och konsistenser kan öka matsuget. Som "farliga" exempel nämns fet hamburgare + salta pommes frites + söt läsk, eller ost + kex + vindruvor + vin (=olika konsistenser), eller bröd + smör + ost + marmelad eller pannkaka + sylt + grädde och förstås sådant som mjölkchokladkakor, kanelbullar och wienerbröd samt blandat smågodis i olika smaker och konsistenser (inkl s k hälsogodis). Inte att förglömma: många typer av färdigmat.

Ja, då vet vi vad vi bör undvika - vi som har svårt att hålla vikten. Det är kombinationerna som är farliga. Fett är OK - om vi inte äter socker samtidigt. Socker kan vara OK någon gång - om vi inte äter fett samtidigt etc. Tja, det hade vi kanske på känn redan. Men nu är orsaken vetenskapligt bevisad. Det kan förstås vara skönt att veta att vi inte överäter för att vi har dålig karaktär, när vi äter den här typen av födoämnen. Det handlar om noggrant framtagna smakkombinationer som är gjorda för att vara oemotståndliga. Allt för att tillverkarna ska tjäna så mycket pengar som möjligt... Suck!

Och jag kan konstatera att hälsodieten är bra även i detta fallet. Fast jag erkänner - jag lever inte till 100% efter den. Vissa dar blir det kanske till 90%, men andra bara till 40%. Dock är det bättre att leva förståndigt till 40% - än att inte försöka alls...

Trösterikt är att vi i alla fall får äta obegränsat av vissa saker. Sådana här:

Och handen på hjärtat - visst ser frukt, bär och grönsaker betydligt vackrare och aptitligare ut - än en mjölkchokladkaka...

I går morse vaknade jag med migrän, troligen utlöst av sömnbrist. Det är ju inte alltför kul att ha huvudvärk samtidigt som jag har det vanliga onda - så under gårdagen fick jag inte mycket skött. Jag gick på min sevillanakurs ändå. Det var lite jobbigt med musiken, men samtidigt var det roligt att träna. Det är trevligare att ha ont och roligt - än ont och tråkigt...

I de två kommande styckena ska jag passa på att gnälla, och berätta hur synd det är om mig - så har jag gjort det för ett tag framöver. Det räcker om ca 2% av er läser detta. Ni andra kan direkt gå vidare till stycket därunder.

Migränen har jag säkert fått - antingen för att jag har sovit för lite - eller för att jag har spänt mig eftersom jag har så ont. Jag sover för lite varenda natt eftersom sängen är för hård. Ja, egentligen är det inte sängen det är fel på - det är en bra säng. Det är min kropp som är extremt känslig numera. Jag brukar sova i "framstupa sidoläge" (mest på magen alltså). I den ställningen somnar jag ganska snabbt ( inom en timme). Tyvärr vaknar jag redan efter ca 1 timme och har fruktansvärt ont i axeln och oftast även i nacken. Det onda i axel/nacke sitter ofta i hela nästa dag (går inte över). Ibland försöker jag sova på sidan. Hittills har jag dock aldrig lyckats somna i den positionen, för det gör ont i axeln ganska fort. (Men inte i nacken.) Återstår att sova på rygg. I den ställningen har jag väldigt svårt att somna. Det tar oftast 3-4 timmar. Och även på rygg vaknar jag några timmar senare av att jag har ont - då i ryggen. Dock brukar ryggvärken gå över bara nån timme efter att jag har stigit upp, så om jag nu måste välja mellan pest och kolera så försöker jag ofta sova på rygg. Då kan jag ha armarna liggande rakt ner utmed sidorna och då slipper jag få ont in axlarna. (Fast för mig är det en mycket onaturlig sovställning...)

Nåja, det här kommer att rätta till sig - den dagen jag får råd att köpa en extra mjuk säng. I Jensen-sängen som jag har i Hässelby kan jag sova gott i flera timmar på magen, och ännu fler på rygg - men inte ens i den mjuka sängen kan jag sova på sida. Antingen får jag köpa den nya sängen nu - på avbetalning (vilket Ulf motsätter sig), eller så får jag spara allt jag kan av pensionen de närmaste månaderna (Ulf har då lovat att skjuta till pengar), och sikta på att kunna köpa en efter nyår. Min kropp kommer förstås att fortsätta att vara känslig (det kan inte trollas bort) - men jag ser verkligen fram emot att få sova om nätterna igen. Lite orolig är jag nu för att värken ska bli kronisk. Jag tänker att om jag får ont varje natt, och det inte går över under dagen, så kan kanske skelettet och musklerna hamna i en felposition - och att detta kan ställa till det på sikt. Men jag hoppas att det inte är så. I går blev det lite för mycket för mig - med svår värk i axel och nacke och så migränen ovanpå det. I går hjälpte ingen tablett, men i natt tog jag migränmedicin kl 03 och kunde sen somna. Så i dag känner jag mig lite bättre, om än inte helt i form. Har jag gnällt för mycket? Det lättar att få "prata av sig" lite ibland...

I dag skiner solen, och vi har som vanligt underbart väder här i El Campello! Ulf tycker att det är i varmaste laget (han har inte vant sig än), medan jag märker att det börjar bli kallare. El Campello har börjat förbereda sig inför fiesternas fiesta: Fiesta de Moros y Cristianos , som ska firas med dunder och brak hela nästa vecka. (Se bl a Sparad dagbok 21: 11-10-12.) Campelloborna diskuterar huruvida det är rätt att ha en så här stor och påkostad fest - nu när det ekonomiska läget är så kärvt. Men de flesta vill hellre fira sin fiesta, precis som vanligt - även om det innebär lite sämre levnadsstandard under resten av året. (Jag kommer förstås att berätta mer om fiestan eftersom.)

I går fick jag ett brev från svenska Pensionsmyndigheten. De vill ha ett levnadsintyg! Suck. Det hade varit betydligt rationellare om jag hade kunnat gå med båda intygen samtidigt till polisen - eller om Alecta och Pensionsmyndigheten hade kunnat samordna det hela på något sätt. Jag ska kontakta Pensionsmyndigheten och höra om de kan nöja sig med Alectas intyg, så kan kanske Alecta nöja sig med pensionsmyndighetens nästa år. (Det senare intyget är bättre - för det är skrivet på svenska och spanska - så det förstår poliserna.) Det är första gången Pensionsmyndigheten vill ha ett levnadsintyg, men gissningsvis kommer de att kräva ett varje år tills jag dör. (Om nu inte EU lyckas samordna rapporteringen av dödsfall innan dess.) Tja, det hela känns väldigt byråkratiskt, men behövs som tur är bara en gång om året. Och trots allt är det väldigt lite besvär, för glädjen av att kunna bo här i El Campello - och samtidigt behålla pensionen.

Jag har lagt in några nya länkar på sidan Länkar. (Bl a till sjukhuset i San Juan och till några hotell.)

Alecta meddelade mig just att det räcker att jag fyller i levnadsintyget till Pensionsmyndigheten nästa år, så får de automatiskt besked därifrån. I år fick jag Alectas intygsförfrågan först, och eftersom jag inte visste att Pensionsmyndigheten också skulle skicka en, så gick jag och fick stämpel och påskrift på den förstnämnda. Nu ger det sig vad Pensionsmyndigheten svarar - om de bara godkänner sin egen blankett - eller ej.

Vov och voff! Det var vov-länge sen som jag skrev i min blogg. Jag har inte haft tid. Nä, för häromdagen så hittade matte husse på flygplatsen. Och så tog hon hem honom. Husse har ju varit försvunnen ända sen i somras! Så det var vov-kul att vi hittade honom igen!

Jag har förstås varit tillsammans med husse ganska mycket. Jag har legat i husses knä när han sitter vid datorn. Och så har jag legat på husses säng - så han har kunnat klappa mig på magen. Och så har vi varit ute på luktrunda - husse och matte och Stella och jag.

Ja, vov alltså! Ni hör så upptagen jag har varit! Dessutom har jag träffat Kiko och Lluna på kvällarna. Vi har både gått och luktat tillsammans - och suttit på muren och spanat på andra hundar. Våra mattar, och Stella, har också varit med.

Fast i dag har vi tagit det lugnt. Ja, bara för att matte har haft huvudvärk. Själv har jag aldrig huvudvärk. Nä, för jag tycker att det verkar vara väldigt dumt och onödigt. I alla fall så fick Stella och jag var sin gnagpinne i dag. En vov-smaskig gnagpinne! Ja, se själva så god den ser ut:

Jag låg i köket och gnagde på min pinne. Ja, jag ville vara ifred för Stella ju. Och Stella hon låg inne i vardagsrummet och gnagde på sin pinne.

Stellas pinne ser också god ut. Men jag tror nog att min var allra vov-godast! Vov-vov då!

Det såg så rart ut när jag gick förbi Ulfs rum och såg att han hade båda hundarna i knäet, så jag kunde inte låta bli att fotografera. Ulf tittade på fotboll via datorn. (Den uppmärksamme ser förstås att fotografen skymtar i spegeln...)

I dag har jag migrän för tredje dagen i rad. Det enda positiva med det är att migränen hittills alltid har gått över efter 72 timmar - alltså bör jag vara migränfri senast i morgon bitti! Det är kul att ha något att se fram emot!

På morgonpromenaden med hundarna kunde Ulf och jag konstatera att det nu sitter skyltar med texten zona de fuego (≈ eldgivningszon) på några stolpar vid strandpromenaden. Nedräkningen till det stora slaget den 12:e har börjat.

Ni minns att jag för några veckor sedan stötte ihop med svenska Katarina på gatan härutanför. Vi har haft lite mailkontakt, men hon har legat sjuk i influensa ända sedan hon kom hem till Sverige. Och eftersom hon dessutom har haft fullt upp med att sammanställa en antologi (från kursen i kreativt skrivande här), bli intervjuad av Mas Amigos, och med förberedelser inför föredrag och arbete - så har jag inte velat fråga för mycket om de där kurserna som jag blev så nyfiken på. Men nu har Katarina berättat mer.

Kurserna hålls av Katarinas firma Viva Kreativa i samarbete med Fridhems folkhögskola. Att de förlades till just El Campello beror på att Katarina (precis som jag) är så förtjust i El Campello. I år var det första gången som kurserna hölls här, men de planerar att hålla kurser 1-2 gånger om året framöver. I år hölls följande kurser (som jag beskriver väldigt kortfattat):

Kreativt skrivande. Kursledare: Katarina Wilhelmson, gymnasielärare i svenska, engelska och litterär gestaltning. Kursen vände sig till dem som ville utveckla sitt skrivande och sin kreativa förmåga. I kursen ingick grundläggande kunskaper om skrivandets hantverk samt praktiska övningar i olika skrivsätt, miljöbeskrivningar, personteckningar och dialog.

I Hemingways fotspår - en skrivarkurs. Kursledare: Jan Sigurd, författare och dramatiker. Kursen vände sig till dem som ville utveckla sin förmåga att skriva (även professionellt). Med utgångspunkt från Hemingways verk och liv lärde Jan ut skrivandets grundregler samt berättarteknik.

Akrylmåleri. Kursledare Carl Gustafsson, som själv främst arbetar i olja och akryl, undervisar på konstutbildningar. Kursen vände sig till dem som ville veta mer om akrylens uttrycksmöjligheter. Man gick igenom grundläggande materialkunskaper, teknik, färglära, färgblandning, bildskapande och komposition.

Yoga för ditt inre lugn. Kursledare: Jörgen Johnsson, diplomerad yogalärare enligt Yoga Alliance i USA. Kursen vände sig till dem som ville lära sig (mer om) yoga. På kursen gick man igenom yogatraditionens verktyg och tekniker - både praktiskt och teoretiskt. (Det var den yogan jag fick prova på stranden den 17/9.)

Spanska. Kursledare: Rafael de Juan Ribera, sociolog samt lärare i spanska som främmande språk. (Han bor på landet utanför El Campello, och talar bra engelska.) Kursen vände sig till dem som redan kunde lite spanska men ville lära sig mer. Undervisningen i liten grupp var individualiserad.

Det var spansk-kursen som Ingegärd gick. Hon sa att läraren var väldigt bra. Rafael undervisar normalt på språkskolan Lexis som ligger alldeles nära oss (på C/ San Fransisco). Jag går förbi den varje dag. Jag har fått Rafaels mailadress och kommer att ta kontakt med honom för att fråga om de har någon spanskkurs som är lämplig för mig på skolan. Om de har det, och det inte är för dyrt (eller intensivt) så vill jag gärna gå med start så snart som möjligt. Jag behöver verkligen lära mig mer spanska!

Till nästa år kommer man troligen att ha kurserna ovan, samt eventuellt även kursen Positiv psykologi i praktiken, ledd av en psykolog, och kanske ytterligare någon kurs. Kursprogrammet för 2013 är inte klart än. (Vill du veta mer om kurserna så kan du hitta information antingen via http://vivakreativa.se/ eller http://fridhem.fhsk.se/: sommarkurser.)

Jag är själv sugen på att gå en kurs nästa år. Fast jag vet inte riktigt vad jag skulle välja. Det mesta låter kul. Kreativt skrivande kanske? Jag får väl se när kursprogrammet för nästa år är färdigt. Men det är klart att jag måste ta chansen att gå kurs hållen på svenska - här hemma i El Campello. Det är ju faktiskt ett unikt tillfälle. Men i år kom det för plötsligt. Dels hade jag inga pengar, och dels måste jag planera i tid. Om jag ska gå kurs, och hinna med mina hundar dessutom, så måste jag stöka undan praktiska saker som att handla, städa och tvätta - veckan innan. Annars skulle det bli för stressigt för mig. Jag tål ju inte så mycket stress numera...

Jag har huvudvärk i dag också - men den har flyttat på sig. I tre dygn satt den på vänster sida av huvudet, men nu sitter det på höger. Det är inte ett dugg roligare - men det blir ju lite omväxling i alla fall...

Jag har i alla fall tur med vädret!

Jag läste en bok i går eftermiddag: Hemligheten av Philippe Grimbert. Det var en tunn och lättläst liten bok - trots sitt något tunga innehåll. Boken har självbiografisk botten och handlar om den ensamme pojken Philippe som växte upp i efterkrigstidens Paris. Hans familj hade en hemlighet, något man inte talade om, något som hade med Förintelsen att göra. Det dröjde många år innan Philippe äntligen fick veta vad som egentligen hände innan han föddes. Boken var både intressant - och trevligt skriven, men gav mig inte så mycket för övrigt. Men det är alltid trevligt att fördriva några timmar med läsning, och alltid lär man sig något nytt. Tänk så mycket tristare livet vore - om inte böcker fanns!

Jag har fortfarande värk i huvud, nacke och axel - men mindre. Jag tror att åtminstone huvudvärken kommer att ge med sig i dag.

Jag började på en ny bok i går: Bekännelsen av John Grisham. Jag läste drygt 200 sidor, men har minst lika många kvar. Som vanligt skriver författaren oerhört spännande historier, som nästan skulle kunna vara sanna. Jag har läst flera av hans böcker. Den här handlar om en präst som får besök av en nyligen frisläppt sexförbrytare. Förbrytaren berättar i förtroende för prästen (som har tystnadsplikt) att han nio år tidigare begick ett mord. För detta mord kommer en oskyldig svart ung man att avrättas fyra dagar senare. Prästen vill till varje pris försöka stoppa avrättningen - men han har inga bevis, och riskerar att mista sitt jobb om han gör något... Boken är mycket spännande hittills!

Att läsa är en utmärkt sysselsättning för mig när jag har huvudvärk. När jag lever mig in i boken så glömmer jag för en stund att jag har ont. Och jag orkar ändå inte göra nån större nytta, eller vara bland folk. Fast i går tvättade jag i alla fall två maskiner - alltid nåt.

Ulf klagar på värmen i dag. Vi har +29º. Jag tycker att det är jätteskönt - men han tycker att det är för varmt.

Jag fick i dag svar från Rafael, spanskläraren på Lexis. De börjar en kurs på nivå B1 nu. Den är två dagar i veckan med 1½ timme åt gången. Den lugna takten skulle passa mig bra. Kursen kostar 75 € per månad. Jag gick in på Instituto Cervantes webbsida och gjorde deras nivåtest. Se: http://ave.cervantes.es/prueba_nivel/registro/test_de_clasificacion.php?origen=webAVE. Efter genomgånget test konstaterade datorn att jag klarade t o m nivå B1-2 - vilket är precis så långt som jag har läst. Jag borde alltså börja på nivå B1-3. Nivåer från A1-1 till C1-5 finns, se: http://estocolmo.cervantes.es/se/spanska_kurser/spanska_studenter/allmanna_spanskakurser/allmanna_spanskakurser.htm. Kurser på nivå B1-3 finns på universitetet i Alicante men tyvärr bara på heltid - och den studietakten skulle jag inte orka med. Hur hög/låg nivån blir på Lexis kurs beror ju på de övriga deltagarnas nivå. Kanske jag ska prova en månad? Alternativet är privatlektioner som kostar mellan 15 och 25 € per timme beroende på plats och tid.

I går var det så underbart skönt ute, när hundarna och jag gick sena kvällspromenaden. Det var 23º varmt fast klockan var över 22 på kvällen. Att det hade blivit så sent berodde på att jag inte kunde slita mig från boken i tid. Jag läste ytterligare 100 sidor i Bekännelsen. Boken är oerhört spännande! Och eftersom jag lever mig helt in i bokens värld, och har lätt att föreställa mig hur det känns för en mamma som snart kommer att få sin oskyldige son avrättad, så grät jag floder... Ulf tycker att jag är lite konstig som så lever mig in i handlingen. För honom är en bok bara en bok. Men för mig är det lite av vitsen med böcker - att leva sig in i dem. Några timmar får jag leva i en annan värld, se nya saker, med nya ögon, och uppleva det jag inte skulle ha upplevt annars. Jag har inget emot att gråta ibland. Andra gånger får jag ju skratta.

Det är medeltids-marknad i El Campello nu. Den öppnade den 5:e och håller på till den 15:e. Det brukar vara en trevlig marknad, så jag vill förstås gå dit. I går gick Maud och jag till turistbyrån för att kolla vilka tider marknaden har öppet. Turistbyrån skrev på en lapp åt oss: 10:00 a cierre. (Cierre = stängningen.) Tja, de brukar ju inte vara så exakta med sina öppettider, spanjorerna. Det enda som var säkert var tydligen tiden då marknaden öppnar på förmiddagarna. Så för säkerhets skull bestämde jag mig för att gå till marknaden redan på förmiddagen i dag. Klockan 12 ska det vara en stor medborgar-parad uppe i stan, med anledning av att det i dag är Dia de la Comunidad Valenciana (≈Valencia-dagen, en lokal helgdag). Halv 11 gick jag hemifrån, för att slippa trängas med alla paraddeltagarna. När jag kom fram såg det ut så här på marknadsområdet:

Synnerligen stängt alltså... Jag hittade en kvinna vid ett av stånden och frågade henne när de skulle öppna. Ja, sa hon, enligt planerna skulle de ha öppnat kl 11, men eftersom alla hade öppet så sent på kvällen i går - så hade de enats om att öppna först klockan 12. Tja, för mig var det bara att gå hem igen. På vägen passerade jag åsnorna som stod och åt frukost i godan ro. Senare kommer barnen att få rida på dem.

Inför det stora fiesta-firandet har Campello kommun hängt upp "dekorations-belysningar" över gatorna. (Liknande sådana som vi hänger över gatorna kring jul i Sverige.)

Nu tror jag att jag väntar till framåt klockan 13/14 innan jag går upp till marknaden igen. Jag kommer att ta kameran med mig, så ni ska få se fler foton.

Jag ser på mina gadgets att ni inte har alltför strålande väder i dag, varken i Skåne eller Uppland (8-10º och moln/regn). Vi har betydligt bättre (28º och solsken)! Så här ser dagens balkongutsikt ut:

Klockan 14 begav jag mig upp till marknaden igen. På vägen passerade jag många valencianska flaggor som prydde balkongerna. Spanjorerna är mycket patriotiska av sig. (Jag såg en mugg i presentaffären med texten "Inte nog med att jag är perfekt, jag är valencianare också", fast på spanska.)

Mercado Medival = medeltidsmarknad. Fast i verkligheten är det ganska modernt, det mesta som säljs där.

Platsen för marknaden är alltid framför, och kring, kulturhuset: Casa de Cultura.

Jag gick runt lite men hittade inget särskilt. Jag saknar mycket som jag hittade förra året. Kanske de bästa sakerna säljs i de ännu stängda stånden? Jag får väl besöka marknaden en gång på kvällen också...

Mycket som säljs är krimskrams, annat är hantverk. Mannen nedan gör smycken av gammalt matsilver och stenar.

Här nedan, enligt skylten, "Ecoprodukter gjorda i Spanien av återvunnet glas."

Här nedan säljs ost och bakverk. Te, kryddor och gottis såg jag i andra stånd. (Men inte stenugnsbakat bröd som förra året. Synd - för det var gott!)

Det är trevligt att strosa runt och titta en stund. Om jag idds så går jag dit i kväll igen, eller en annan kväll... Kanske jag kan locka med mig Ulf om jag går kvällstid?

Jodå, huvudvärken har försvunnit! Just nu har jag bara ont i nacken och högra axeln, men det stör mig mindre än huvudvärk. När även det senare går över ska jag krypa in under vasken och försöka byta kökskranen. Men jag tror att jag latar mig till dess... Jag vill gärna läsa ut boken, jag har mindre än 200 sidor kvar.

I går kväll, innan solen sakta försvann bakom bergen i väster, var det så oerhört vackert att titta ut över havet. T o m Ulf påpekade att det var väldigt vackert, han som annars brukar reta mig när jag är lyrisk över de vackra färgerna. Tyvärr hade jag inte kameran med mig när hundarna och jag var ute och gick. Jag tog ett par foton från balkongen, men det blir ju inte alls detsamma.

Jag satt på balkongen och läste ut boken, men tittade då och då upp och njöt av utsikten. (Så något mer marknadsbesök blev det inte.)

Vi kommer att få ännu en varm och fin dag. Det är lite varmare än det normalt brukar vara i oktober, särskilt på nätterna. Själv tycker jag att det är så härligt att kunna gå även sena kvällspromenaden endast iklädd linne eller T-shirt samt shorts eller kort kjol. Det är fortfarande 24-25º varmt i havet. Ulf och jag borde gå ner och bada!

I går, för första gången, kissade Stella ovanpå Bonnies kiss. Jag tror att detta är något som kommer med ålder och mognad - detta att markera där andra har markerat. Men Nova, hon kissade ovanpå Bonnies kiss redan när hon var 3½ månad. Men så var hon en ovanligt framåt liten valp... Stella är lite mer blyg och försynt av sig.

Ulf har köpt ett nytt modem med större säkerhet än det som ingår i vårt internet-abonnemang här. Han ska eventuellt installera det i dag. I så fall kan det dröja lite innan vi kommer in på internet igen, eftersom vi måste lägga in nya lösenord på datorerna mm.

Jag gick till den vanliga marknaden nu på förmiddagen. Med anledning av fiestan är den flyttad till en annan plats ovanför polishuset. Många klagar för att marknaden sprids ut över större yta, men jag tycker att det är bättre på den nya (förmodligen tillfälliga) platsen. Här är det lätt att ta sig fram mellan stånden. Där marknaden brukar hållas är det så trångt, så om två med shoppingkärror stannar för att prata med varandra - så kommer inga andra fram. Frukt, grönsaker och blommor säljs på den vanliga platsen under tak. Så här gott om plats är det mellan stånden nu:

På väg till marknaden skulle jag posta brevet till Pensionsmyndigheten. (De godtar Alectas intyg, men vill ha originalet.) Eftersom vi hade slut på frimärken hemma så gick jag inom tobaksaffären och köpte några. Till min stora förvåning fick jag veta att det lilla lätta C5-kuvertet skulle frankeras dubbelt p g a storleken!

I portotabellen står det att porto inom EU kostar: 20 grs. Normalizada 0,70 €, 21/50 grs. (incluye hasta 20 grs. sin normalizar) 1,35 €. I Sverige räknas brev upp till C4 som normalstora, så jag hade inte en tanke på att ett litet C5-kuvert kunde räknas som stort här. Om jag hade vetat det så hade jag vikt intyget en gång till och stoppat ner det i ett C6-kuvert - och sparat porto. Eftersom det ligger i mitt intresse att Pensionsmyndigheten får brevet så var det ju tur att jag gick inom tobaksaffären. Men ingenstans på portotabellen hittar jag några som helst måttangivelser... Ja, nu vet ni också! Men om brevet väger mer än 20 gram så är det porto efter vikt som vanligt...

Pensionsmyndigheten hoppas förresten, precis som jag, på ett utökat samarbete alla länder emellan angående elektronisk dödsfallsrapportering. Men tills detta system är utbyggt lär jag årligen få skicka ett stämplat och påskrivet levnadsintyg i original till dem.

På hemväg från marknaden kunde jag konstatera att kommunen var i full färd med att montera upp åskådarläktare längs Avenida Generalitat, där den stora paraden (och många små) ska gå.

När hundarna och jag gick tidiga kvällspromenaden (nu vid 18-tiden) så gick vi upp till medeltidsmarknaden. Nej, inte heller den här gången var alla stånden öppna. Men något som var stängt förra gången jag var där var öppet nu - och tvärtom. I ståndet nedan köpte jag totalt 5 stycken karameller ( i 5 olika smaker), från sortimentet längst bort i bild..

De hade säkert minst 25 olika smaker att välja på, men jag försöker synda så lite som möjligt. Karameller ingår definitivt inte i Hälsodieten. Väl hemkommen så skar jag karamellerna i två halvor, så Ulf och jag fick 2½ karamell var (fast vi får smaka alla 5 smakerna). Jag har redan ätit upp mina 5 halvor, men Ulf äter bara en halva i taget och pausar emellan... F ö köpte jag några empanadas.

Vov alltså! Ni kan inte ana så modig jag har varit! Jag har vågat lukta på gäss! Jodå!

Matte och Stella och jag var på medeltids-marknaden i dag. Och där fanns det gäss i en stor bur. Många gäss. Och STORA! Jag vågade gå nästan ända fram till nätet jag. Men precis när matte skulle fotografera mig - då sa gässen VÄÄÄSSS.

Och då backade jag förstås snabbt. Vov-snabbt! Så det är därför som jag inte syns på fotot. Jag står liksom lite längre till vänster. Och Stella, hon står bakom mig. Hon vågade inte gå så nära som jag vågade. Och sen, sen höll gässen på att säga väääs - så jag gick inte nära dom igen. Inte när dom var så oartiga.

Sen gick matte och tittade på saker som såldes i stånden, och jag gick och luktade på marken, för att kolla om någon hade spillt nåt gott. Men var gång jag hittade nåt gott, och just skulle äta upp det - då ryckte matte i kopplet. Dumt Va! Men så är det ofta. Min matte förstår sig tyvärr inte riktigt på hundar hon. Nä, för om hon hade gjort det - då hade hon förstås låtit mig äta allt som jag hittar ute på marken.

I morse fotograferade Ulf soluppgången. Det gläder mig när han också ser det vackra!

I dag har vi lite gråare och aningen svalare väder. (I alla fall än så länge.) Jag är tacksam över att vi inte har lika kallt som ni har i Sverige!

Ulf har klagat mycket på värmen de senaste dagarna, men i dag tycker han att det är OK. Själv fryser jag oftast om det är under 22º varmt. Så det är ju inte konstigt att vi måste vara särbos ett par månader om året - om inte han ska svettas ihjäl, eller jag frysa ihjäl...

När helgerna här är över så ska jag åka in till Alicante. Jag har nämligen fått reda på att jag måste registrera mitt svenska körkort hos Jefatura Provincial de Tráfico (≈ lokalt trafikkontor). Detta ska egentligen göras inom två år efter att man blivit resident, men jag har inte fått reda på att jag skulle ha gjort det förrän nu. Mitt närmaste trafikkontor ligger i Alicante, inte långt från spårvagnens slutstation Luceros. Jag vet inte vad jag ska ha med mig för att registrera mitt körkort, men jag chansar på det vanliga: körkortet, nationella ID-kortet, originalhandlingar residencia (inkl NIE-nummer) och enpadronamiento + kopior på allt detta, minst ett passfoto, samt en summa kontanter. Om man inte registrerar sitt körkort kan man få böter om det uppdagas vid en trafikkontroll. Och jag vill förstås som vanligt vara laglydig!

Sen är det tydligen olika i olika provinser här i Spanien. I vissa ska man inom två år byta ut sitt svenska körkort mot ett spanskt. I andra ska man göra detta först när det svenska har gått ut. (Mitt går ut 2018.) Hur det ligger till här i Alicanteregionen måste jag fråga på trafikkontoret. När jag är skriven i Spanien kan jag inte längre förnya mitt svenska körkort - utan jag måste förnya det i Spanien. (Däremot kan jag förstås förnya mitt svenska nationella ID-kort, och pass, så länge jag är svensk medborgare.)

Jag håller precis på att lägga upp en ny sidrubrik i vänsterspalten som heter Immigration. Där ska jag, efter hand som andan faller på, samla mina praktiska erfarenheter och lärdomar om "Hur man gör för att immigrera till Spanien". Alltså allt om hur man söker residensia, NIE-nummer, enpadronamiento, och längre fram - hur man förnyar sitt körkort. Allt för att göra det enklare för er som tänker följa i mina fotspår och immigrera hit till Spanien. Jag ska jobba lite med sidan nu i eftermiddag, så får vi se hur långt jag hinner.

F ö har jag satt klockan på 06:15 i morgon bitti så jag hinner ut med hundarna innan allt skjutandet på stranden börjar. Mina hundar är inte skotträdda - men det kommer att bli ett förfärligt pangande fr o m klockan 07, då fiendeflottan beräknas siktas...

När hundarna och jag nyss gick tidiga kvällspromenaden, så såg vi att de har börjat resa de båda tält-lägrena på stranden. Och från vår balkong ser man att de har lagt flytbryggan på plats (den som fienden ska använda sig av i morgon bitti).

Tyvärr har de börjat "träna" sig på att "panga" också. De smällde några smällare just när vi gick förbi, och då var Bonnie och Stella rörande överens om att vi raskt skulle gå hem igen. För säkerhets skull...